Första steget…andra steget…tredje steget och så fortsatte berättelsen till och med trettonde steget. Min äldre systers favoritspökhistoria i slutet på fyrtio och början av femtiotalet. Vad som egentligen skulle hända tror jag inte hon själv hade blekaste aning om. Som slutkläm på det mycket korta spökeriet improviserade hon fram de grövsta hemskheter ett barn kan tänka ut. Med spretande fingrar, utsträckta armar, uppspärrade ögon och med hår som for åt alla håll, hoppade hon runt utstötande ett skrik som slutkläm på den fasansfulla spökhistorien. Hennes inlevelse var stor och hon såg ut ungefär som hon satt sig i en kastrull med kokande vatten.
Storögt betraktade jag skådespelet och undrade besviket ”Var det allt?”
Upprörda lyhörda föräldrar kom störtande, vände sig mot mig och undrade ”Vad har du nu hittat på?” Min syster slank iväg i den allmänna upprördheten och det dröjde ett tag till nästa spökhistoria. I vart fall tills min syster tänkt ut en ny konstnärlig iscensättning och vid nästa föreställning var det en klar förbättring.
Hon hade dragit ett gammalt lakan över sig och for runt i köket och serveringsgången utstötande väsande ljud, tills hon rammade kylskåpet och satte sig på rumpan med ett högljutt skrik. Föräldrarna kom störtande, slut på föreställningen och jag fick den där blicken.” Skärpning Nils!”
Det var spökhistorier för 70 år sedan, kvalitén och kraven förändrades med filmer som ”The Shining” 1980 med Jack Nicholson, Hitchcocks ”Psycko” 1960, ”Lidia” från 1990 med James Caan och Kathy Bates och ”Exorcisten” med Max von Sydow 1973.
Men okej min syster var väl som tolvåring 1950 inte ute efter någon skådespelarkarriär eller Oscarstatyett. Ändamålet var väl mer att försöka skrämma skiten ur sin odrägliga lillebror. Ärligt så var det den långsamma räkningen av trappsteg som fördärvade det hela, jag var förberedd. Hade hon helt utan stegräkning hoppat fram med lakanet över sig i mörkret, så hade kanske effekten blivit den önskade.
Ó Nils Mohlin 20-07-26
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar