Zuri har varit ute på promenad och tagit sig an världen med den oräddhet som bara en ung kaxig hund kan visa. Där jag ser hala löv, cyklister utan självbevarelsedrift och prasslande buskar ser Zuri en rad spännande utmaningar och lömskheter, som måste undersökas omedelbart.
Nästa vecka väntar tremånadersspruta, rabiesvaccination och pass. Det låter som om hon skall på internationellt toppmöte, men i själva verket handlar det om att förbereda henne för en resa på trehundra mil till Los Alcázares efter helgerna i januari.
Ressällskapet är inte det vanliga. Präst som chaufför, en schäfer, Zuri och så jag själv. Ungefär som början på en riktigt bra berättelse. ”En präst, en schäfer, en unghund och en 82 årig pensionär på äventyr i Europa.”
Planen är att vi förmodligen tar nattfärjan till Travemünde och därefter kör genom Tyskland och Frankrike innan vi passerar gränsen mot Spanien strax efter franska Perpignan.
Det är många mil, men också kaffepauser, hundrastning och konstaterande att det är betydligt mindre vägarbeten och galna turister på vägarna i januari.
Resan hade förmodligen inte blivit av om det inte vore för Facebook. Där fick jag kontakt med min resekompis via en sida för samåkning till Spanien. Det är inte ofta man hör människor tala väl om sociala medier nuförtiden, men ibland lyckas tekniken faktiskt med något så gammeldags som att sammanföra människor.
Vilket förenklar en hel del för mig.
Jag har kört Spanien och tillbaka en mängd gånger. Men numera har syn och hörsel bestämt sig för att inte samarbeta med mig längre.
Därför känns det alldeles utmärkt att någon annan får hålla i ratten, medan jag bidrar med konversation, navigering och allmän resefilosofi.
Många tycker säkert att jag är smått galen som inte flyger.
Men med hund och bagage är bilen oslagbar.
För den som bor i Simrishamn börjar en flygresa ofta med att först ta sig till Malmö, övernatta på hotell och sedan fortsätta till Kastrup. Resultatet blir att man ägnar två dagar åt att förflytta sig för att kunna sitta förbaskat obekvämt och dubbelvikt på ett flyg i tre och en halv timme.
Mina knän har dessutom utvecklat starka åsikter om flygresor. De anser att flygplanssäten är konstruerade av personer som aldrig själva haft knän. Flygplanssäten är till för hopfällbara människor.
Nej ge mig tre dagar i bil i stället. Trevliga samtal, hundrastning, ett par övernattningar och en lugn ankomst till Los Alcázares på tredje dagen och jag är fortfarande människa.
Min fru Graciela har valt en annan strategi och kommer till påsk och lite längre fram under sin semester.
C Nils Mohlin 2026 09 30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar