Ansiktsmask eller balaclavaluva på Österlen

 Mötte ett par goda vänner i min ålder på väg ut från banken i Simrishamn. Båda hade det vid det här laget mycket omdiskuterade munskyddet på sig. Dessutom hade de precis som jag solglasögon, som skydd mot solen. Det var på deras karaktäristiska gång jag identifierade dem.

Min spontana fråga var. ”Har ni rånat banken?”

De blev ställda en stund, innan de förstod skämtet. Nu har vi ju inte så många på Österlen som bär de här ansiktsmaskerna än så länge och tur är kanske det.

Ser på bilder från TV där dessa förklädnader är obligatoriska och gatorna vimlar av oigenkännliga personer.

Jag får uppfattningen att det finns de som faktiskt tilltalas av anonymiteten, som ansiktsskydden bjuder på. Känsla av att bli mrs eller mr Nobody hägrar, inte bara för ljusskygga individer som har rån till yrke.

Måste vara idealisk tid för just yrkesgruppen rånare som slipper kliande och varma balaclavaluvor. Bara det omtalade ansiktsskyddet, ett par solglasögon och en keps. Perfekt. Inte ens rånarnas skyddsombud hade kunnat tänka ut en lämpligare sommarklädsel för sina medlemmar.

Så visst finns det vinnare i allt eländet.

 

Önskar er en härlig vecka

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-19

Allt blev som tänkt i Kivik

 Det har varit en del filosoferande på bloggen de senaste dagarna. Men inte bara tankar om livet, det har smugit sig in lite av mina projekt också.

Mina altandäck i fyra etage närmare sig färdigställandet och mina funderingar kretsar runt det där sista, som skall sticka ut lite. Finliret säger en del, andra kallar det för snickarglädje.

Två trappor till pergoladäcket skall få handledare av rundstav med svarvade avslutningsknoppar. Plus lite andra detaljer som skall göra det till en upplevelse att röra sig och vistas på däcken.

Min äldre syster såg bilder av mitt projekt och sa: ”Släng dig i väggen Lars Vilks, detta slår Nimis!”

En systerson döpte det till Kiviks Nimis. 

Nimis är latin och betyder egentligen ”För mycket”. 

Det har inte blivit för mycket i vår trädgård utan snarare något som smälter in på ett naturligt sätt i trädgård och omgivning. Jag är helt enkelt nöjd med både konstruktion och den arkitektoniska utformningen. 

Vi flyttade hit för fyra och ett halvt år sedan till ett hus, som så många andra i Kivik ligger det på en sluttningstomt. Med en nivåskillnad på drygt 6 meter, blev det en utmaning för en gammal ingenjör och projektledare.

Vi har inhägnat hela tomten med plank, Graciela har anlagt en fantastisk trädgård och målat oändligt med kvadratmeter trä. Jag har byggt däcken, vi har satt upp ett nytt tio meter långt balkongräcke, bytt alla fönster, ny ytterdörr och åtskilliga kvadratmeter skifferklinker på entré, hall och balkong, hanterat flera ton sten till gångar och kanter. Lite invändiga förändringar har det också blivit.

Vi kan snart luta oss tillbaka med en kopp kaffe i vars en Baden Baden stol på däcket. Njuta av stillheten och naturens skönhet. Allt blev som vi ville ha det.

 

En fortsatt trevlig och skön helg.

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-08

 

 

 

Väldigt mycket tankar i Kivik

 Ondska – Godhet. Som jag tidigare varit inne på, så är jag tämligen övertygad om att vi föds med en av dessa egenskaper. Vissa får kanske en släng av båda.

Visst har miljö och uppväxt en del i det som formar oss och kan sannolikt bidra till att utlösa det goda respektive det onda. Men grunden till detta, såväl som vårt intellekt finns från födelsen, oftast genetiskt betingat, som vi sedan efter bästa förmåga får förvalta och utveckla.

I vår vardag finns det personer som ställer upp för svagare och utsatta individer, som osjälviskt agerar i besvärliga situationer. Handlingar som av många ses som meningslösa och förkastliga, men som väcker motvillig beundran och ibland den jobbiga avunden.

Civilt kurage är ett sällsynt inslag i vår vardag, vilket förmodligen ofta beror på en medfödd lagomkänsla. Inte synas, inte höras, misstänksamhet, främlingsfientlighet, hurra vad jag är bra.

Annorlunda utseende, sexuella avvikelser, olika religioner, olika språk, avvikande beteenden, som en del av den svenska vardagen, en verklighet vi lever och verkar i.

Ett mångkulturellt samhälle, där vi alla fötts med visst intellekt, värderingar och förutsättningar. De flesta går det väldigt bra för, en del spårar ur och blir brottslingar, andra hemfaller i missbruk. Samhället har naturligtvis ett ansvar, men vi får aldrig förglömma individens eget ansvar och föräldrarnas. Vi har alla en valmöjlighet vad gäller att välja väg i livet oavsett vårt ursprung. Vissa får kämpa hårdare än andra, men resultatet är helt beroende på våra egna val. Tänkande individer som skyller misslyckanden på ursprung och miljö köper jag inte riktigt.

Önskar er en trevlig helg! 😀

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-07

Fler tankar i Kivik

”Jag tänker, alltså finns jag” sa Descartes.

Filosofin började för mig där en form av resande utgör en oerhört viktig del, något som ger näring, någonting som lär oss förstå, något som sätter livet i rätt sammanhang och ger oss perspektiv. 

Detta spekulativa tänkandets fält som kallas filosofi är ett slags kunskapande. Alla vetenskaper och upptäckter har börjat med ett filosofiskt kunskapande innan de övergått i handling och uppsatta regelverk.

Filosofin kan varken lösa våra svårigheter eller frälsa våra själar. Grekerna uttryckte det som att det är en slags turistresa vi företar oss.

Det finns många frågor som tänkande människor ställer sig, som vare sig vetenskap eller någon annan kan besvara.

Existentiella frågor, har världen eller livet något syfte? Finns ett liv efter detta? Liv efter detta låter som en saga, en fantasi, ett flitigt använt hot förr om folk inte följde budorden slaviskt - Aj aj gör du så kommer du till helvetet! Ingen har hittills kunnat ge ett godtagbart svar och ingen lär någonsin kunna besvara frågan.

Vi undrar huruvida naturen styrs av lagar, eller är det vi som tror att det förhåller sig så. Är världen delad i väsensskilda delar, ande och materia och hur hänger det ihop.

Frågor om gott och ont. Vad är vishet? Vad är dårskap? Vad är empati? Människors sätt att kommunicera, kroppsspråk, attityder och roller?

Filosofin börjar när någon ställer en fråga av allmängiltig innebörd. Sedan bär det iväg.

Till och med mina däck började med lite filosoferande. Vad gör man med en hopplös sluttningstomt?

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-06

 

 

Tankar i Kivik en augustimorgon

Under våra liv gör vi många resor, såväl geografiska, som livsresor och till och med andliga.

Jag är inte religiös, så för mig har andlighet inte med gudstro eller den imaginära andevärlden att göra. Däremot tror jag på det goda respektive det onda som finns hos människor.

Vissa av oss människor föds goda och andra enbart onda och vissa får en portion av både och. Många hävdar med bestämdhet att det är arv, miljö och vårt liv som formar oss. Min erfarenhet är att de barn som var elaka under sin uppväxt har fortsatt som onda vuxna och vice versa.

En verklighet vi tar del av i media dagligen. Onda människor som begår fruktansvärda handlingar och brott och en minoritet som utför enbart goda handlingar.

I första Moseboken beskrivs skapelsen som ett veckolångt förlopp och på sjunde dagen tog Gud igen sig med all rätt. Skapade människan till sin avbild, trötthet på sjätte dagen måste ha satt käppar i hjulet, för nog blev det en hel del måndagsexemplar bland människorna, vilket om inte annat världshistorien och den dagliga nyhetsrapporteringen skvallrar om.

Hur många krig har religioner förorsakat? Hur många galningar ha agerat i Gudens namn?

Man skall respektera alla människor sägs det. Visst utifrån – Kön, ras, religion och sexuell läggning. Men jag vill lägga till - All annan respekt måste man göra sig förtjänt av.

Jag respekterar att människor har en gudstro, men för mig är vetenskapen betydligt mer sannolik och förståelig.

Det andliga resandet innebär för mig djupa intellektuella samtal, böcker, upplevelser inom konst, musik, teater och i vår natur.

Det finns kulturupplevelser som etsar sig i vårt innersta och dyker upp som en skön känsla, nästan som en djup kärleksrelation.

Samma känsla av upprymdhet, andlighet kan man känna på en promenad längs havet och där följa årstidsväxlingarna. När naturen övergår i höst och förändras till sprakande palett med ockra, gula, orange, röda till sienabruna nyanser. Havets föränderlighet från timme till timme. Gryningens underbara skimmer till de sista solstrålarnas blänk vid solnedgång, vilket för tankarna till impressionisterna. Claude Monet med sin märkliga förmåga att avbilda ljusets reflexer i vatten. Sådana upplevelser är för mig andlighet.

 

Lite funderingar en onsdagsmorgon

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-05

Minnenas dagbok

Kanalen, vallgraven mot yttervärlden med Schougens bro som förbindelse mot Östra Förstadsgatan och Värnhem. Mot väster Södertull och Södra Förstadsgatan. Vårt revir på femtiotalet sträckte sig från bron i öster, förbi Drottningtorget fram till nuvarande Caroli City, som när det byggdes fick gator som den beryktade Jerusalems gatan att försvinna.

På Östra Förstadsgatan och Östra Tullgatan passerade två spårvagnslinjer 1:an och 3:an. Spårvagnarna skramlade och gnisslade i spår längs kullerstensbelagd gata. Ett ljud och en lukt som jag än kan förnimma.

I varje kvarter hade vi specerihandlare, mjölkbutik, frisör, bageri, fiskhandlare, skomakare och skräddare.

Kanske var det folkhemmet?

På Österportsgatan där jag växte upp hade vi koleldad centralvärme, innetoalett med spolning – en jättetank två meter upp med vidhängd kedja att dra i och lät som Niagarafallen. Av självbevarelsedrift backade man ett par meter när man spola. Badvatten, kyl och spis drevs med gas köpta för gaspolletter.

Neråt Kvarngatan, Grönegatan och Jerusalems gatan var det utedassen som gällde. I bästa fall fanns ett badkar i källaren som kunde bokas på samma sätt som tvättstugan.

Till min omåttliga fasa bodde min lärare i porten bredvid vår, vilket bidrog till att jag valde omvägar till och från skola.

På dessa gator växte vi grabbar upp, jagade av ilskna gårdskarlar, med slangbågar skadeskjutna råttor och argsinta gubbar och tanter.

Dofter av koleldning, odörer från utedass, urin i portgångar, ibland överslätat med ljuvliga dofter från något bageri.

På kvällarna lyssnade mannen på radio eller läste. Kvinnorna handarbetade eller lagade mat. Barnen fick klara sig bäst fan dom kunde.

Och nog har vi klarat oss, till och med ganska bra.

 

En bit av femtiotalet i Malmö

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-03

Brallor i Kivik och resten av Sverige

Som ung pojke på tidigt femtiotal kläddes man i golfbyxor, rutig skjorta, slipover, trenchcoat och skolmössa. Alla såg vi ungefär likadana ut, möjligen skilde färg och rutor på skjorta och slipover. Golfbyxorna var ett idiotiskt plagg som spändes med en liten rem strax under knäet och pojkar i tio, tolv årsåldern har ingen utvecklad vadmuskulatur för att hålla de pösiga byxorna på plats så efter tjugo minuter hängde de vid fotknölarna. Knästrumporna följde med i raset och byltade hop sig över skorna. De kallades även äppleknyckarebyxor.

Hade man då en morfar med ekstockstjocka vader, som bar byxorna med perfekt elegans och farsan sa det skall se ut som på din morfar. Visst sa man och drog upp brallorna till strax under knäet. Efter fem minuter var dom nere vid anklarna igen. Gudskelov så revolutionerade långbyxorna våra liv. Först något tjockt jäkla material, diagonal tror jag det kallades, förmodligen samma sort som i försvarets uniformer, kliade som fan och alltid mörkgrått. Men i slutet på femtiotalet kom äntligen jeansen och livet blev genast lite behagligare.

Idag finns ett stort urval av byxor, både långa och shorts och vi slipper de förbannade golfbyxorna, även om mina vader är ekstocksliknande i dag, så vägrar jag att bära ett dylikt plagg.

 

Ha en trevlig söndag

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-02