Weekend I Kivik

Lördag och söndag är trots novembermörker och regn alltid lite speciella. Graciela är ledig och vi kan ägna oss åt varandra, gemensamma projekt, laga mat tillsammans, träffa barnbarn, träffa vänner och prata om allt mellan himmel och jord.

Igår berättade jag lite om min nya roman som jag skriver på. Så i natt när alla andra sov så skedde det. Jag tog livet av en EU parlamentariker på ett mycket utstuderat sätt. Men ärligt talat, så har jag inga samvetsbetänkligheter, han hade verkligen betett sig illa. 

Igår så ringde en äldre man mig, åttio år, så då var han inte så värst gammal, bara fem år äldre än mig. Mannen har jag bara träffat en gång tidigare och det var när han köpte ett signerat exemplar av ”När Djävulen kom till Österlen” i vår lokala ICA butik. Han uttryckte sin stora förtjusning över boken och hade sträckläst den och tyckte att den var fruktansvärt spännande.

Det är alltid lika roligt när läsare hör av sig med ett telefonsamtal, ett mail eller några rader på Facebook. Ni läsare är ju också mina bästa kritiker och gör skrivandet extra stimulerande och roligt när jag hör att mina böcker uppskattas.

Min medhjälpare Don Felipe blir förnärmad om jag inte nämner ett par ord om honom också. För att göra honom riktigt tillfreds så har jag fått skriva in två dvärgschnauzrar, en golden retriever och en gonczi polski (stor polsk jakthund) i nya romanen. Assistenten undrar vem av dem som är hjälten och naturligtvis är det dvärgschnauzrarna med hjälp av kompisarna försäkrar jag.

Nu tänker en del att den där författaren har fått fnatt på luskulan. Det här sista var faktiskt lite vilda fantasier måste jag medge. Även om en hund kan vara otroligt klok och göra häpnadsväckande saker, så går nog gränsen vid att förstå en del ord och då i första hand de positiva.

Men Felipe deltar faktiskt på många sätt även när jag skriver. Han ligger troget bredvid mig, tar sina rundor, kommer tillbaka och tittar på mig ungefär som ”Hur går det?”

Men hundar är kloka, han vet att jag går med svårighet och har kryckor till hjälp. När jag skall gå ner för vår trappa, går han något steg framför och tittar hela tiden med oro på mig så att jag inte skall falla. När jag kommit ner sätter han sig glatt bredvid mig, där jag skall ta på skorna, jag klapper om honom och berömmer min lille kompis.

Nu skall vi hämta Albin 13 år, som skall hjälpa mig med ett och annat som höften hindrar mig från. Albin är en mycket begåvad ung man och äldste bror till Lallatjo, som jag berättade om häromdagen.

Albin har sedan han var i Lallatjos ålder gett mig oändligt med material till små berättelser. En del har publicerats i olika tidningar och en del finns med i min bok ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar.”

Jag och assistenten önskar er ett par underbara vilodagar.

Ó  Nils Mohlin 19-11-23

                                         Tre hjältar

Gonczi polski

Rapport från mordverkstaden i Kivik

Som jag tidigare sagt, så skriver jag på min sjätte bok, min fjärde thriller. Drygt tredjedelen är avverkad och jag har faktiskt roligt hela tiden. Roligt är kanske fel ord när jag tar livet av folk, men det är roligt att skapa intrigen och karaktärerna. Romanen tar sin start i Kivik och på Österlen där Ross Craig och Eva Lopez bor, jo de kommer tillbaka i denna romanen. De lyckades ju lösa brotten i den föregående, så det är inte mer än rimligt att de får en ny chans.

Handlingen rör sig mellan Österlen, Köpenhamn, Leipzig och franska Strasbourg.

Romanens titel? Jo det pendlar lite fram och tillbaka, men löser sig med tiden. Just nu går den under arbetsnamnet ”Psykopaten och Nemesis döttrar.”

Jag har fullt upp att göra och det skall man ju vara glad för. Har problem med höft och knä och får inte mina dagliga rundor med assistenten som jag är van vid. Men det skall väl ordna sig i sinom tid. Graciela och snälla grannar ser till så att assistenten kan komma ut på sina dagliga turer och det är viktigt.

Från och med årsskiftet kommer jag att stänga ner min hemsida, den kräver för mycket tid och jag har aldrig varit riktigt nöjd med den. Kanske det blir en ny bättre med tiden. Men jag har bloggen och där går det alltid att ta del av vad som händer i min och assistentens värld.

Önskar er en trevlig helg!

Ó Nils Mohlin 19-11-22

Lallatjo!

Barnbarn är en outtömlig källa för en skribent

Lallatjo

Graciela och jag har många barnbarn, tolv stycken för att vara exakt. De har alla bjudit på minnesvärda och roliga episoder. 

Den som för tillfället utmärker sig mest är en knappt tvåårig flicka som heter Isabell. För mig är hon Lallatjo och inget annat, det är nämligen hennes benämning på ketchup. Lallatjo vill ha mycket Lallatjo på sin mat.

Hon har sex syskon i åldrarna några månader upp till tretton år och då får man se till att bevaka sina intressen och ta plats. Ta plats har hon lärt sig göra med en energi som imponerar håller hon sig framme oftast först i skaran.

Lallatjo är mycket avancerad och oftast den som är först vaken på morgonen. 

Näst äldste brodern 12 år tycker om att sova på morgonen, dessutom är han som många andra barn i den åldern mörkrädd. Klockan fem smyger Lallatjo in och sätter sig i ett skåp och efter en stund säger hon hej Elias. Elias störtar skrämd upp med nyligen firat Hallowen i minnet, för att upplysa alla om att det där med mörker och spöken visst då är sant. Han har en sådan varelse i skåpet på sitt rum.

Pappa väcker hon med en smäll på nosen om han inte ser till att komma upp direkt.

Lallatjo är mycket snäll, härom morgonen när alla sov bredde hon smörgåsar åt tre hundar, skulle ta fram äggen till de andra i huset. Men det hände en liten olycka och i bara farten så råkade kanelen komma ut på golvet.

Hon brukar också hjälpa mamma att packa upp varukassar och det gick bra ända tills ett stort paket ägg blev äggröra åt nio personer.

Mig kallar hon för Faffa, även om jag inte är hennes farfar. De var hemma hos oss i lördags för att lämna två äldre systrar, som skulle sova över hos oss. Pappa sa till de övriga nu skall vi köra hem. ”Ta med Faffa!” sa Lallatjo. Ett rimligt byte tyckte Lallatjo, lämna två äldre syskon och ta med Faffa istället. När pappa sa ”Nej Faffa kan vi inte ta med”, satte den lilla ögonen i sin pappa, vände på klacken och smällde igen dörren.

Lallatjo har tagit intryck och tycker om att måla bilder i synnerhet på väggar. Men den konstnärliga ådran har kommit på skam, föräldrarna uppskattade inte målad konst direkt på väggarna.

Lallatjo är smart och vet precis hur hon skall hantera mig, ja även resten av sin omgivning för att nå sina mål. Hon besitter en oändlig massa charm och vet att nyttja den.

Assistenten och Lallatjo är bästa kompisar och Don Felipe lånar glatt ut sina saker. Viss respekt har han ändå för Lallatjo, när hon var mindre tog hon tag i hans skägg och skakade om honom. Men det har hon slutat med och assistentens favoritplats är intill Lallatjo och i synnerhet när vi äter för något hamnar alltid på golvet. Om det inte gör det så ser Lallatjo till så att Don Felipe får sina godbitar.

Önskar er en härlig afton

Ó  Nils Mohlin 19-11-19

Lallatjo och mormor

Österlenmagasinet

http://www.osterlenmagasinet.se/article/terrorattentat-drabbar-osterlen-i-nya-romanen/

Foto: Fredrik Ekblad

Artikel och foto: Fredrik Ekblad

Artikel och foto: Fredrik Ekblad

Jag har själv ett fåtal exemplar kvar om någon önskar ett signerat ex så kan ni beställa via 

nils.mohlin@gmail.com  eller skicka ett PM via mesenger.

Boken kostar 120 kronor + frakt blir det 180 kronor

Naturligtvis kan ni beställa den via Vulkan, Adlibris, Bokus och alla andra internetbokhandlare. Ni kan också beställa den i bokhandeln om de inte fått in den redan och på alla bibliotek.

