En otroligt vanlig dag

Jag tycker om att umgås med människor, det berikar, ger utbyte och kunskap. Alla har vi kompisar, väninnor, polare, förtrogna o.s.v. Från tidiga ungdomsår till numera mogen ålder, så förändras förhållningssättet. Vad är vänskap? Vad är kompisar? Vad är riktiga vänner?

Tajta vänner i tidiga tonår är fint, men sedan händer något under resans gång. Vi utvecklas olika, vi skaffar oss diverse utbildningar, vi knyter skiftande sociala band. Vi gifter oss, får barn och är snart medelålders. Vi har blivit olika. Vi knyter nya band, nya människor, nya bekantskaper. Förmodligen en process som pågår livet ut.

Jag träffade många fantastiska människor i unga år – vänner – En del försvann i allt för tidig ålder beroende på sjukdomar eller olyckor. I vissa fall växte vi ifrån varandra.

Det där med vänskap kan uppstå när som helst i livet, när jag bodde i Limhamn, i Tyskland, Spanien eller på Avenboksvägen i Kivik. Grannar är goa vänner.

Vi har dom bästa, såväl i Kivik som i Spanien!

Trevlig torsdag mina vänner!

© Nils Mohlin 2017-11-23

Gubbabänk

Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm hade de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru för något år sedan, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plast. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, tekniska prylar till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

När får vi gubbabänkar på Österlen?

© Nils Mohlin 2017-11-16

Action hos ordningsmakten

För något år sedan gick jag in på en polisstation i en mindre sydsvensk stad för att göra en anmälan. När jag kom in i ordningsmaktens lilla krypin, såg det tämligen nedsläckt och obemannat ut trots att klockan var elva på förmiddagen. Framför mig fanns en inglasad expedition med fördragna gardiner. Tittade mig omkring, ytterdörren var olåst, kontrollerade tiderna på dörren – Jodå polisen hade öppet för allmänheten. Jag knackade resolut på glasdörren till den mörklagda expeditionen, en gång, två gånger, tre gånger – En gardin flög upp framför den lucka där medborgare tydligen skulle framföra sina ärenden. Bakom luckan stod en sextioårig man, med håret på ända, skjortan delvis utanpå byxorna, rödsprängda ögon och en allmänt mosig uppsyn. Omedelbara reaktionen var – Är han polis. Mannen mönstrade mig ingående med irriterad uppsyn, både länge och väl. Innan jag hann knacka på glasluckan gläntade han försiktigt på den och undrade med barsk hes röst ”Vad vill du?” – ”Göra en anmälan” svarade jag och ansåg som självklaraste sak i världen att det gör man hos polisen på orten. ”Jag tar inte emot några anmälningar” sa polisen och såg om möjligt än mer utschasad och irriterad ut. Jag började så smått härskna till, satte blicken i honom och undrade vad för sorts polis man skall vända sig till om man ville göra en brottsanmälan. Men uppgivenhet satte sig företrädaren för ortens ordningsmakt på en stol bakom luckan. Rättade till slipsen som säkerligen inte var i reglementsenlig ordning, drog till sig block och papper. ”Vad är det du skall anmäla?” – ”Ett internetbedrägeri!” - ”Det får du själv göra på nätet!” – ”Men du har ju en dator bredvid dig” protesterade jag. ”Jag är inte så bra på sådana, du kan gå in på biblioteket, så hjälper dom dig att göra en anmälan”. Jag tittade länge och väl på honom, innan han med ett besvärat uttryck, stängde glasluckan, drog ner gardinen och återgick till vad han nu innan sysslat med.

Väl hemma så gjorde jag en anmälan på nätet och fick beskedet att polisen skulle ringa upp mig från ett dolt nummer om ett tag. En månad senare ringde det, men då var det ju så dags.

Tur att jag inte blev rånad, då hade jag väl fått göra som i Spanien, själv golva rånaren.

© Nils Mohlin 2017-11-15

Gossarna Donald och Kim

Världen dras just nu med ett par riktiga galningar, Donald Trump och Kim Jong-Un. Utan att för den saken gå in på deras pajkastning och vilken risk de utgör för världsfreden. Så bådar två så stora katastrofer i den politiska världen inget gott. Om vi bortser från politiken, den kan vi ta del av i media. Men två utomordentligt okunniga och löjliga figurer, bidrar med något annat. Kan karikatyrtecknare tänka sig något mer tacksamt att arbeta med än den härdsmälta Donald Trump och Kim Jong-Un utgör. Jag leker med tanken att i en berättelse förflytta dem till lämpligare miljö – Sandlådan och förminska dem till deras rätta mentala ålder – Kanske fem sex år – En liten och fet, en lite längre och fet. Där kan dom slänga sand på varandra, nypas, kivas och bära sig illa åt. Nackdelen är att dom skulle skrämma bort alla snälla och ordentliga barn.

Möjligen kunde jag låta assistenten jaga dom en stund och bita lille Donald och lille Kim i rumpan. Men risken hade väl varit att assistenten blivit sjuk av att bita dem. Problemet med att föra tillbaka dem till korrekt mental ålder är ju att deras föräldrar får ett rent elände, när de nu äntligen blivit av med dem. Jag tror att jag avstår tillsvidare att skriva om dessa avarter. Tanken på hur jag kan berätta en saga om två hiskliga figurer som Donald Trump och Kim Jong-Un får mogna ett tag. Min tanke är inte att förlöjliga dem, det klarar de så utmärkt bra själva. Det får inte bli en skräckhistoria och i sanningens namn är det svårt att se humorn mer än möjligen i deras kroppsspråk och komiska utseenden. Det tar karikatyrtecknarna med tacksamhet emot och levererar träffsäkra nidbilder på två av vår tids största dårar.

© Nils Mohlin 2017-11-14

 

 

 

Gräs i maten

Barnbarn på besök tre, nio och elva år gamla. Jag hade lagat en rotfruktsgryta, som jag tänkte att barnen bara måst älska. Istället för kött så hade jag använt mig av falukorv skuren i tärningar. Smaksättningen består av dijonsenap, pepparrot och dill. Alla har tyckt mycket om denna smakrika gryta och den var lagom kryddad för barns munnar.

Alla sätter sig till bords och jag ställer skålen mitt på bordet och tänkte – Denna kommer alla gilla. Lilla Felicia tre år tittar ner i grytan och säger med bestämdhet ”Jag vill inte ha gräs i min mat!” En psykologisk effekt uppstod, de äldre barnen började betrakta gryträtten med stor misstänksamhet. Välsmakande dill hade helt plötsligt blivit gräs. Räddningen blev pannkakor som mormor gräddade.

Sålunda ingen dill i maten fortsättningsvis och mitt självförtroende vad gäller matlagning fick sig en törn.

© Nils Mohlin 2017-11-13 

God natt

Sömn och vila behöver vi alla. Assistenten har tre sängar, en i vårt sovrum, en i vardagsrummet och en i ateljén. Efter frukost, trädgården patrullerad, morgonrunda avklarad och deltagit i förmiddagens inledande sysslor. Tittar Don Felipe på mig ungefär som – ”Du får klara dig själv en stund, nu skall jag ta siesta”. Han går och lägger sig i den säng som är närmast där jag befinner mig, om jag skulle behöva hans hjälp. Efter vilan kommer assistenten tillbaka tittar på vad jag gjort, ungefär som – ”Var det där allt”.

Så där framskrider dagen med ett siestaavbrott efter rundan vid tvåtiden. På kvällen är glädjen enorm när matte kommer hem, assistenten har ju så mycket att berätta. Han använder hela sin retoriska förmåga, verbalt skällande i alla tonlägen, med livligt kroppsspråk, skutt och hopp refererar han dagens händelser. Kvällen fortsätter med lek och sällskapligt umgänge där Felipe så rättvist som möjligt försöker visa sin tillgivenhet och kärlek till oss båda. Framåt nio på kvällen lägger sig assisten i vardagsrumsängen och efter ett par timmar reser han sig tittar på oss – ”Varför sitter ni uppe, det är dags att gå och lägga sig på riktigt” – Varpå han går in till sin säng i sovrummet.

God natt säger Don Felipe

© Nils Mohlin 2017-11-12

Maskiner i all ära, men…

När man bor i hus krävs det en hel del redskap för underhåll och skötsel. För assistenten är detta helt okej, så länge de inte för mycket oväsen. Gräsklipparen är förmodligen Don Felipes största ovän, men den är ju i tryggt förvar i verkstaden till nästa säsong. Lövsugen accepterar assistenten, men betraktar den med viss misstänksamhet. Eftersom jag tycker om att snickra så har jag en del olika maskiner, som underlättar det hela och dessa är fullt okej för Felipe. Snarare verkar det som om han också vill ha skyddsglasögon och hjälpa till. Nu består hans hjälp mer i att ”på ett arbetsledande plan” påskynda det hela, så vi får tid över för annat - Promenader till exempel.

Det där med maskiner är faktiskt riktigt kul och eftersom vi har många projekt på gång, så krävs det en del. Kommer att tänka på en granne och god vän i Järlåsa, som alltid höll på med projekt och var synnerligen välförsedd med maskiner och tillbehör. Han hävdade med bestämdhet att numera hittade han på komplicerade projekt som skulle motivera inköp av nya avancerade maskiner. Det ligger absolut något i det där när assistenten och jag skissar upp nya planer, så sneglar vi åt vad kan vara bra att ha.

Av grannen Einar och hans fru i Järlåsa fick Don Felipe när han var valp, en av sina första och käraste leksaker en tennisboll fäst vid en stump rep. Om än ordentligt sliten hör det till den ofrånkomliga kvällsritualen, ett par år senare, att vi skall leka med Einars present. Tack Einar!

Trevlig lördag önskar Don Felipe och jag

© Nils Mohlin 2017-11-11