HJÄLP! Vi har höns i huset!

Don Pedro och Carmen skall flytta in hos oss, jag har försiktigt berättat för Don Felipe att ett par kompisar skall bo hos oss. Med skepticism lyssnar assistenten på något som han inte riktigt förstår. Förrän matte står i dörren med två japanska jumbo, oh hjälp tre till, fem stycken som hon fått av en arbetskamrat. Inte större än att alla får plats i handflatorna, då slickar sig assistenten om munnen.

Don Pedro och Carmen och de andra tre är vaktlar, vem som är vem undrar jag, dom ser likadana ut. Det är kanske två Don Pedro, eller två Carmen - De andra tre - är det Florencia, Julieta och Alejandra? Eller är alla fem Don Pedro, Alejandro, Javier, Fernando och Eduardo. Hemska tanke, det blir slagsmål i hönshuset. Förnärmad morrar Don Felipe, vänder sig om och springer ut i trädgården – Inte mycket till kompisar det där inte. Totalt okunnig om vaktlar så googlar jag - Väger runt 250–300 gram som fullvuxna, så Don Pedro, Carmen och de tre kompisarna som slunkit med kan inte väga så många gram nu. Men tydligen är det riktiga tuffingar i vart fall i den egna flocken, slagskämpar som kan gå rätt hårt åt varandra. Dags att inhandla ett hönshus, foder och lite annat, för har nu Graciela fått dem så skall de tas väl om hand.

Fem vaktelägg på ett hönsägg, men å andra sidan lägger var höna ett ägg var 18 timme, men hur länge kokar man dem? Dom där några dagar gamla Don Pedro och Carmen, Florencia, Julieta och Alejandra skall ha det varmt och gott också, 37 grader som succesivt sänks, men gubevars dom är fullvuxna om sex veckor.

Jag har varit med om mycket i mitt liv, men aldrig trodde jag väl att det skulle flytta in höns hos oss. Har hört talas om getter också i något sammanhang, så jag är väldigt glad för att det inte var en flock getter som Graciela kom hem med.

Kuckeliku

Ó Nils Mohlin 2018-02-16

"Det är jag som är bossen" säger assistenten

Att ta livet av hjältar

Jag har haft vanan att skriva praktiskt taget hela mitt liv. I yrkeslivet handlade det mest, att som ingenjör skriva utredningar, tekniska beskrivningar, besiktningsprotokoll och annat som var förknippat med det.

För cirka 10 år sedan började det bli mer på allvar, små berättelser, krönikor till en del tidningar, det blev en blogg som idag har mellan tre och femhundra läsare per dag lite beroende på veckodag. Det har blivit fyra böcker och jag har varit med i lika många antologier. Jag arbetar med två nya böcker, en thriller och en kåserisamling.

Jag målar mina bilder, har ett större konstprojekt på gång, fixa med husen, några uppdrag för kommunen, fixa käk och förmodligen något till.

Nu undrar alla vart sjutton vill han komma.

Jo alla stora deckarförfattare säger ibland – ”Nu skall jag ta livet av min hjälte, jag är innerligt trött på honom!”

Nu är jag ingen stor deckarförfattare och har ingen direkt hjälte att avliva, men jag har två efterhängsna troll, före detta Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns. De kom till av en ren tillfällighet när vi bodde i djupa skogarna någon mil utanför Uppsala. Facebookkompisen Randi Pedersen Hole skrev en dag på min tidslinje ”Du kan väl kika under en gran och se vad du hittar där.” – Det gjorde jag och sedan dess har cirkusen varit i full gång. Nu tänker jag inte bokstavligen ta livet av trollen, utan dom får snarare flytta hemifrån ett tag -Ta ”Time out” - Vi behöver en paus från varandra och kanske visslar jag på dem en dag om jag behöver hjälp.

Hej då trollen!

Ó Nils Mohlin 2018-02-15