Jag är en diva

Jag är en diva säger husse-vadå diva? Det säger sig väl själv, att som dvärgschnauzerhanne kan jag inte lalla runt som en tönt. Jag har ädla anor som förpliktigar, jag har ett aristokratiskt namn-Don Felipe. Så jag uppträder med elegans och rör mig med värdighet, det vill säga som det anstår en fin gentleman. Jag går med högburet huvud, smidiga steg och elegant svansföring. Men tro inte för den skull att jag är en högfärdig aristokratgubbe, jag kan busa också, riktigt ordentligt till och med. Roligast är att busa och leka med matte och husse, men så har vi Ozzy och hans snälla matte som jag fick följa med på långpromenad igår. Husse går där och låter fortfarande som ångtåget mellan Brösarp och ST: Olof. Förkyld säger han och då får jag lite kortare rundor-ganska oförskämt. Tur att Ozzy och hans matte finns. Det där med diva, vi kan väl uttrycka det som så att jag har mina små vanor, man måste ju hävda sina rättigheter, även om husse påstår att det är ovanor.

Hundlivet är ju lite balansgång, där jag blandar min elegans med lite fjäsk och tjat på husse, så jag får ungefär som jag vill, nästan i alla fall.

Nu skall jag ta siesta

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 13 oktober 2017

Jag är så jäkla bra

Nu skall jag berätta om varför jag är en så jäkla bra hund.

Jag är dvärgschnauzer, svart och så klok att ni skulle bara häpna. Tycker ni att jag skryter-Nää-förstå mig rätt, jag vill bara ge lite luft och utrymme åt mina innersta tankar. Jag är två och ett halvt år gammal och i människoår betraktat är jag en vuxen karl. Husse är en himla massa hundår gammal, ja matte också. Jag står här i min krafts dagar och filosoferar över hundlivet. Hur man kan bli så bra och smart, som jag är? Nej jag är ingen skrytsam hundlighet, vill bara poängtera hur jäkla bra jag är. Till exempel så väcker jag husse när han sover för länge. Jag vaktar dygnet runt och säger artigt till om någon obehörig försöker komma in på mitt revir. Jag hämtar och lämnar grejor och kan till och med leta rätt på saker som är försvunna eller som matte/husse inte trodde fanns.

Fy sjutton vad jag är bra, men det tycker matte och husse också. Det enda jag är lite besvärlig med är kloklippning, då kan dom dra åt helsike. Jag morrar och nafsar, vem det än är som skall putsa mina klor, så kan dom dra åt pepparn. Det är mina klor, bry er inte. Sedan är det kanske lite skämmigt att leva rövare när det är kloklippningsdags, men jag är ju den hundlighet jag är. Denna lilla brist till trots så är jag världens bästa vovve, säger husse.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 12 oktober 2017

 

En hund och hans husse

My name is Felipe, Don Felipe – Husse heter Mohlin, Nils Mohlin. Vi är bästa kompisar och gör allt tillsammans. Matte har åkt till Stockholm för att hälsa på Signe, Alfred, Jessica, Jasmine och Kevin, hon kommer hem på lördag. Fram till dess får vi karlar klara oss själva och det gör vi riktigt bra. Visst, jag saknar matte och leta efter henne hela kvällen igår, husse saknar också, men han letar inte. Han bara säger ”matte kommer på lördag och då hämtar vi henne vid tåget i Simrishamn.”

Husse är superförkyld, snörvlar, hostar och nyser. Han låter ungefär som det gamla ångloket som tuffar runt mellan Brösarp och ST: Olof. Men förkylning är ingen ursäkt för att stanna inne, även om husse tycker det. Nu skall jag ta med husse på en stärkande morgonrunda, sedan kan han väl få en kopp kaffe till, om jag får lite godis.

Morgonrundor är toppen allt är fräscht, nytt och härligt, där ligger min runda ungefär som dagstidningen för er konstiga människor. Jag kollar och läser av allt som hänt sedan igår kväll. Ingen Donald Trump eller Kim Jong-Un, tvåbeningar utan hjärnor. Nej enbart positiva nyheter, vem har varit före mig, bajat och pinkat här eller där. De ni är nyheter, släng ert dagblad i tunnan och gör som vi hundar ”ta en stärkande nyhetsrunda på morgonen”.

