Trollbesök

Några dagar senare, just som det började ljusna hördes ett öronbedövande dån. Inte som en åskknall eller explosion, nej snarare som ett överljudsplan som sprängde ljudvallen. Lilla huset på berget skakade och fönsterrutor skallrade som om det var en jordbävning på gång. Oroad satte jag på radion för att höra om något allvarligt inträffat och nyhetsuppläsaren berättade om att ett förmodat jordskalv ägt rum i Järlåsatrakten. Seismologiska institutet som uttalade sig en stund senare avfärdade jordskalvet och ansåg snarare att det handlade om ett nedslag av en mindre meteorit.

Fylld av onda aningar gick jag ut och en bit bakom vårt hus på en större öppen yta såg jag en märklig syn. Min kompis Järlåsatrollet Carl Gustav stod med bestämd hållning och vilt gestikulerande armar och skällde ut det förmodade meteoritnedslaget. Smålandstrollet hade landat. – ”Din stora korkade klumpeduns hur bär du dig åt egentligen, du blir hitbjuden. Brakar ner från himlen och kraschlandar som ett jäkla rymdskepp, har du inte lärt dig normalt trollhyfs än?” – ” Förlåt” sa det storväxta trollet, som mödosamt reste sig upp, masserade över ömmande skinkor. Pionröd i huvudet tittade han skamset än på mig än på sin lillebror, som fortfarande sprutade sin ilska över den olycksaliga brodern. Jag tittade förstummad på det jättelika trollet, gott och väl tre meter lång och med en kolossal kroppshydda. Bakom trollet fanns ett drygt halvmeterdjupt rumpavtryck i den frusna marken, inte konstigt att han hade ont i baken. I sinom tid lugnade Carl Gustav ned sig, men blängde fortfarande ilsket på sin klumpiga bror. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner och prata lite. – ”Ja de gör vi och du klumpeduns har ju redan fixat en sittplats” sa Carl Gustav och pekade på det mer än kvadratmeterstora rumpavtrycket i marken. Jag satte mig på en stubbe och Järlaåsatrollet envisades med att stå fortfarande märkbart sur på sin bror. Jag vände mig mot Smålandstrollet, som fylld av skam tittade blygt på mig med tefatsstora ögon. – ”Du är ju väldigt gammal och måste ha upplevt en massa spännande saker. Carl Gustav var ju kompis med Gustav III, har du varit med om något liknande.” – ”Jag tror det, träffade Kalle dussin och brukade passa hans hund Pompe” – ”Menar du att du kände Karl XII?” – ”Ja vi var kompisar, vill du vara min kompis också, precis som du är med min ilskne lillebror.” – ”Naturligtvis om inte Carl Gustav har något att invända.” Järlåsa trollet som nu lugnat ner sig hoppade upp på sin brors knä och vred om hans gigantiska näsa. – ”Okej då är vi kompisar alla tre” sa Carl Gustav.

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget

© 2014

Järlåsatrollet och hans bror

En tidig morgon i rimfrostig skog, just som det började ljusna såg jag trollet Carl Gustav yrvaket stå och sträcka på sin lilla kropp utanför köksfönstret. Han sträckte och böjde så det knakade ungefär som när man bryter av frusna grenar. Jag hade nästan börjat känna lite oro för honom, det hade ju förflutit tio dagar, inte en vecka, som han sagt att han skulle sova. Jag gick ut i den friska morgonluften för att höra hur min kompis mådde. Jodå han mådde förträffligt, trots att han försovit sig i tre dygn, men skyllde på att han glömt ställa väckarklockan. – ”Väckarklocka?” undrade jag lite förvånat. – ”Du har väl ingen klocka?” – ”Jodå, en inbyggd” sa han och pekade på sitt lurviga huvud. Han tittade en lång stund på mig ungefär som om han hade problem eller en känslig fråga att ställa. Skruvade lite besvärat på sig samtidigt som svansen vispade som det värsta rotorblad. – ”kläm nu fram med vad det är som trycker dig.” Endast ett svagt sus hördes från grantopparna, några ekorrar tittade fram i morgonkylan innan trollet började mumla något. – ”Tala lite högre så att jag hör dig” bad jag” – ”Okej, får min storebrorsa komma och hälsa på mig?” – ”Tja varför inte, men du sa ju att du var utfrusen av alla dina släktingar och att dom hade blivit välkammade Sverigedemokrater”. – ”Inte min äldste brorsa, även om han är korkad, så blev han inte Sverigedemokrat”. – ”Ja det är väl inget som hindrar att han kommer hit på några dagar, får ni plats båda i ditt krypin under huset?” – ”Nej sjutton, han är rent för stor och skulle välta ert hus.” – ”Han får hålla till lite längre in i skogen” – ”Hur stor är han då, för du är ju inte stort mer än halvmetern.” – ”Sex gånger högre än mig och jättebred” – ”Jisses han kommer ju skrämma hickan på alla Järlåsabor” – ”Nej som jag sa så är han hiskligt korkad, men snäll och han gör som jag säger.” – ”Hur kan han vara så stor och du så liten, hur gammal är han och vad heter han” – ” Han kallas bara Smålandstrollet, vi är 27 bröder, han är äldst och jag yngst, så jag vet inte exakt men han bör väl närma sig 400 år.” – ”Oj, men skillnaden i storlek då?” – ”Typiskt exempel på överproduktion, men jag tröstar mig med att ju mindre ett troll är dess intelligentare och jag är minst av oss alla.” – ”Okej det låter ju betryggande, men hur tar han sig hit, han kan ju inte ranta runt på vägarna?” – ”Han fixar det med tre hopp på 12 sekunder.” – ”Låter ju imponerande för ett så gammalt troll, se bara till så att han inte landar på vårt hus eller vår bil.”

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget

© 2014

Järlåsatrollet Carl Gustav

Trollet knackar på vår dörr just som förmiddagskaffet är klart, naturligtvis får han en kopp kaffe och ställer sig på samma stol som häromdagen. Carl Gustav, ja det var ju så han bestämde sig för att kallas, lämnar inte ett spår av smuts efter sig, trots att han är allt annat än ren. – ”Troll smutsar inte ner och tvättar sig aldrig” svarar han bestämt när jag erbjöd honom att låna vår dusch. – ”Jag vill bara undra om jag kan flytta in i den lilla bergskrevan under ert hus, jag börjar bli lite till åren och har värk då och då”. – ”Självklart” säger jag och undrar – ”hur gammal är du egentligen?” – ”274 år jag föddes 1760 då Adolf Fredrik var kung och jag blev kompis med hans son Gustav III”. – ”Det var som attan, var du kompis med Gustav III?” – ”Jajamän och han bjöd också på kaffe då och då, men ditt är betydligt bättre”. – ”Vi kan ju snickra hop en dörr som du kan ha till bergskrevan, så blir det inte så dragigt och kallt där inne”.

Carl Gustav visade sig vara en riktig hejare på såg och hammare och snart hade hans nya bostad en ordentlig dörr. En prydlig namnskylt där det stod ”Trollet Carl Gustav”. Han flyttade in med sin sovsäck och övriga få tillhörigheter. Som inflyttningspresent fick han vår gamla kaffekokare och en paket Zoega Skånerost. – ”Vi kan ju dra ut en sladd till dig så du får ström till kaffekokaren och du kan ju ha en lampa därinne”. Behövs inte sa trollet och stoppade kontakten till kaffekokaren i näsan och bryggde sitt eget kaffe. En kompis med många strängar på sin lyra må jag säga. Hans nya bostad är allt för liten för att jag skall kunna besöka honom, så allt som oftast tittar han in till mig på en kopp kaffe. Graciela har inte träffat honom ännu och han oroas lite inför mötet med henne. – ”Hon kanske inte tycker om att jag bor under ert hus”. – ”Jodå det är inga problem, hon brukar berätta om troll för barnbarnen”. - ”Så bra, då måste jag få vara med och lyssna någon gång”. Trollet sa att han skulle gå och lägga sig och sova.” - ”Du har ju precis stigit upp” – ”Jo men jag har inte sovit på ett par månader” – ”Oj då måste du vara ordentligt trött” – ”Nej det är inte så farligt med det, jag sover en hel vecka i sträck varannan månad och det klarar jag mig bra på” – ”Tja det kanske är praktiskt, men då kan du ju inte vakta huset och oss som du sa att du skulle göra.” – ”Jodå min näsa är inte bara stor och vacker den har också flerfaldigt bättre luktsinne än alla hundar. Så jag känner av främlingar på flera kilometers håll och vaktar lika bra när jag sover.”

