Leve skohornet

 Skohorn, detta böjda mirakel av plast eller metall. Inte bara ett verktyg, utan civilisationens gränspost i våra liv.

Skohornet är den tunna linjen mellan elegant sorti och ett akut diskbrock i hallen.

Att äga ett skohorn är att leva i ljuset. Att sakna skohorn är ett helvete.

Att använda pekfingret som hävstång i en anatomiskt omöjlig vinkel resulterar ofta i att fingret viker sig i en smärtsam vinkel.

Jag föredrar det långa skohornet, gärna av metall, då det på bästa sätt uppfyller sin funktion.

Blir vi bortbjudna frågar jag alltid.

-             Har ni skohorn?

Det långa metallskohornet har trots sin överlägsna funktion en nackdel: när man tappar det. 

Förutom ett ljudligt och förfärligt skramlande mot klinkerplattorna gör dess aerodynamiska, strömlinjeformade design att det glider i väg över golvet som en oljad blixt och i värsta fall hamnar långt in under en byrå.

Därför bör man alltid ha två skohorn!

Allt har sin egen dag under året, men fan inte skohornet.

Det är hög tid att ändra på det, och till dess får skomakarnas skyddshelgon, Sankt Crispin duga. Han firas på Crispindagen den 25 oktober.

Leve skohornet!

Nu tar vi hand om vår onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 09 02