Foto: Nils Mohlin

Lokaltidningen

André Kvist

Härliga måndag

Det är en ny arbetsvecka, assistenten och jag kör Graciela till arbetet. Just nu och tills jag blir höftledsopererad så har matte tagit över morgon och kvällsrastning av Don Felipe. Sedan har han under dagen den inhägnad trädgården att vakta, när han har lust. Men det skall vara fint väder, regnar det så stannar han i dörren, tittar på mig ungefär som.

”Vill du gå ut så varsågod, men jag stannar här!”

Nåväl arbetar det gör vi och efter ett par muggar kaffe så börjas det. En stor del av förmiddagen går åt till telefonsamtal och att besvara mail. Utöver mina andra sysslor har jag en del förtroendeuppdrag för kommunen som tar sin tid i anspråk. Nej jag är inte politiskt aktiv, det har aldrig legat för mig, det handlar om andra uppdrag.

Hade jag inte gått på kryckor så hade det blivit till att snickra lite på huset eller i verkstaden. Snickra tycker jag är kul och assistenten bidrar gärna med att räcka mig tumstock eller vad jag nu behöver. Eller så hade det blivit några timmar vid staffliet, men just nu är kryckorna i vägen.

Det blir till att skriva och det gör jag väldigt disciplinerat fram tills vi skall hämta matte 16.30. Innan dess brukar jag laga vår middag och det är alltid en källa till bekymmer. Det skall vara variationsrika och näringsmässiga korrekta måltider. Jag lagar gärna till fisk och soppor nu när det börjar bli kallare ute, på fredagarna tar jag ut svängarna lite mer och spänner bågen så långt min kulinariska förmåga sträcker sig.

Men som sagt skrivandet tar sin tid och efter att Graciela och jag suttit och pratat några timmar, fram till vid tiotiden, då hon ofta går och lägger sig efter en intensiv arbetsdag. Jo vi pratar mycket och TV blir det ytterst sparsamt, när det är nyheter och någon gång om det visas någon trevlig film.

Runt 22 på kvällen fortsätter min arbetsdag och jag skriver ofta till framåt ett, två på natten. Det är en mycket bra tid att skriva på, assistenten ligger bredvid mig och sover, medan jag tar livet av folk i min nya roman.

Jag säger som krögaren Leif Mannerström ”Jag har dragit ner till halvtid nu och arbetar bara åtta timmar om dagen.”

Ha en underbar vecka vänner önskar assistenten och jag.

Ó  Nils Mohlin   19-11-11

Det kan vara enkelt också!

Igår berättade jag om att vi fått nytt kylskåp till huset i Kivik.

Vi har varit med om samma sak i vårt hus i Los Alcázares. Skillnaden är ytterst märkbar.

Det var en vacker dag i maj för fyra år sedan och vårt kylskåp gick sönder. Kylskåp till hör livets nödvändigheter i synnerhet om man bor i Spanien.

Graciela och jag åkte ner till centrala Los Alcázares och besökte ett stort företag som specialiserat sig på just kylskåp, aircondition och fläktar. En vänlig herre tog emot oss och samtalet fördes naturligtvis på Gracielas modersmål spanska. Spanjorer pratar fort, men trots allt lyckades jag förstå ett och annat och nickade medhållande. Vi bestämde oss ganska snabbt för en stor och rejäl kombinerad kyl och frys, betalade ungefär hälften av vad motsvarande skulle kosta i Sverige. Vanda vid svenska förhållanden undrade vi försiktigt när den kunde levereras. 

”Vi kommer i eftermiddag efter siestan!”

Klockan 18 bromsade en bil in utanför vår port. Två mycket trevliga killar hoppade ur och undrade om de skulle ta med den gamla.

”Ja tack!”

Sa min fru och killarna bar först ut det gamla, tog av emballaget på det nya, bar in och kopplade det. Sedan undrade de om det var något annat de kunde hjälpa till med. Graciela svarade snabbt att ytterbelysningen fungera inte riktigt bra och att det kanske behövdes ny kylvätska på vår kylanläggning. Killarna fixade det här under glatt samspråk och en timme senare när de skulle köra därifrån undrade jag vad jag var skyldig. De hade ju burit in och kopplat det nya kylskåpet, tagit med sig det gamla och dessutom hjälpt oss med ytterbelysning och kylvätska.

