Framtidstro är ett ord som politikerna använt så flitigt på sistone att det snart borde klassas som kommunens officiella slogan. Vi får väl se vad som händer med den saken.
Av kommunens 18 796 invånare ska 46 procent i arbetsför ålder dra försorg om drygt 36 procent pensionärer och lite mer än 17 procent barn och ungdomar upp till 19 års ålder.
Ungefär som ett dåligt lagspel där halva laget spelar och andra halvan hejar på.
Av de 18 796 som bor i Simrishamnskommun är cirka 1 900 över åttio år. Själv tillhör jag förmodligen den där gruppen som numera betraktas som kulturarv. När jag säger ”förr i tiden” måste folk tvunget fråga vilket århundrade jag syftar på.
Det är imponerande. Snart är det fler som minns efterdyningarna av andra världskriget än som minns när Simrishamn senast hade befolkningstillväxt.
Ungefär 6 800 bor i tätorten Simrishamn. Resten är strategiskt utplacerade över kommunen, så att det igenomsnitt bara går femton personer per kvadratkilometer. Nästan så att Lappland kan förefalla tätbefolkat.
Man kan alltså lugnt promenera en halv dag utan att riskera att stöta på någon. Vilket innebär att om man ser två människor samtidigt är det faktiskt en folksamling.
Så nog fan har vi plats för både fler företag och yngre människor. Vi har plats så att det räcker. Vi har plats till fabriker, kontor, forskningsanläggningar och jag höll på att säga rymdbaser, men då får jag nog på fan av någon miljömuppe.
Turism, kultur, sevärdheter, skola och äldrevård i all ära. Men politikerna måste lyfta på arslet och blicken från förvaltningens invanda rutiner och ägna sig åt mer, än att förvalta och vårda arvet.
Arv är trevligt, men man kan inte leva på gamla vykort och minnen hur länge som helst.
Skapa liv i en utdöende stadskärna. Skapa bra förutsättningar för företag. Se till att folk inte bara kommer hit för att semestra eller pensionera sig utan också för att jobba, starta företag och leva sina liv.
Sätt fart på kommunen som så sakteliga tynar bort.
Skapa den där jäkla framtidstron!
I väntan på konstruktiva förslag och genomgripande förändringar får vi åttio plussare ta ansvar. Gympa loss lite på torget, så att inte centrum ligger helt öde. Om utvecklingen fortsätter får vi kanske införa entréavgift.
Det är ju inte varje dag man får se en spontan flashmob där hälften av deltagarna gympar med rullatorer och käppar medan andra hälften diskuterar provsvar och krämpor.
Eller kanske införa organiserad rusningstrafik där alla med käppar och rullatorer går Storgatan och torget fram och tillbaka i en timmes tid, om inte annat så för att sätta fart på politikerna.
Det lär i alla fall bli mer folk på torget än en vanlig fredag i september
Någon som undrar varför jag tänker bli spanjor på halvtid?
Visst klimatet, maten, kulturen, men också den svindlande känslan av att sitta på torget och inte automatiskt vara med i tio i topp bland de yngsta längre.
C Nils Mohlin 2026 09 18
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar