Jag har sålt min stora trehjuliga elcykel. Varför undrar
någon, värk kort och gott, nog pratat om det.
Annons på blocket och olika köp- och sälj sidor på Facebook,
där jag la ut bilder och fakta på en ganska unik cykel i nyskick.
Presumtiva spekulanter hör av sig, seriöst intresserade,
bara nyfikna, eller för en pratstund. Vissa samtal handlar verkligen om cykelns
skick, tekniska data och kapacitet. Andra samtal mycket lite cykel, väldigt
mycket annat.
Ett samtal sticker ut, som trevligt, intressant, i viss
mån roande och oroande. En resolut man säger ”Jag skall ha cykeln, hos cykelhandlaren
i Ystad kan jag få avbetalning. Går det bra om jag betalar dig tusen kronor i
månaden via autogiro”. – ”Nej jag är privatperson och kan inte ingå några
avbetalningsavtal” invände jag. ”Okej” säger uppringaren ”men jag skall ha
cykeln och fixar pengarna på något sätt. Jag kommer och hämtar den hos dig i
Kivik”. ”Det går bra men du måste ha en släpvagn med dig för cykeln är drygt
två meter lång och väger 70 kilo”. – ”Nej, nej jag cyklar hem, jag är van och
kommer använda den när jag skall handla i stan eller hälsa på goda vänner i
Malmö och Helsingborg.” Det visar sig att spekulanten bor några mil väster om
Lundaslätten, dryga nio mil från Kivik. Då börjar jag invända ”Batteriet har
laddning för kanske 4-6mil och för övrigt tror jag inte det finns cykelvägar
ända hem till dig, det skulle bli en farlig resa.” – ”Jamen det är inte så
långt, jag får ha reservbatteri med och jag har bra kondis”. Med något
resignerat tonfall fråga jag ”hur gammal är du?” ”87 år, ser lite dåligt, men
annars är jag okej.” Jag avslutade samtalet med ”du får först se om du kan
ordna pengar, sedan kan du höra av dig, så får vi se om det är en cykel som är
lämpad för dig”. Jag hade inte hjärta att upplysa om att cykeln skulle utgöra
en direkt livsfara för den vitale åldringen.
Dagen efter sålde jag cykeln till en 27 åring, vilket var
helt rätt.
© Nils Mohlin 170726
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar