För barn är ett år en evighet. Två veckor till julafton är lika långt som ett läsår i skolan och barnet hinner fråga ett par hundra gånger, ”är det julafton imorgon?”
När man är tjugo har man all tid i världen. Man kanske börjar träna nästa måndag, spara pengar nästa år och tänka på pensionen om femtio år eller när människan har koloniserat Mars.
Vid fyrtio börjar något hända. Man plockar undan julpyntet och plötsligt är det dags att ta fram det igen. Kalendern har gått över från promenadtakt till racerfart.
Vid sextio upptäcker man att 1990 känns som om det var ganska nyss. Däremot minns man inte var man la läsglasögonen för tre minuter sedan.
Vid åttio har man genomskådat bluffen. I knoppen känner man sig fortfarande som tjugofem. Det är bara kroppen som har slutat att samarbeta med den uppfattningen.
Det där med tid är som ett raffinerat skämt. De första tjugo åren undrar man när livet skall börja. De påföljande fyrtio åren har man inte tid att fundera. Åren därefter undrar man vem fan det var som tryckte på snabbspolningen.
C Nils Mohlin 2026 09 23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar