Järlåsatrollets björnar

 

En tisdagsmorgon satt Järlåsatrollet på vårt altanräcke, bekvämt lutad mot husväggen, med en stor kopp Zoégas Skånerost bredvid sig och läste Dagens Nyheter. Förvisso höll han tidningen upp och ner, men återgav ändå ordagrant några rader ur en artikel som upprörde honom. ”En närgången björn som hälsat på alltför närgånget i ett tätbebyggt område i Dalby utanför Uppsala, har skjutits av skyddsjägare. Björnen, som sköts på måndagseftermiddagen, har också besökt andra orter i länet. – Den hade varit inne på gårdar i trakten och bedömdes vara farlig för människor, säger Christer Nordström, presstalesman vid Uppsalapolisen, till P4 Uppland.”

Järlåsatrollet såg för ovanlighetens skull riktigt arg ut. ”Varför skjuter människor djur?” Undrade han och slog med tidningen mot räcket. ”Jag skjuter inte några djur” sa jag som ett försök att blidka honom. ”Nä inte du, men många andra, så nu ska Klumpeduns och jag skydda björnarna”. ”Finns här fler” undrade jag med stigande nyfikenhet. ”O ja, här finns minst fyra till, en stor bamsing som vi kallar Klumpejöns, sedan en mamma Klumpelisa och två ungar, Lillklump och Storklump”. ”Oj det var inte illa, men var håller dom hus?” ”De bor i grottan tillsammans med Klumpeduns”. ”Men björnar kan vara farliga” invände jag. ”Inte dom inte, dom är lika klumpiga som Klumpeduns och ungefär lika korkade, därför har hela gänget fått namn med Klump i”.

I samma ögonblick ser jag Klumpeduns dyka upp i skogsbrynet och efter en hiskligt storvuxen björnhane, Klumpejöns förmoda jag och tätt efter Klumpelisa, Lillklump och Storklump. Järlåsatrollet Carl Gustav som sett på när jag dresserade Don Felipe, kommenderade SITT och ögonblickligen satte sig fyra björnar på rad, till och med Klumpeduns satte sig. ”Inte du ditt dumma troll, det gäller björnarna” sa en vilt gestikulerande Carl Gustav. Därefter visade Järlåsatrollet allt han lärt björnarna, ungefär samma saker som Don Felipe lärt sig. Sitt, ligg, hämta bollar, gå fint, räcka tass och så vidare. De skulle hälsa på mig och om än något motvilligt så hälsade jag i tur och ordning på dem och inte gjorde de vare sig mig eller Don Felipe något illa. Järlåsatrollet sa åt dem ”Gå hem” och alla björnarna lommade i väg mot grottan och efter följde Klumpeduns. ”Dumma troll, det gällde björnarna, inte dig, du skall fälla skog, mycket försiktigt”.

Nils Mohlin

© 2015

Järlåsatrollets slangbåge

 

Veckan efter det att Järlåsatrollet avslutat sina försök med att förbättra bror Klumpeduns förståndsgåvor förflöt livet i Järlåsaskogen tämligen normalt. Nåja normalt är väl kanske att ta i, men bror Klumpeduns hade nu återhämtat sig så pass att färgskiftningarna begränsade sig till rött, gult och grönt. Med en trafiksignals exakthet skiftade han nu från klart lysande rött, till gult för att därefter bli intensivt grön. Tidningar och radio rapporterade om allvarliga trafikstörningar mellan Uppsala/Strängnäs och Uppsala/Sala. Tågtrafiken som passerade Järlåsa slogs i det närmaste ut och järnvägsbommarna på vägen mot Ribbingebäck gick upp och ned ungefär med ett par vindrutetorkares hastighet. Järlåsatrollet Carl Gustav insåg att så där kunde det ju inte fortsätta och vred om näsan på sin bror Klumpeduns. Hör och häpna det hjälpte faktiskt med en näsomvridning, så numera är bror Klumpeduns mer åt det babyrosa hållet. Järlåsatrollet förklarade att med tiden skulle Klumpeduns se tämligen normal ut igen, ja så normal han nu kunde se ut.

