Don Felipe och jul i Kivik

Min assistent Don Felipe skulle jag vilja säga ger fullständigt fan i julen. Bortsett från om det tappas en pepparkaka eller något annat som faller på läppen och han kvickt kan lägga beslag på den. Men för att hitta godbitar på golvet, så är det så mycket bättre när barnbarn kommer på besök. Ju mindre barnen är dess mer hamnar på golvet. Ofta är de små barnen mycket generösa mot Felipe, som återgäldar givmildheten med att troget vara vid deras sida och delta i lekar. När barnen åkt lägger han sig vid min sida med en ljudlig suck, ungefär som ”det är tröttsamt med småbarn”.

Även om vi inte firar julen något speciellt, så är vi inte helt förtappade, okej vi har ingen julgran. Julgranen står grön och grann i stugan och med den följde 10 000 insekter. Vem sjutton vill ha in 10 000 insekter, som kvicknar till liv i stugvärmen. Vi har mycket levande ljus, men det har vi i och för sig hela den mörka årstiden och trevligt har vi inte bara till julen.

Minns med skräck barndomsjular med ett hem som fullständigt dignade av allt fruktansvärt krimskrams. Inte nog med det sedan skulle man gå i julbön och som sju, åttaåring sitta på en hård träbänk. Lyssna på tråkiga fantasisagor framförda av en präst, som var så vederkvickt av starka drycker att han krampaktigt fick hålla sig i predikstolen. Spänt väntade jag på det oundvikliga att han skulle kasa ner, men han klarade sig till tredje trappsteget nerifrån innan han stöp. Som grädden på moset skulle tjocka släkten inställa sig i julottan klockan sju påföljande morgon. Ny någorlunda nykter präst, men lika förödande tråkig och jag somnade ganska så omedelbart. Väcktes med ett ryck när morfar drog mig i håret och gav mig en skarp blick. Prästen pratade om synd och attan vad vi måste ha syndat, så som han gick på. 

Det där med min relation till kyrkan har inte blivit bättre med åren. Som före ärkebiskopen K G Hammar sa att ”bibelns berättelser skall man inte se som verkliga händelser utan mer som ett sätt att måla med orden”. 

Jag respekterar de som har glädje av kyrkan. Men själv så är jag inte med i svenska statskyrkan och föredrar vetenskapens teorier om vår och världens tillkomst. Mina kyrkobesök begränsar sig till att som gammal ingenjör och arkitekturintresserad studera byggnaderna.

Don Felipe och jag önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 19-12-15

Nu är det snart jul igen

Jaha då är vi där snart igen, jul om en knapp månad. Gläds gör köpmän som ser fram mot stinna dagskassor och barn som förväntansfullt önskar många julklappar. Kanske en och annan ser fram mot att träffa familjen och umgås.

Men vad betyder ordet jul egentligen? Jag fick helt enkelt ta sidan ”Högtider och traditioner” till hjälp, då jag gick bet på ordets betydelse.

”Ingen vet med exakthet vad ordet jul betyder. I sin ursprungliga användning användes jul som en benämning på en längre tidsperiod kring vintersolståndet.”

”Till skillnad från t.ex. engelskan Christmas  eller franskans Noël eller tyskans Weihnachten så har det svenska ordet jul inget som helst samband med det kristna bidraget till julfirandet – Jesus födelse. Istället är ordet jul ett mycket gammalt ord som kan härledas tusentals år tillbaka i Skandinavien.”

Så vad är julen för oss, vi firar inte jul på det sätt som många förknippar den med, Jesus födelse. Vi träffas äter god mat, inte nödvändigtvis julmat, umgås, barn får presenter inte julklappar.

Britt-Marie Näsström skriver:

”Lika svårt är det att tolka ordet jul, som av vissa antas komma av hjul, som skall illustrerar att året vänder mot ljusare dagar som ett hjul. En annan och enligt min mening bättre tolkning är att det helt enkelt betyder fest.”

Historien om ordet jul är äldre än barnet i krubban.

Detta var för vissa som att svära i kyrkan, men vi har alla rätt till våra egna traditioner och förhålla oss till denna midvinterfest.

