Fler tankar i Kivik

”Jag tänker, alltså finns jag” sa Descartes.

Filosofin började för mig där en form av resande utgör en oerhört viktig del, något som ger näring, någonting som lär oss förstå, något som sätter livet i rätt sammanhang och ger oss perspektiv. 

Detta spekulativa tänkandets fält som kallas filosofi är ett slags kunskapande. Alla vetenskaper och upptäckter har börjat med ett filosofiskt kunskapande innan de övergått i handling och uppsatta regelverk.

Filosofin kan varken lösa våra svårigheter eller frälsa våra själar. Grekerna uttryckte det som att det är en slags turistresa vi företar oss.

Det finns många frågor som tänkande människor ställer sig, som vare sig vetenskap eller någon annan kan besvara.

Existentiella frågor, har världen eller livet något syfte? Finns ett liv efter detta? Liv efter detta låter som en saga, en fantasi, ett flitigt använt hot förr om folk inte följde budorden slaviskt - Aj aj gör du så kommer du till helvetet! Ingen har hittills kunnat ge ett godtagbart svar och ingen lär någonsin kunna besvara frågan.

Vi undrar huruvida naturen styrs av lagar, eller är det vi som tror att det förhåller sig så. Är världen delad i väsensskilda delar, ande och materia och hur hänger det ihop.

Frågor om gott och ont. Vad är vishet? Vad är dårskap? Vad är empati? Människors sätt att kommunicera, kroppsspråk, attityder och roller?

Filosofin börjar när någon ställer en fråga av allmängiltig innebörd. Sedan bär det iväg.

Till och med mina däck började med lite filosoferande. Vad gör man med en hopplös sluttningstomt?

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-06

 

 

Tankar i Kivik en augustimorgon

Under våra liv gör vi många resor, såväl geografiska, som livsresor och till och med andliga.

Jag är inte religiös, så för mig har andlighet inte med gudstro eller den imaginära andevärlden att göra. Däremot tror jag på det goda respektive det onda som finns hos människor.

Vissa av oss människor föds goda och andra enbart onda och vissa får en portion av både och. Många hävdar med bestämdhet att det är arv, miljö och vårt liv som formar oss. Min erfarenhet är att de barn som var elaka under sin uppväxt har fortsatt som onda vuxna och vice versa.

En verklighet vi tar del av i media dagligen. Onda människor som begår fruktansvärda handlingar och brott och en minoritet som utför enbart goda handlingar.

I första Moseboken beskrivs skapelsen som ett veckolångt förlopp och på sjunde dagen tog Gud igen sig med all rätt. Skapade människan till sin avbild, trötthet på sjätte dagen måste ha satt käppar i hjulet, för nog blev det en hel del måndagsexemplar bland människorna, vilket om inte annat världshistorien och den dagliga nyhetsrapporteringen skvallrar om.

Hur många krig har religioner förorsakat? Hur många galningar ha agerat i Gudens namn?

Man skall respektera alla människor sägs det. Visst utifrån – Kön, ras, religion och sexuell läggning. Men jag vill lägga till - All annan respekt måste man göra sig förtjänt av.

Jag respekterar att människor har en gudstro, men för mig är vetenskapen betydligt mer sannolik och förståelig.

Det andliga resandet innebär för mig djupa intellektuella samtal, böcker, upplevelser inom konst, musik, teater och i vår natur.

Det finns kulturupplevelser som etsar sig i vårt innersta och dyker upp som en skön känsla, nästan som en djup kärleksrelation.

Samma känsla av upprymdhet, andlighet kan man känna på en promenad längs havet och där följa årstidsväxlingarna. När naturen övergår i höst och förändras till sprakande palett med ockra, gula, orange, röda till sienabruna nyanser. Havets föränderlighet från timme till timme. Gryningens underbara skimmer till de sista solstrålarnas blänk vid solnedgång, vilket för tankarna till impressionisterna. Claude Monet med sin märkliga förmåga att avbilda ljusets reflexer i vatten. Sådana upplevelser är för mig andlighet.

 

Lite funderingar en onsdagsmorgon

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-05

Minnenas dagbok

Kanalen, vallgraven mot yttervärlden med Schougens bro som förbindelse mot Östra Förstadsgatan och Värnhem. Mot väster Södertull och Södra Förstadsgatan. Vårt revir på femtiotalet sträckte sig från bron i öster, förbi Drottningtorget fram till nuvarande Caroli City, som när det byggdes fick gator som den beryktade Jerusalems gatan att försvinna.

På Östra Förstadsgatan och Östra Tullgatan passerade två spårvagnslinjer 1:an och 3:an. Spårvagnarna skramlade och gnisslade i spår längs kullerstensbelagd gata. Ett ljud och en lukt som jag än kan förnimma.

I varje kvarter hade vi specerihandlare, mjölkbutik, frisör, bageri, fiskhandlare, skomakare och skräddare.

Kanske var det folkhemmet?

På Österportsgatan där jag växte upp hade vi koleldad centralvärme, innetoalett med spolning – en jättetank två meter upp med vidhängd kedja att dra i och lät som Niagarafallen. Av självbevarelsedrift backade man ett par meter när man spola. Badvatten, kyl och spis drevs med gas köpta för gaspolletter.

Neråt Kvarngatan, Grönegatan och Jerusalems gatan var det utedassen som gällde. I bästa fall fanns ett badkar i källaren som kunde bokas på samma sätt som tvättstugan.

Till min omåttliga fasa bodde min lärare i porten bredvid vår, vilket bidrog till att jag valde omvägar till och från skola.

På dessa gator växte vi grabbar upp, jagade av ilskna gårdskarlar, med slangbågar skadeskjutna råttor och argsinta gubbar och tanter.

Dofter av koleldning, odörer från utedass, urin i portgångar, ibland överslätat med ljuvliga dofter från något bageri.

På kvällarna lyssnade mannen på radio eller läste. Kvinnorna handarbetade eller lagade mat. Barnen fick klara sig bäst fan dom kunde.

Och nog har vi klarat oss, till och med ganska bra.

 

En bit av femtiotalet i Malmö

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-03

Brallor i Kivik och resten av Sverige

Som ung pojke på tidigt femtiotal kläddes man i golfbyxor, rutig skjorta, slipover, trenchcoat och skolmössa. Alla såg vi ungefär likadana ut, möjligen skilde färg och rutor på skjorta och slipover. Golfbyxorna var ett idiotiskt plagg som spändes med en liten rem strax under knäet och pojkar i tio, tolv årsåldern har ingen utvecklad vadmuskulatur för att hålla de pösiga byxorna på plats så efter tjugo minuter hängde de vid fotknölarna. Knästrumporna följde med i raset och byltade hop sig över skorna. De kallades även äppleknyckarebyxor.

Hade man då en morfar med ekstockstjocka vader, som bar byxorna med perfekt elegans och farsan sa det skall se ut som på din morfar. Visst sa man och drog upp brallorna till strax under knäet. Efter fem minuter var dom nere vid anklarna igen. Gudskelov så revolutionerade långbyxorna våra liv. Först något tjockt jäkla material, diagonal tror jag det kallades, förmodligen samma sort som i försvarets uniformer, kliade som fan och alltid mörkgrått. Men i slutet på femtiotalet kom äntligen jeansen och livet blev genast lite behagligare.

Idag finns ett stort urval av byxor, både långa och shorts och vi slipper de förbannade golfbyxorna, även om mina vader är ekstocksliknande i dag, så vägrar jag att bära ett dylikt plagg.

 

Ha en trevlig söndag

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-02

 

 

 

 

Plocka ut och plocka in i Kivik

Sommarvädret har varit lite av att plocka ut grejor och plocka in grejor. I mitt fall handlar det om elverktyg, kap och gersåg, cirkelsåg och andra maskiner jag använt till däcken. Uppehåll visserligen, men med en del mörka moln på avstånd, men inget utlovat regn i väderleksrapporten. Så ut med maskinerna och koppla in dem, sågar till första biten och känner tunga droppar på hjässan. Blir nog inte så mycket tänker optimisten Nils när tunga molns uppfattning är den motsatta. Dropparna blir ihärdigare och är snart en rejäl skur, så en presenning över maskinerna och in i uterummet och en kopp kaffe i väntan på uppehåll.

I juni var det annorlunda med många soliga dagar och varmt, vilket då begränsa arbetsinsatsen till ett antal timmar på morgon och förmiddag.

Men jag skall inte klaga, har inte direkt någon brådska och det är inte så mycket som återstår. Endast det så kallade finliret, räcken och lite detaljer som skall fullborda det hela, snickarglädje om man så vill.