Säga vad man vill men nog var Järlåsatrollet storslagen i många avseenden. Han hade efter att läst genom nationalencyklopedin en gång, memorerat innehållet i sin helhet och kunde allt från A till Ö. Han hade gu bevars läst Frankenstein, Doktor Jekyll och mister Hyde och en del andra böcker, som allt emellanåt inspirerade honom till diverse trollhyss. Bortsett från experimenten med sin bror så var han ju ett mycket snällt troll och experimenten förklarade han att de utfördes ju i all välmening.

Bror Klumpeduns och Järlåsatrollet spände en gammal wire mellan största trädet vid grottan och största trädet vid vår bostad. Jag virrade på huvudet och undrade vad dom skulle ha den till. ”För att snabbt ta oss mellan grottan och ert hus och så kan du och Don Felipe också använda er av den.” ”Jag kan inte gå på slak lina, dessutom är det fult och misspryder hela skogen, så den får ni plocka ner igen.” Järlåsatrollet blev lite besviken, men sedan sken han upp och sa ”Vi ska bara göra en sak innan vi tar ner den”. Fylld av undran, men med ett stänk av bävan stod Don Felipe och jag på altanen för att se vad som var i görningen. Efter en stund kom Järlåsatrollet springande med en enorm säck på raka armar säkerligen fem m3 stor och med ett innehåll som stank över hela Järlåsa, trots att säcken såg ut att vara väl försluten. Bror Klumpeduns stod redo vid wiren och spände den som en slangbåge med den gigantiska avfallssäcken placerad i centrum. Klumpeduns backade ända till Ribbingebäck, det knakade våldsamt, som högljudd protest från träden. Slutligen svischar wiren till och säcken med det illaluktande innehållet passerar ett hundratal meter över vårt hus.

På kvällsnyheterna meddelade en nyhetsuppläsare med ett något roat leende på läpparna, att drygt två ton svingödsel slagit ned som en projektil från himmeln i Sverigedemokraternas Stockholmskansli. Björn Söder aviserade två timmar senare att han lämnar uppdraget som andre vice talman med omedelbar verkan.

Wiren plockades ner och lugnet i Järlåsaskogen var för tillfället återställt. Trollbröderna la sin energi mer åt att samla ved och röja skog, än att hitta på trollhyss.

Nils Mohlin

©2015

Järlåsatrollet som vetenskapsman

 

Det har gått drygt 14 dagar sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns. Carl Gustav hade inte varit synlig runt huset och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom. Don Felipe sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen utan att hitta sin svansprydde kompis. Med ett litet sting av sorg trodde jag bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig iväg utan att ta farväl. En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den stora grottan djupt inne i skogen för att se om trollbröderna möjligen hade bosatt sig där istället. Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen, där växtligheten var som snårigast och tätast. Det var samma grotta som Carl Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna var i grottan då och då. Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas. Jag fick förlita mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt först, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så det tog oss ett par timmar innan vi var framme.

Don Felipe och jag gick in i grottan och kom fram till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år sedan. Överväldigad av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring alltmedan Don Felipe morrade och skällde. Grottan såg ut som ett stort laboratorium om än ett kaotiskt sådant, men överallt bubblade det, pös, rök och väste från olikfärgade vätskor. Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en utsökt Janssons frestelse i, vibrerade, så att det inte kunde stå stilla utan for fram och tillbaka över golvet. Innehållet en giftgrön sörja stänkte än hit och än dit, så Don Felipe och jag gick på betryggande avstånd runt det hela fram till Järlåsatrollet. Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar han ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på hans syn tror jag inte fanns. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det var bara glasögonbågar han bar. Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser innan. På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och Leonardo da Vincis anatomiska studier. På en gammal ekstock bredvid satt bror Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.

