Oväder i Skåne och skjutövningar

Assistenten Don Felipe och jag har kollat tomten så att inget löst skall kunna blåsa iväg. Väder som bjuder till innomhusvistelse och kanske skriva några rader. Jag bläddrar i en bok som gavs ut 2012, där jag mycket summariskt återgett en del av min uppväxt och händelser senare i livet som format mig. Det skall så småningom komma en omarbetad och mer omfattande upplaga av denna bok, det är bara just nu som tiden inte räcker till. Jag tänker återberätta ett par episoder, karaktäristiska för min morfar.

Morfar vaknade, med ett stönande tog han sig ur sängen ackompanjerat av lätet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och ljudliga fjärtar. Hör knarret från golvbräderna och hur han stunden efter tömmer blåsan i nattkärlet av finaste porslin, som alltid stod placerad vid sängens fotända. Stanken av urin påskyndade tveklöst morgonrutinerna. Sedan var det kön till utedasset. Visserligen med två hål, så att jag kunde sitta bredvid min morfar och samtala. En inramad svart och vit bild av konungafamiljen prydde dassets långvägg. Toalettpapper? – Telefonkatalogen och gamla tidningar! – Inget Lambi eller Duni där inte!

Min morfar fiskade mycket och rökningen av ålen skötte han själv, vilket tog flera timmar. Han eldade med alspån och kvistar av eneträd, samtidigt som han drack kaffegök och när ålarna sen kväll var färdiga var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär, som vi grabbar ibland fick beundra och smeka kolven av ädlaste trä. En dag när morfar troligen var stärkt av kaffegök, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och en tom sardinburk i handen. Förklarade att ”nu skall jag lära er skjuta prick pojkar”. Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar och lyssnade på förhållningsreglerna. Samtidigt hördes mormor högljutt smälla igen dörren om sig, som en tydlig markering av missnöje. Sardinburken med etiketten pryd av uniformerad Gustav den V placerades på en rutten stubbe och skulle naturligtvis utgöra måltavla. Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom under skjutövningarna. Till saken hör att på en bondgård på femtiotalet var alla höns frigående och rörde sig fritt på gårdsplan och bakom ladan där undervisningen skulle ske. Morfar skulle som den ypperliga skytt han ansåg sig vara skjuta den första serien på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt med ett antal kaffegökar och hade dessutom starr på båda ögonen. Första problemet var att hitta det egenhändigt markerade strecket på marken. Jag visade honom till rätta och morfar la kolven mot axeln för att sikta in sig på målet Gustav den V. Till vår stora förvåning var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit. Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, däremot flög en höna upp förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken och föll ner stendöd. Morfar vrålade ”SPRING”, vilket vi också gjorde. Jag försökte få med mig min morfar, men av ålder och kaffegök var han inte så snabb längre. Sekunderna efter stod han öga mot öga mot en mycket vredgad lantbrukare med en död höna i handen. Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, mormor konfiskerade geväret och tillagade hönan.

Som en kommentar vill jag påpeka att jag tror inte att morfar var alkoholist, det blev bara lite för många kaffegökar ibland.

© Nils Mohlin 170913

Helt vanlig lördag

Regnet smattrar mot fönster och orangeriets tak. Molnig himmel ger inga löften om avtagande regn. Brasan i öppna spisen sprider värme och knastrar behagfullt. Graciela står vid spisen och lagar rödbetspaj och äpplepaj, assisterad av uppmärksam Don Felipe. Likt Werner och Werner står de sida vid sida. Jag själv sitter i favoritfåtöljen och skriver i detta nu, ganska nöjd med förmiddagens uppehåll av envist regnande. Vi hann med en hel del utomhus och dess lättare är det då att luta sig bakåt. Lyssna till musik, njuta av ljuden och dofterna från köket, känna trivsel och glädje över enkla ting. Känna glädjen över att min älskade fru är ledig ett par dagar. Höra Don Felipes tassar när han kommer för att se vad jag håller på med. Hösten närmar sig med sin speciella rofylldhet, allt blir lugnt och stilla, endast trivselljudens tilltalande stämningsmusik.

