Det går framåt i Kivik

Den 7 mars - 24 dagar efter operation linkar jag runt ganska obehindrat med en eller ibland två kryckor. Ivrigt påhejad av familj och assistenten går rehabiliteringen lysande. Fyra veckor på tisdag och det återstår två veckor med restriktioner. Inte göra si, inte göra så och inte köra bil.

Det där med bilkörning är kanske det jag saknar mest för tillfället, men hygglig granne och kompis har vid flera tillfällen ställt upp som privatchaufför.

Tålamod hör jag någon säga – ja jag vet, men man mår ju inte speciellt dåligt efter en höftledsoperation och energin pockar på. Knäledsprotesen för 8 år sedan var en betydligt segare rehabilitering.

Jag planerar att byta balkongräcke och skissar lite på det, har läst många böcker, skrivit en del och planerar givetvis för vår nästa tur ner till Spanien.

Största problemet har varit att sitta då operationssåret sitter ganska taskigt placerat, så skinkan varit svullen som om jag bar på en rejäl bok där. Men även det har gett med sig och i gårkväll satt jag och såg en hyfsad film under ett par timmar. Kontorsarbetet har jag skött från sängen, med dator, pärmar och papper i skaplig ordning, även om Graciela inte delar min uppfattning.

Nåväl om några veckor är jag på bana igen och enligt läkarexpertisen så skall funktionen i benet vara helt okej tre månader efter operation.

Det bästa är att jag är helt smärtbefriad och kan gå bra jämfört med före operation, då jag knappt kunde förflytta mig.

En stor eloge till Hässleholms sjukhus för väl utfört jobb.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”

Skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó  Nils Mohlin 20-03-07

Snart tre veckor

Rastlösheten börjar krypa i kroppen, ungefär som intensivt flitiga myror. Visst är det ett friskhetstecken när jag nitton dagar efter operationen planerar för allt som skall göras. Agraffen borta, svullnaden börjar sätta sig och jag promenerar obehindrat omkring med kryckor och emellanåt bara en. Jag blev ålagd sex veckor med restriktioner, tre har gått på tisdag. Inte göra si, inte göra så, inte köra bil, men snart så är jag igång igen. Jag har hunnit läsa en hel del böcker under den här tiden och ibland är det riktigt angenämt att bara försjunka i rafflande berättelser.

Assistenten har koll på läget och får sina rundor tack vare matte och snälla grannar, men jag har lovat honom att snart skall han och jag ta våra vanliga turer tillsammans igen.

Ó  Nils Mohlin 20-03-01

Leve Semlan

Sex miljoner semlor, 132 ton mandelmassa och 211 ton grädde har svenska folket stoppat i sig idag. Under hela säsongen äts det 40 miljoner semlor. Någon mer än jag som satte kvällskaffet i vrångstrupen och kände ett lätt illamående när siffrorna presenterades? Vem tänker på blodfetter, diabetes och sådana saker när de vitpudrade små skapelserna frestar i diskar och skyltfönster.

Jag har inte ätit någon, har aldrig varit speciellt förtjust i dem heller, men häpnar över siffrorna.

Jag läste att bagerier fått bygga ut och nyanställa, vilket i och för sig är bra, för att kunna tillfredsställa folkets glupande begär efter semlor. 

Känns nästan som viktväktarna och träningsinstituten sponsrar det hela, i förlängningen blir det ju ett ekonomiskt lyft för dem också.

Är det någon som kan äta en sådan där liten kladdig jäkel utan att få florsocker och grädde spritt över nosen?

Nu ska jag inte vanhelga semlan mer. Det måste vara många som älskar den och jag unnar er verkligen 40 miljoner semlor.

Ó  Nils Mohlin 20-02-25

På kryckor i Kivik

Fjorton dagar efter operation, så jobbar jag på med övningar. Nu är det mest som en jäkla träningsvärk i benet och jag är uppe mycket och styltar runt med kryckor. Tränar även på att gå med en krycka, men det får ta sin lilla tid. Alla starka värktabletter har jag fasat ut och klarar mig riktigt bra utan. Man blir lite flummig av de där jädrans morfinpreparaten och det är inget tillstånd jag gillar.

Kan tänka mig nästa flygresa, vilket helsikes liv det kommer att bli på säkerhetspersonalen när allting börjar tjuta. Med en knäprotes och en höftprotes i höger ben kommer det att låta som om jag har med mig ett maffigt maskingevär. Man skulle nästan kunna tro att jag samlar på proteser.

Det här stilla livet blir en aning enahanda, läsa, skriva, kolla facebook och träna. Ljuspunkterna är naturligtvis att prata med Graciela och assistenten. Men idag har jag faktiskt uträttat en hel del kontorsarbete och avverkat många mail och telefonsamtal. 