”Det kostar inget, det är service!”

Graciela och jag tittade på varandra och jag gav killarna vars 20 euro, tog i hand och tackade dem för suverän service.

Nog känns det som Sverige har ett och annat att lära. Det har funnits servicetänk även här men det verkar som väldigt många år sedan. Vi kanske skall lära oss att hålla siesta och tänka som spanjorerna. Inte så mycket prestige, bjuda på oss själva och ta dagen lite som den kommer. Vara mer hjälpsamma och tillmötesgående i vårt förhållningsätt.

Tack för mig och jag önskar er en underbar weekend

Ó  Nils Mohlin 19-11-09

Hur svårt kan det vara?

Graciela och jag beställde en ny kylenhet till köket. De två gamla hade sett sina bästa dagar och drog sin sista suck efter tio års tjänstgöring. Ger mig fan på att de är programmerade för att hålla exakt tio år sedan adjöss, de dog med knappt en veckas mellanrum.

Den nya enheten skulle levereras och sättas på plats, samtidigt skulle firman ta med de gamla. Det bestämdes en leveransdag och vi förberedde det hela genom att tömma den som var helt kaputt. Vi hade ingen fungerande frys längre och kylen började verkligen låta illa, temperaturen steg oroväckande och vi höll tummarna för att den skulle hålla ut till dagen då leveransen kom.

Leveransdagen ringer en kille och meddelar ”Tyvärr så är er enhet försenad, så vi kommer om 14 dagar!” Strax efter ringer ett par andra och vill hämta de gamla enheterna. Graciela försökte förklara på sitt mycket älskvärda sätt – ”Men snälla ni, vi vill gärna ha den nya först, även om kylen är dålig så får vi ju försöka använda den tills vi fått ersättaren.”

Jaha där stod vi och tittade på varandra, tittade på kylen som nu visade +14 grader. Jag kämpade med att försöka få ner temperaturen på kylen och lyckades få ner eländet till +8 grader. En timme senare passerade jag skrället och +15 grader hånflinade åt mig.

Efter en dryg vecka med färdigrätter och uteätande så kom äntligen den stora dagen.

Två bastanta unga män plingade på dörren och jag föreslog att de lättast kunde ta in den nya via trädgårdssidan där dom kunde gå rakt in i köket.

Nu bor vi i ett sutteränghus i två plan och gatuentrén kan förefalla enklast. Pojkarna började mäta trappan och blev efter en kvart överens med mig att köksdörren var nog det lämpligaste. Jag föreslog att de nog borde ta ut de gamla enheterna först, för att få lite mer svängrum.

”Nä vi tar in den nya först.”

Det är en rätt så stor kyl och frys, med frys till vänster och kyl till höger, 90 cm bred och 60 cm djup. De kom till köksdörren sedan var det tvärstopp. Kollit stod majestätiskt i uterummet, som ett enormt monument över byråkratiskt krångel, fem meter från där det skulle placeras. 

Jag föreslog – ”Om ni tar av emballaget så går det lätt att bära in den.”

”Nej det får vi inte!”

Jag sa – ”Ring upp era chefer och förklara situationen, för jag ger mig inte förrän den står på plats inkopplad, som vi beställt.”

Intensiva telefonsamtal pågick under en dryg halvtimme. Sedan sa den äldre av killarna – ”Nej vi får inte ta av emballaget, det kan bli skador!”

”Okej då gör vi så här att jag skriver ett papper där jag tar ansvaret för eventuella skador som kan uppstå i transporten från uterummet in i köket.”

Nya samtal medan jag skriver ett papper där jag tar på mig ansvaret.

När jag skall ge dem pappret så säger den ene – ”Nej det går inte, dom skall skicka över en blankett som du får signera.”

Efter en dryg timme så var pappersexercis och byråkrati avklarad.

Emballaget åkte av, kyl/frys enheten kom på plats utan skador på fem minuter och de gamla åkte ut.

Hur svårt kan det vara?

Graciela, jag och assistenten tittade på fenomenet som om det var världens senaste underverk. Den kvällen åt vi en ordentligt hemlagad måltid.

Ó  Nils Mohlin 19-11-08