Att beskriva höstens annalkande är som att beskriva en mental omställning.
Från att ha varit öppna sociala utomhusvarelser blir vi mer av introverta inomhusvarianter.
Förändringen sker med tydliga nästan rituella steg. Och börjar oftast med garderobspaniken.
För kallt utan jacka, men alldeles för varmt med vinterjacka.
Man ser en bisarr blandning av klädsel. Shorts kombinerat med stickad tröja, eller dunjacka till linnebyxor. Ingen vet riktigt hur man ska klä sig och fryser eller svettas i tyst samförstånd. Man klär sig enligt lökprincipen och skalar av eller på allt eftersom.
Vi förvandlas från solbrända livsnjutare till bleka påbyltade skogstroll.
Vi genomlider det meteorologiska förnekelsestadiet, då vi vägrar acceptera att sommaren är stendöd. Trots det ser vi folk som heroiskt huttrar på uteserveringar, hårt kramande om en kopp kaffe med blåfrusna fingrar, medan tänder hackar i takt med bakgrundsmusik.
Ganska skönt, ljuger någon alltmedan begynnande hypertermi sätter in.
Mys terrorn får grepp om våra hem så snart solen går ner. Vi drabbas av mysamaximaltpaniken. Tänder ljus, massor av ljus, så att syrenivån sjunker till samma nivåer som på Mount Everest topp.
Halvt medvetslösa av kolmonoxidförgiftning flämtar vi: ”Gud vad mysigt vi har det.”
Ribban sänks för vad det innebär att vara människa.
Hösten är som en invasion eller ett långsamt farväl till ljuset och det officiella startskottet för att bli en lat och asocial soffpotatis.
Ett välkomnande till kravlösheten.
C Nils Mohlin 2026 09 19
http://nilsmohlin.blogspot.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar