Hållbart svärande

 Själv hör jag till dem som ibland uttrycker mig lite svavelosande, när jag känner att tillfället kräver det.

Svordomar är egentligen som kryddor i matlagningen. Lite peppar kan göra susen, men för mycket skämmer upplevelsen.

En välplacerad svordom kan ge eftertryck åt en berättelse. Den kan förmedla smärta, förvåning eller frustration på ett sätt som inget annat ord riktigt lyckas med.

Om jag slår mig på tummen med en hammare känns det lite mesigt om jag skulle utbrista: ”Hoppsan det där var en mindre angenäm upplevelse.” Eller om jag drämmer lilltån i ett stolsben när jag går upp barfota på natten, så räcker det inte med ett litet ”usch så förargligt”.

Om man använder samma kraftuttryck för både en försenad buss och när taket håller på att ramla in, blir det svårt att avgöra graden av allvar i svordomen. 

Alla använder vi ungefär samma uttryck vid tangentbordsrelaterade motgångar eller när vi spiller ut kaffe över dator, mobil eller fjärrkontroll.

Tappar vi en värdefull liten pryl i sjön så öppnas i de flesta fall en språklig svordomsportal.

Svordomar är språkets små chilifrukter, starka som fan och bör användas med viss försiktighet.

Vi använder till exempel inte samma vokabulär på en anställningsintervju, som när vi ser hemmalaget bli totalt överkört av bortalaget.

Strategisk användning av dessa förstärkningsord kan också förekomma i samband med stress.

Den verklige svordomsmästaren svär inte hela tiden. 

När det krävs. En enda perfekt placerad svordom. Kort kraftfullt och elegant. Ungefär som en språklig hole in one.

Svordomar är ungefär som språkets nödbelysning i krävande situationer, även om det inte finns några nationella riktlinjer för hållbart svärande.

Somliga kan uppleva svärandet som stötande, men samtidigt kan ett litet ”fans jävlar” utgöra en viktig resurs i en kris. Som när jag drämmer i lilltån till exempel.

Så är det tamejfan!

C Nils Mohlin 2026 09 24