Hälsningar

Don Felipe

© Nils Mohlin 11 oktober 2017

Gubbanalys/en repris

Är gubbe motsatsen till gumma och gubbdjävel motsats till kärring? Eller är en gubbe en forntidslämning som lallar runt, snörvlar, hostar, harklar sig, spottar, svär och är allmänt vresig och otrevlig. Är en gubbe en senil relik från för i tiden, med buskiga ögonbryn, tofsar i öronen, glappande löständer och med filttofflor som kasar över golvet? Kan en gubbe måhända vara som Hasse Alfredssons Malte Lindeman eller rentav en Åsa-Nisse i Knohult. Eller är en gubbe rätt och slätt en äldre man. Mycket beroende på betraktaren, för en tioåring kan jag tänka mig att alla män över trettio är gubbar.

Sedan finns det ju andra gubbar, grön gubbe, streckgubbe, dynamitgubbe, tomtegubbe, snögubbe och jordgubbe, men det är inte dom vi diskuterar nu.

Min fru säger ”Min kära lilla gubbe”, det är något annat det. Säger hon ”Lilla gubben”, då är det något på gång, IKEA till exempel. Gubbe kan vara ett smeknamn, ett skällsord eller vad värre är ett nedvärderande epitet. Allt beroende på hur ordet ”Gubbe” uttrycks.

Kärvänligt kan det sägas lilla gubben till en liten pojke, till och med en hund av hankön kan tilltalas med detta.

Gubbe är det relaterat till ålder och i så fall när blir man gubbe eller rent av gubbdjävel?

Gubbvälde eller en dominerande förekomst av äldre män inom politik och affärsvälden var mycket vanligt förekommande för inte så många år sedan.

Ordet gubbdjävlar använde jag mig själv av för inte så länge sedan och avsåg då några maktfullkomliga herrar, samtliga yngre än mig själv. ”Hur fan kör du gubbdjävel” – kan jag höra mig själv uttrycka bakom ratten ibland.

I barndomen blev alla gubbar efter fullgjord värnplikt, då de ofta inhandlade sin första hatt. Gubbar bar hatt, tanter bar också hatt som regel året runt. Runt 55, 60 år blev en del gubbar farbröder, varför dom nu blev det är ju ganska oförklarligt. Dom var ju inga bröder till min far, men lik förbaskat var tilltalet farbror. En farbror kunde ofta vara en ganska välklädd gubbe som ibland hade spatserkäpp som ett förstärkande attribut. En farbroder kunde också vara en man med valkiga händer och keps, två olika slags farbröder. De kom från olika världar och behandlades också olika, klasskillnad kallades det.

Den positive gubben är den äldre mannen som är så klok att han utgör en symbol för vishet. Så finns den otrevlige och sure gubben, som alltid gnatar, bråkar och utgör en skräck för alla barn. Dessutom har vi den skröplige gubben som mödosamt tar sig fram med rullatorn och ingen förstår, eftersom han är tandlös och har sprucken röst. Mumlande gubbar finns också, pratar oavbrutet med lågmäld röst, till syns med sig själv, får väl bästa svar då. Blängande gubbar, som blänger på allt och alla i sin övertygelse att allt har gått åt helvete i moderna tider.

Gubbe är dialektalt och betyder egentligen klump, hur smickrande är egentligen det. Man kan också höra uttrycken gubbstrutt, gubbskrälle, gubbfan och så vidare. Däremot att göra en gubbe, då har man trampat i klaveret och gjort bort sig. Tilltalet gubbe uppfattas av många som lite nedsättande, vilket det absolut inte är, tänk på Göteborgarens ”du är en go gubbe”.

Gubbröra är ingen röra av gubbar utan en synnerligen välsmakande entrérätt.

Uttrycket ”gå ut med grabbarna” förändras med tiden till att ”gå ut med gubbarna”. När och hur denna förändring sker eller om den bara smyger sig på det vet jag inte. Oavsett hur, torde det vara ett ovedersägligt bevis på inträdet i gubbskaran.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla” skaldade Hasse Alfredsson en gång för mycket länge sedan.

© Nils Mohlin (en gubbe i Kivik) 2014

En trevlig helg till er alla

 

 

 

 

 

 

 

Don Felipe hos frisören

Foto: Kerstin Marianne Nordbeck

Don Felipe är, som jag nog tror att de flesta av er redan vet, en dvärgschnauzer. En mycket tillgiven och kärvänlig sådan, som vaktar hus, hem och familj. Som ni också vet så är han min assistent i ateljé, trädgård, i våra små byggprojekt och inte minst i köket. Med aldrig sviktande uppmärksamhet följer han det dagliga livet och mig, med undantag för de sovpauser han unnar sig. Felipe har blivit lite av en kändis. Googlar man på assistenten Don Felipe och tittar på bilder, så kommer foton av assistenten och Spaniens kung upp. Fint sällskap må man säga.