Nu började jag bli riktigt orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och undrade ”Va sjutton håller du på med Carl Gustav?” ”Min bror är rätt korkad och jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.” ” Men snälla Carl Gustav du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är ju illande röd.” ”Ja vadå i går var han mörkblå.” ”Men tänk om han blir allvarligt sjuk.” ”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja, han sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte."

Järlåsatrollet slutade efter lång övertalning sina experiment med bror Klumpeduns intellektuella förmågor. Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment, nej inga om man bortser från att en dag kunde han vara babyrosa för att nästa vara blå, röd eller grön. Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om ingenting hade hänt.

Nils Mohlin

©2015

 

E bok

Nu finns ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” att ladda ner som E bok också för er som är intresserade av det alternativet.

Problem/Utmaning

 

Min fru har i samband med en konferens plockat bort ordet problem och ersatt det med utmaning.

Om vi nu bortser från olika fysiska problem, vilket detta inte skall handla om utan snarare alldagliga problem i arbete och vardag. Något vi alla ställs inför, synonymerna är många, svårighet, bekymmer, dilemma, trångmål, brydsamhet och så vidare. Alla är det ord med en negativ klang

Ordet problem kommer från grekiskans problema som betecknar det förelagda, en uppgift. Många använder det i betydelsen svårighet, medan det för andra innebär en utmaning. Problem är en uppstådd situation, som försvårar möjligheten att nå uppsatt mål. Vägen till målet är lösningen och lösningen hittar man genom att analysera problemet och begrunda alternativa möjligheter. Problemlösning är en komplex intellektuell funktion, en tankeprocess som man använder för att lösa problem. En utmaning med andra ord.

Nils Mohlin

©2015

Gubbabänk

Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm har de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru sist, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plats. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, diverse krämpor till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt iväg i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

Gud välsigne alla gubbabänkar

Nils Mohlin

©2015

En fantastisk hund

 

Det har skrivits oändligt med spaltkilometrar om vilket otroligt sällskap en hund kan vara. Don Felipe är inget undantag, vid sina fem månaders ålder är det som om vi varit kompisar hela livet. När jag som nu sitter och skriver, ligger han på sin dyna under skrivbordet, tittar upp på mig då och då ungefär som ”säg till när du är klar”. Tillsammans går vi och hämtar posten i lådan som sitter en trehundra meter från huset, vaksamt och förväntansfullt sätter han sig bredvid. Stolt tar han en reklamtidning i sin mun och med högburet huvud trippar han hem. Väl innanför dörren ger han mig tidningen, som är helt oskadd, inte ens så mycket som ett märke efter tänderna finns. Var dag klockan arton hämtar vi matte vid bussen tre kilometer bort. Dryga halvtimmen innan börjar Felipe ömsom knuffa till mig ömsom gå till dörren tills jag kvarten innan säger ”nu ska vi hämta matte”. Jag hinner knappt ta på mig jacka och skor förrän Felipe med några snabba skutt står vid bilens bakdörr och väntar.

När matte är hemkommen och flocken samlad finns inga gränser för Don Felipes glädje. Han får vad jag brukar kalla för ”valpfnatt” och rusar fram och tillbaka i bottenvåningen med sin käraste leksak i munnen. Rundar möbler med raketfart och i det närmaste flyger över trappsteg och andra hinder. När vi alla ätit och flyttat in i vardagsrummet är det dags för en stunds lek. Don Felipe fördelar rättvist och outtröttligt sin uppmärksamhet på oss båda, tills han efter någon timme lägger sig ner och sover. En runda i septembermörk kväll hör till innan vi skall gå till sängs och Felipe granskar vaksamt omgivningarna. Morrar och skäller till när han hör ljud från skogens vilda djur, som om han med det säger ”här är det jag som bestämmer”.

Don Felipe är en otroligt fantastisk hund.

Nils Mohlin

©2015