Så jag önskar er en trevlig julfest

© Nils Mohlin 2016

Stenrosgården i Kivik

Har varit och hälsat på Peter Brodén och Mikael Stendrup på Stenrosgården. En fantastisk gård som omhändertagits av varsamma händer. Med anrik kultur och vacker natur in på knutarna har Peter och Mikael skapat ett härligt boende och fem lägenheter som de hyr ut till turister.

Sunnan, Västan, Nordan, Östan och så Galleriet där man även får ha med sig sitt husdjur. Mikael och Peter lever inte ensamma i idyllen, de har sällskap av getter, höns och katter. När de bjudit mig på kaffe fick jag en sightseeing på gården, som är synnerligen intressant för en ingenjör, som byggt hus i hela sitt liv.

Men det var inte i den egenskapen, som jag besökte gården. Nej det handlar om att jag letat efter en lämplig miljö, att placera en av mina huvudpersoner i. Nordan eller lägenhet nummer tre visade sig vara perfekt med ingång från baksidan och med lugnt läge, passar det en ljusskygg herre, som förmodligen använder sig av ett alias.

Med tanke på att det är en deckare som Stenrosgården skall figurera i, så lovar jag ägarna att den här gossen skall betala i förskott. Man vet ju aldrig riktigt vad som händer, men jag skall försöka avhålla honom från att spränga stället eller hitta på andra dumheter.

Romanförfattare hittar ju på tokigheter.

Stort tack Peter och Mikael för trevlig pratstund och inspiration till många sidor. 

Jag önskar er och alla andra en skön och trevlig weekend.

Ó Nils Mohlin 19-12-13

www.stenrosgarden.se

Rekommenderar en vistelse här i naturskönt område med underbara promenader. Bättre än så kan man inte ha det!

Just nu är det många som ringer oss…..

Jag har i mina uppdrag för Simrishamns kommun mycket med myndigheter att göra. Skattemyndighet, kronofogde, pensionsmyndighet och så vidare. Inom kommunen fungerar det smärtfritt, jag får tag på rätt person, rätt besked och allt till belåtenhet och fördelen är att jag lärt känna alla de jag har kontakt med.

Men när det gäller kontakt med de statliga myndigheterna ställs tålamodet inför svåra prövningar.

Jag slår ett direktnummer till en person jag ombetts kontakta.

”Personen du söker är åter klockan 14.00. Vill du bli kopplad till telefonist tryck två. Jag trycker två. ”Just nu är det många som ringer till oss, men vänta kvar så tar vi strax emot ditt samtal.” Jag väntar och lyssnar på en irriterande trudelutt som spelas i luren. Efter en stund svarar en kvinna och jag förklarar mitt ärende och ber att få bli kopplad till någon som kan hjälpa mig. ”Ett ögonblick så skall jag koppla dig!” Ny väntan med samma jäkla melodi i öronen, tills en ny röst kommer in. ”Som ett led i utbyggnaden av vår service kommer vi att ringa upp dig efter samtalet för att ställa ett par korta frågor.” Så fan heller! Tänker jag med ett diaboliskt leende likt Jack Nicholsson i ”The Shining”. Ny röst kvittrar sitt namn och undrar vad hon kan hjälpa mig med. På nytt förklarar jag mitt ärende extra vänligt och rösten säger ett ögonblick så skall du få tala med en kollega. Samma förbannade melodi avbruten av klick, klick, klick och så på nytt kommer den jäkla maskinrösten som vill ha min åsikt om servicen. Ännu ett djävulskt Jack Nicholsson leende och jag mumlar ”aldrig livet, ni skulle inte uppskatta mina svar”. En ny fasansfull maskinröst som talar om att jag är placerad som nummer 127 i kön och beräknad väntetid är 37 minuter. Köväntan bryts av ny maskin som kommer in och talar om att ”just nu är det många som ringer till oss, var vänlig och försök senare”. Samtalet var avslutat utan att ha ägt rum. Mitt diaboliska Jack Nicholsson leende kom av sig och assistenten kom fram och tröstade mig, som om han undrade varför såg du så läskig ut.

Tålamod lär vara en dygd.

Hur som helst så önskar jag er en underbar fredag!

Ó  Nils Mohlin 19-12-13

Inga Hollywoodfruar i Kivik

Graciela och jag är ganska sparsamma med TV tittandet. Nyheter, dokumentärer, faktaprogram och en film någon gång. Vi har båda varit praktförkylda i några dagar och då tryter ofta energin. När vi nu suttit i våra favoritfåtöljer med en kopp te och en kartong engångsnäsdukar mellan oss så började vi zappa ett par kvällar.

Ullared en märklig företeelse, folk handlar som besatta antingen dom behöver eller ej. Ett märkligt själstillstånd när varuvagnar fylls med 70 % onödigt och man glatt betalar tiotusen och sedan campar i anslutning till köpparadiset. Ett briljant företagskoncept.

Wahlgrens värld eller vad det nu hette, nej bevare mig, kvickt förbi.

Som kronan på verket hamnade vi hos svenska Hollywoodfruar, en samling damer som lyckats gifta sig rikt. Jag var förstummad i säkert fem minuter innan jag började skratta. Uppumpade både här och där, med läppar som såg ut som sugproppar eller gammeldags wc ankor. Som en tävlan mellan damerna i antal skönhetsingrepp, att förändra kroppar och släta ut begynnande ålderssignaler.

Undrar hur de gör med sina huvuden invändigt när stigande ålder börjar göra sig påmind. 

Det kändes nästan tragiskt efter en stund att se de här kvinnorna, justerade intill det löjeväckande. Något som absolut inte gör dem vackra, snarare frånstötande och fullt i mina ögon.

Naturlig skönhet är vackert och att åldras med värdighet på ett naturligt sätt är vackert. Min fru är det vackraste jag vet.

Nu återgår vi till våra favoritprogram som ger behållning.

Ó  Nils Mohlin 19-12-12

Förkylning till och med i Kivik

Det stundar förkylnings- och influensatider, som en liten extra touch till lucia och julfirande. Jag har varit hur jäkla sjuk som helst, precis så som män blir i kraftiga förkylningar. Nu småler alla mina kvinnliga läsare, men jag läste en vetenskaplig studie för några år sedan. Den gav klara belägg för att män faktiskt får betydligt allvarligare förkylningar än kvinnor.

Så alla ni mina manliga läsare ta er rätten och unna er att vara så där in i helsike sjuka, som bara vi blir. Lägg er på soffan, med en varm filt, en kopp te, hosta, snörvla, stöna och snyt er när plågan skoningslöst härjar i er kropp. Ingen skall få missunna oss denna korta period av självömkan när vi drabbats av ett flertal av 400 tänkbara förkylningsvirus.

I min ålder, det vill säga mogen ålder, får man en årlig inbjudan till influensavaccinering. 

Jag står i en lång rad tillsammans med silverhår, käppar och rollatorer för att tålmodigt invänta min tur. Alla 65 plussare från ett stort upptagningsområde samlas på Brösarps vårdcentral för att få sin annuella injektion. Känns som ett socialt jippo med vaccin i stället för kaffe, men för många som sitter ensamma ges en möjlighet att prata av sig lite. Hörapparaterna lämnade jag hemma, då det räcker med en vänlig nick och ett ja eller nej, även om det kanske blir fel ibland. Jag får min spruta, smyger ut till assistenten som väntar i bilen och med en belåten suck från Don Felipe kör vi hem.

Attjo!!! Attjo!!!  

På tal om Attjo så lär det vara ren fysiologi i hur man nyser. En del låter ungefär som en spinnande katt, medan andra verkligen tar ut svängarna så att fönsterrutorna skallrar och familjen söker skydd. Men det får jag fundera över till en annan gång. Hastigheten på partiklarna som blåses ut vid en nysning lär vara 167 kilometer i timmen.

Förr i tiden trodde man att nysningar framkallades av högre makter, antingen goda eller onda. I brist på vetskap om vilket uttryckte man en positiv önskan genom att utropa ”Gud signe!” efter nysningen. På latin sa man ”prosit”, vilket kan översättas med ”må det gagna”.

Engelsmannen säger ”God bless you”. Spanjoren ”Jesus” och så vidare.

Önskar er en trevlig onsdag

Ó  Nils Mohlin 19-12-11

Ni har slarvat bort min svärfar!

En annan liten berättelse som jag lägger ut på nytt efter begäran.

Ni har slarvat bort min svärfar!

Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup. 

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”Ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016