Don Felipe skall trimmas idag, vilket passar bra då matte är på tvådagarskonferens. Assisten skuttar med glädje ner till Kerstins trimrum, även om han skall stå stilla på trimbordet under två till tre timmar. ”Men vill man bli fin så får man stå ut och Kerstin är jättesnäll, som trimmar min päls, klipper klorna och kollar tänderna.”

”När vi kommer hem vid sextiden får jag mat och sedan går husse och jag ut en sväng. Jag tar mig en lur medan husse ser nyheter, sedan blir det lite lek en stund, en ny tupplur. Kvällsrastning vid nio tiden och efter det brukar husse och jag se på någon film, eller så läser husse. Imorgon kommer matte hem och då är allt som vanligt igen .”

© Nils Mohlin 170926

En helt vanlig fredag

Dagen inleds med regn, ett enkelt konstaterande. Det är ju, som om både assistenten och jag vant oss när vi med varliga steg undviker vattenpölars modd på vår dagliga morgonrunda. Assistenten Don Felipe undviker hindren med en slalomåkares eleganta färdighet. Mot öster kan vi iaktta uppklarnande himmel när vi går längs lerig stig. Meteorologer har lovat snällare väder under eftermiddagen, så assistenten och jag kan kanske avsluta säsongens sista projekt under dagen och helgen, med hjälp av lite sol.

Det är fredag – En speciell dag i veckan – Min älskade fru är ledig ett par dagar och det uppskattas lika mycket både av mig och Don Felipe.

Don Felipe har en mycket fin relation med sin matte, som han älskar villkorslöst. Hon har mjukare röst än jag och tillåter kanske lite mer och han myser verkligen när han rullar hop sig på hennes filt tryckt tätt intill henne. Men trots mattes närvaro är jag inte bortglömd, kommer och puffar på mig för en stunds lek, eller bara bli klappad. Lägger sin tass i min hand ungefär som ”Du vi är världens bästa kompisar”.

En underbar helg önskar assistenten Don Felipe och jag er

© Nils Mohlin 170915

 

Regnigt väder och jag bläddrar bland minnen

Regnigt väder inbjuder inte till utomhusarbete och jag bläddrar vidare bland tidiga minnen. Igår berörde jag lite av min barndom på somrarna och naturligt är att berätta en episod från gamla öster i Malmö.

Vi bodde på Österportsgatan 2, tämligen anständigt läge i anslutning till Östra Tullgatan. Men ju längre ner man kom på gatan, sex, åtta, tio, så var det inte så bra längre. Boendestandard sjönk, alkoholmosiga herrar med fruar som skällde och förbannade dem. Längst ner gick Grönegatan vinkelrätt och fortsatte över Trädgårdsgatan mot Stora Kvarngatan. En liten bit längre fram fanns Jerusalemsgatan, ju längre man tog sig på dessa gator ju fattigare var människorna och missbruket ökade för vart gathörn man passerade. Jerusalemsgatan var på den tiden gamla Östers Sodom och Gomorra, vilket i sig, trots föräldrars stränga förbud, utgjorde en stor lockelse för tio- tolvåriga grabbar. Inne på gårdarna låg dofterna från latriner, sprit och öl som ogenomträngliga murar. Langning, prostitution och småstölder utgjorde en stor del av inkomsterna. Här härjade den tidens värstingar och vi grabbar berättade rövarhistorier för varandra, delvis färgade av vuxnas förmanande ord. Inte viste vi vad prostitution var. Tillhörande en generation som fick sin sexualundervisning via mer eller mindre skickliga och detaljerade teckningar i stadens portar och pissoarer.

I mitten på femtiotalet var de flesta pojkar utrustade med slangbåge, vilka vi naturligtvis bar vid våra mycket snabba besök på Jerusalemsgatan. Vid ett tillfälle stod Jerusalemsgatans rövarhövding nummer ett inne på en gård böjd över en spann. Med ett akterparti som på en ardennerhäst, så var situationen helt oemotståndlig. Vi grabbar stannar hänfört inför denna syn, drar våra slangbågar lade en liten sten på plats, spänner gummisnodden till bristningsgränsen och en av oss får in en fullträff. Ett vrål som från en skadeskjuten björn, alla fönster öppnas på vid gavel. Innan vi vet ordet av så har vi rövarhövdingens söner efter oss. Jakten gick via soptunnor, latrintak, cykelskjul, över plank, genom en och annan källare tills vi slutligen gömde oss i ett gammalt försvarsnäste vid kanalen. Efter en stund kunde vi gå hem. ”Vad har du gjort idag Nils”? Frågade min far – ”Ah inget speciellt” var mitt standardsvar – ”Bra sätt igång med läxorna”!

Jodå jag gick i skolan också och skötte mig väl ganska skapligt där.

© Nils Mohlin 170914