Imorgon skall jag till Hässleholm för att ta agraffen och lite kontroll, efter det återstår fyra veckor som jag enligt läkare skall hålla mig lugn. Det är väl bara till att lyda, så att den där jäkla kulan inte hoppar ur led, vilket tydligen är en risk om man inte följer förhållningsreglerna.

Ó  Nils Mohlin 20-02-25

Framsteg i Kivik

Nio dagar efter operationen börjar jag kunna röra mig ganska hyggligt, även om jag ännu är beroende av kryckorna. Assistentens och min dag består rätt mycket av träning, korta promenader och vila. Det blir fortfarande en hel del sömn för än så länge så suger både promenader och annan träning en hel del. Assistenten har anpassat sig bra till konvalescensen, men följer mig med ett vakande öga. Felipes dagliga turer sköter Graciela och ibland följer han med snälla grannar på en extra eftermiddags tur. Om sex dagar är det återbesök på sjukhuset i Hässleholm för kontroll och borttagning av agraffen.

Eftersom jag på samma ben för åtta år sedan fick en knäprotes så har jag en viss erfarenhet av den här typen av operationer och kan konstatera att höftledsingreppet är avsevärt enklare. Höftledsprotesen ger mindre smärtor och man kommer fortare igång. Även operationsärret talar sitt tydliga språk cirka 15 centimeter mot knäprotesens halvmeterlånga ärr.

För att fördriva tiden så läser jag mycket och för mig finns det då inget bättre än en härlig tegelstensroman som griper tag. Just nu är jag inne på min tredje under dessa dagarna, Robert Harris ”En officer och spion”. En historisk roman som tar sitt avstamp i Dreyfusaffären, en politisk rättsskandal i slutet av 1800-talets Frankrike.

Om någon vecka räknar jag med att kunna återgå till ett någorlunda normalt liv och snart också kunna köra bil. Sex veckor sa dom att man inte fick köra bil på, men får jag bara upp rörligheten i benet och de starka värktabletterna har jag snart fasat ut så tror jag att jag kanske kan köra efter fyra veckor. Vi får se.

Ó  Nils Mohlin 20-02-20

Rehabilitering i Kivik

En vecka sedan jag blev opererad och det går så sakteliga framåt. Inte tillräckligt fort enligt assistenten som kollar mig stup i kvarten. Min dag består av träning, vila och träning och det väl så det skall vara. Mina promenader som är en nödvändig bit i rehabiliteringen har jag tyvärr beroende på ett helsikes väder fått förlägga inomhus de senaste dagarna.

Det blir rätt många böcker lästa under en sådan här rehabilitering och ett bättre sätt att fördriva tiden vet jag inte. Då glöms även smärtor för stunden, som kan vara nog så jobbiga den första tiden. Visst har jag fått morfin som smärtstillande att inta tre gånger dagligen. Vilket jag också gjorde de första dagarna, men jag försöker nu fasa ut drogen och begränsa det till en inför natten. Morfinet dämpar ju smärtorna avsevärt, men jag är inte riktigt förtjust i den dimmiga tillvaro man försätts i, så mitt nästa mål är att bli av med det giftet. 

Graciela gör allt för att underlätta min vardag och det uppskattar jag verkligen. Men jag har sagt att hon inte får passa upp mig för mycket, utan det är viktigt att jag själv gör så mycket som möjligt. Idag överraskade jag Graciela med att ha frukosten klar när klockan ringde. Det var ett äventyr att med två kryckor koka kaffe och duka fram, men jag tappade inget och frukosten uppskattades.

Nu har Graciela gått till arbetet, så assistenten och jag sköter huset.

Ó  Nils Mohlin 20-02-18

Avkoppling i brasans sken

Fyra dygn efter operation gör jag mitt träningsprogram flitigt, under assistentens vakande öga. Visst sjutton har jag ont och är på morgonen stel som en pinne och det tar onekligen för lång tid att förflytta sig från sängen via toaletten till frukostbordet i köket. Längre uppåt dagen blir jag betydligt raskare när lederna kommit igång.

Men det är väl ganska typiskt mig, vill se snabba resultat. Den 26 tar dom agraffen och sedan ytterligare några veckor innan jag får köra bil, men allt löser sig med tiden. Det är åtta år sedan jag fick knäprotesen och man glömmer fort att det måste få ta sin tid.

Vi fick hem två kubikmeter björkved idag och dom brukar ställa det utanför på uppfarten. Men när killen som vi köper ved av hörde att jag precis blivit opererad, så var han snäll och körde med sin truck in de två stora pallarna i ett av våra garage. 

Så nu härliga lördag njuter Graciela, assistenten och jag av brasans sköna värme och läser varsin bok. Nja inte Don Felipe han nöjer sig med att ligga på sin favoritplats mellan oss och behagfullt sträcka på sig i värmen från den sprakande brasan.

Ó  Nils Mohlin 20-02-15