Hösten gör sitt intåg lika njutningsfullt som när vårens lockelse gör sig påmind.

© Nils Mohlin 170909

Regn

Vädret är ganska oförutsägbart för tillfället, så till vida att det regnar och har regnat otroligt mycket under några dagar. Men assistenten och jag letar frenetiskt efter några timslånga luckor med enbart moln, så att vi kan färdigställa säsongens utvändiga snickeriarbeten. Meteorologer visar mörkblått över Skåne vilket skall innebära 10-30 mm regn. Min Iphone visar uppehåll från 9.30 till ungefär lunch, men knappast lönt att dra fram verktyg. Dessutom är allt ordentligt blött och assistenten ser vädjande på mig ”hördu köp gummistövlar till mig, eller så blir vi inomhus”. Det får bli en promenad för assistenten och mig istället och hoppas att det korta regnuppehållet varar. Assistenten tycker inte om regn, men det gör däremot alla nya växter som Graciela har planterat. Trots en för tillfället relativt blöt period, så flyter livet på i Kivik med förbättringar, arbete i ateljé, skrivande och en del uppdrag jag åtagit mig.

En trevlig helg önskar assistenten och jag

© Nils Mohlin 170908

Moderniteter

På farsans lantställe fanns telefon. En telefon som jag tror stod kvar sedan farfars tid. Telefonnumret var om jag inte missminner mig 543. Ringa ut fick man göra genom att veva på apparaten och beställa samtalet hos telefonist. Bredvid telefonen låg tjocka kataloger, den tidens kontaktlistor. Under telefonbordet låg ett kolossalt batteri som drev den fashionabla nymodigheten. Mycket behändigt och modernt sa farsan.

I barndomshemmet på Österportsgatan i Malmö var det än modernare – där fanns telefon med fingerskiva och telefonnumret var 15763. Fungera väl bra rent lokalt, men var det tal om rikssamtal utanför 040 området, så fick det också beställas av telefonist. Höjden av avancerad trendighet ansåg farsan. Telefonen fick användas mycket sparsamt av barnen och först efter muntlig tillåtelse – ville man kompisar något, så gick det alldeles utmärkt att springa hem till dem, ansåg farsan.

Vem minns inte telefonkioskerna också väldigt up-to-date, med alltför ofta avklippt lursladd. Många tjugofemöringar gick åt till samtal, ej lämpliga för föräldrars öron.

Sextio år senare kan jag inte annat än förundras över farsans moderniteter och telefonkataloger tjockare än bibeln när jag håller i min Iphone, som innehåller allt och mer därtill.

Farsan tänkte nog att längre än så här kan tekniken inte avancera och jag tänker väl ungefär likadant i dag. Undrar om barnbarn, som alla har tillgång till dagens moderniteter, om sextio år har samma funderingar beträffande dagens möjligheter med en liten mobil.

Kan det bli modernare – ja förmodligen

© Nils Mohlin 17 08 12

 

 

 

 

  

Don Felipe en gourmé

Jag har berättat att jag allt som oftast tillagar våra middagar. Fredagar är lite speciella, avslutet på en vecka kräver ett mer raffinerat upplägg. Fredagar är också en dag då jag konsekvent nonchalerar Kamprads tjugotal hånflinande glasburkar i vårt skafferi. Ingredienser som inte ligger i glasburken ”Korken” – nej handla över disk, känna lukten, se råvarorna och låta fantasin skena iväg.

Med lukulliskt raffinemang skall en fredagsmåltid tillagas. Min älskade Graciela sympatiserar inte riktigt med det jag hittar i grönsaksdisken. Med viss förslagenhet förvandlas och göms dessa ingredienser som förstärkande attribut i färdig rätt.

Assistenten är mycket intresserad av köket och då inte bara ostar. Likt en gourmérestaurangs köksmästare övervakar han allt. Uppackning av råvaror, behandling och tillagning av desamma. Väl serverat på bordet står han likt chevaleresk hovmästare vid sidan av, med reservationen att han slickar sig om munnen.

Jodå Don Felipe, assistenten, köksmästaren eller hovmästaren får alla goda premisser till trots en smakbit – skam vore det annars.

Trevlig fredag vänner

© Nils Mohlin 17 08 11

Leve originalförpackningar!

Under vardagarna är det mestadels jag som står för maten, det vill säga middag när min älskade hustru kommer hem från sitt arbete. Jag kan ofta tycka det är rätt kul att hålla på framför spisen, experimentera lite då och då. Med resultat som varierar beroende på råvaror, tid, inspiration och kockens dagsform.

Jag älskar originalförpackningar där man kan läsa så många dl av paketinnehållet, X dl vatten och koka i 20 minuter. Pasta står det klart och tydligt allt från 6 minuters koktid till 10-12 eller vad det nu är. Klart, koncist och enkelt.

Vi har inga originalförpackningar, min älskade Graciela säger att det ser mycket prydligare ut att förvara innehållen i glasburkar. Ett stort antal glasburkar skrattar hånfullt åt mig när jag öppnar skafferiet.

Grannfrun höll på att baka och saknade socker som skulle röras i på direkten. Vad hände – jo jag fick smaka på innehållet i sex, sju burkar innan strösockret var lokaliserat och grannfrun kunde rädda sitt bak.

Vem är ansvarig – Kamprad så klart som säljer jäkla glasburkar på IKEA, dessutom kallas de för Korken.

Länge leve förpackningar med tydlig text!

© Nils Mohlin 17 08 10

 

Don Felipe och hyss

Don Felipe kan ibland ha något litet rackartyg för sig. Inte så att han fördärvar något, han har aldrig bitit sönder en sko eller något annat. Assistenten har bestämda uppfattningar om hur saker och ting skall vara och inte mer resonerat om det.

Vi brukar alltid ha en handduk placerad på handtaget till ugnsluckan på spisen. Vad är det där för dumheter tänker Felipe och plockar konsekvent bort den. Så mest på kiv så brukar jag hänga tillbaks den, men minuten senare är den borta igen och ligger en bit från spisen.

Det där med regn och Felipes ovilja mot det har jag berättat om tidigare. Igår regnade det, Felipes måste av naturliga skäl ut ibland och igår bar han ut mina tofflor, som jag använder när jag är utomhus. Budskapet var kristallklart, ”gå du ut barfota och känn hur läbbigt det är att gå i vått gräs”.

Matte tycker om att handarbeta på kvällarna och de där garnnystanen hon använder sig av är väldigt roliga att springa iväg med. Men Felipe lämnar tillbaks snällt på uppmaning, blir omklappad och får godis.

Vi kom till en praktiskt taget kal trädgård. Med Gracielas brinnande intresse för växter, blommor och själva anläggandet av en trädgård, så börjar nu en trädgård ta form. Nya träd, buskar och blommor har planterats och vad är naturligare för en hanhund än att markera tillhörigheten. Men det där löstes med hjälp av lite nät, onödigt tyckte Felipe, men accepterade situationen.

En annan speciell grej är att hämta mattes trädgårdskläder eller andra kläder och lägga dem i hallen lagom tills hon kommer hem, inte alltid uppskattat men en fin gest. När han var yngre så plockade han alltid mattes behå och sprang iväg med. Fördärva den inte, men hade svårt att bli av med den när axelbanden la sig runt hans kropp. Men inget som bekymrade Don Felipe, glad i hågen sprang han ut i trädgården med en behå släpande efter sig, till grannars förtjusning. Ibland hittade han förvånnansvärt många. Grannarna plockade trädgårdsavfall i sina trädgårdar jag plockade behåar till samma grannars munterhet.

Felipe har två sängar och en filt som han brukar växla mellan. Ibland söker han något ännu bekvämare och tar då en av mina tröjor och lägger sig att sova på. Inte kan jag missunna honom det.

Felipes rackartyg är snälla och oförargliga. Nu när han närmar sig två och ett halvt år, så är de mycket sällsynta med undantag för handduken på spisen, mina tofflor och mina tröjor.

© Nils Mohlin 17 08 04