AJ! och AJ aj

 Aj är ett märkligt ord. Kanske ett av de ärligaste vi har. När någon säger ”Aj!” finns ingen tid för eftertanke, strategiska samtal eller remissrundor.

Ordet föds direkt ur nervsystemet. Man hinner inte ens fundera på något annat innan det har lämnat munnen.

Ingen har någonsin sagt ”Aj!” i efterhand. Om jag drämde i lilltån i morse, så kom ”AJ!” exakt när tåjäkeln träffa bordsbenet. Jag säger inte ”AJ!” tre timmar senare när jag berättar om händelsen över en kopp kaffe.

Det är ett demokratiskt ord. Professorn säger ”Aj!” när han tappar en boktrave på fötterna. Snickaren säger ”Aj!” när han slår sig på tummen. Pensionären säger ”Aj!” när artriten jäklas. Alla säger ”Aj!” när de barfota trampar på en legobit.

”Aj!” har således ingen klasskillnad.

Tittar vi på storebror ”Aj aj!”, så händer något märkligt.

Om en person tappar ett tungt föremål på foten utbrister omgivningen ”Aj!”.

Men om samma person slänger det tunga föremålet genom ett fönster, hörs ett samstämmigt ”AJ aj!”

Plötsligt har ordet förändrats från uttryck av smärta till moralpredikan.

Det första ”Aj!” uttrycker smärta och det andra delar ut tillrättavisningen.

Föräldrar har koll på det där. När barnet ramlar av cykeln kommer ett ömkande ”Aj då!” 

Men när samma barn använder tandkrämen som hårgelé eller drar katten i svansen säger föräldrarna ”AJ aj aj!”

Ju fler ”aj”, desto större pedagogisk ambition.

Man kan till och med tänka sig en skala.

AJ.

AJ aj.

Aj aj aj.

Aj aj aj aj.

Därefter övergår det till vokabulären jag skrev om i mitt inlägg om ”Hållbart svärande” häromdagen.

En revisor i kommun eller regering säger säkerligen ofta ”Aj aj!”, när han ser kvitto från middagar bokförda som kontorsutrustning.

Det gör inte ont i kroppen, men i redovisningen.

”Aj!” och ”Aj aj!” kompletterar varandra.

Det ena registrerar kroppens protester. Det andra registrerar mindre lyckade beslut.

C Nils Mohlin 2026 09 26