Tycker det varit en sympatisk sommar så här långt och vi har augusti kvar som ofta kan bjuda på fint väder.

En fortsatt fin sommar till er

 

Ó  Nils Mohlin 20-07-30

Mafioso

Minns när jag 12 kanske 13 år gammal köpte en bok som handlade om Al Capone (1899-1947) och fascinerad sträckläste den under några dagar. Först senare förstod jag att det inte var fiction utan helt enkelt en någorlunda vederhäftig biografi, som handlade om en Maffiaboss uppgång och fall i USA. Med åren blev jag varse att maffia och organiserad brottslighet var vardagsmat inte bara i USA. Det fanns lite överallt i Italien med den ökända sicilianska maffian Costa Nostra och naturligtvis den colombianska med det mest kända namnet Pablo Escobar (1949-1983). Senare har bland annat familjen Colombo styrt brottsligheten i New York och tillsammans med andra familjer har dom 1200 medarbetare. De ägnar sig åt beskyddarverksamhet, konspiration, ocker, penningtvätt, mord, narkotika, utpressning, hasardspel och koppleri. Vi har under åren kunnat ta del av liknande brottslighet i många andra länder. Filmindustrin har under många årtionden hämtat sin inspiration från denna vedervärdiga brottslighet. En av de mest kända är förmodligen ”Gudfadern” med Marlon Brando och Al Pacino i huvudrollerna. Filmen baserades på Mario Puzos bok och han skrev även filmmanuset.

Världen förändras och inte alltid till det bättre, vi behöver inte längre ta del av utländska nyheter, vi behöver inte se gangsterfilmer. Vi har hela skiten i Sverige och det riktigt ordentligt. Dagligen läser vi om mord, gänguppgörelser, narkotika, bedrägerier, koppleri, rån och mycket andra hemskheter.

Det som en gång fanns på långt avstånd från oss är numera globalt, vi har det in på knutarna. Politiker tjafsar och vässar lagstiftningen, medan gangster vässar våldet i en till syns ojämn kamp.

 

Lite tisdagsfunderingar

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-28

 

 

Spöke och andra kusligheter

Första steget…andra steget…tredje steget och så fortsatte berättelsen till och med trettonde steget. Min äldre systers favoritspökhistoria i slutet på fyrtio och början av femtiotalet. Vad som egentligen skulle hända tror jag inte hon själv hade blekaste aning om. Som slutkläm på det mycket korta spökeriet improviserade hon fram de grövsta hemskheter ett barn kan tänka ut. Med spretande fingrar, utsträckta armar, uppspärrade ögon och med hår som for åt alla håll, hoppade hon runt utstötande ett skrik som slutkläm på den fasansfulla spökhistorien. Hennes inlevelse var stor och hon såg ut ungefär som hon satt sig i en kastrull med kokande vatten. 

Storögt betraktade jag skådespelet och undrade besviket ”Var det allt?”

Upprörda lyhörda föräldrar kom störtande, vände sig mot mig och undrade ”Vad har du nu hittat på?” Min syster slank iväg i den allmänna upprördheten och det dröjde ett tag till nästa spökhistoria. I vart fall tills min syster tänkt ut en ny konstnärlig iscensättning och vid nästa föreställning var det en klar förbättring.

Hon hade dragit ett gammalt lakan över sig och for runt i köket och serveringsgången utstötande väsande ljud, tills hon rammade kylskåpet och satte sig på rumpan med ett högljutt skrik. Föräldrarna kom störtande, slut på föreställningen och jag fick den där blicken.” Skärpning Nils!”

Det var spökhistorier för 70 år sedan, kvalitén och kraven förändrades med filmer som ”The Shining” 1980 med Jack Nicholson, Hitchcocks ”Psycko” 1960, ”Lidia” från 1990 med James Caan och Kathy Bates och ”Exorcisten” med Max von Sydow 1973.

Men okej min syster var väl som tolvåring 1950 inte ute efter någon skådespelarkarriär eller Oscarstatyett. Ändamålet var väl mer att försöka skrämma skiten ur sin odrägliga lillebror. Ärligt så var det den långsamma räkningen av trappsteg som fördärvade det hela, jag var förberedd. Hade hon helt utan stegräkning hoppat fram med lakanet över sig i mörkret, så hade kanske effekten blivit den önskade.

 

Ó  Nils Mohlin 20-07-26