Nils Mohlin

© 2014

Dag tre med Järlåsatrollet

När jag stiger upp ser jag att han redan är igång. Sopar och krattar med ett trolls envishet, tja nog är mim nya kompis värdefull. Med sin lilla krumma kropp arbetar han på utan krav på ersättning. Det finns en McDonalds ett par mil från Lilla huset på berget, jag tror att han skulle uppskatta ett besök där. Morgontrött hejar jag på mitt kompistroll och föreslår att vi skall käka på McDonalds. Den där grankottsoppan trollet bjöd på smaka fan och gav mig några timmes magknip.

Trollet har bekymmer. Han har inget namn och undrar stillsamt om han kan heta Nils. - ”Nej för sjutton det heter ju jag, ett lite mer originellt namn får du allt hitta på” – ”Okej då heter jag Carl Gustav efter er kung, jag tror att han också är ett troll”. Så fick det helt enkelt bli.

Jag och trollet Carl Gustav körde till McDonalds och käkade helt ensamma, efter att alla flytt. Små barn visade ett stort nyfiket och vördsamt intresse för min kompis, medan föräldrar flydde och gastade något om invasion från yttre rymden.

Trollet Carl Gustav åt tre hamburgare och mängder av pommes frites innan vi körde tillbaka till Lilla huset på berget, han gick till sin jäkla gran och jag in till stugvärmen. Nog kan vänskap förundra en emellanåt, jag och ett troll, tja vi trivs ihop och kommer nog att hitta på en hel del bus.

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget

© 2014

Järlåsatrollet och jag

Igår berättade jag om mitt möte med Järlåsatrollet, en lustig liten varelse, som bosatt sig under vår största gran. Halvmetern lång och med en svans som är betydligt längre sopar han löv när han promenerar på vår tomt. En märklig småväxt figur, snäll och godhjärtad, som med övertygelse hävdar att han vaktar Graciela, mig och vår bostad. Igår bjöd jag honom på kaffe och där stod han, satt inte, nej stod på en av Gracielas omklädda köksstolar. Vilken fruktansvärd handling, att stå på det fina tyget som Graciela klätt stolarna med. Han var ju tvungen att nå bordet där kaffekoppen stod och märkligt nog så satte inte hans smutsiga fötter några som helst avtryck. Det börjar bli kallt, minusgrader och frostig mark och jag erbjöd honom ett par av mina gamla vinterkängor. Han skrattar inte som ett fasansfullt troll eller monster, snarare låter det som ett barns glada skratt eller fniss när han virrar på huvudet. – ”Dina skor är allt för stora, dessutom fryser aldrig vi troll”. – ”Men hur håller du värmen, det måste vara kallt att bo under en gran” – ”Vi fryser aldrig” svarade trollet lite surmulet. Jag studerar min nya kompis, som med svart tovigt hår som står nästintill rakt upp och med stora snälla ögon tycks han värdera mig. Näsan är stor, hiskligt stor och armarna nästan lika långa som kroppen, jag tror faktiskt att han kan stå raklång och klia sig under fötterna. Om jag så får säga så ser han absolut inte ut som en Hollywoodstjärna, snarare som en mardrömskapelse. – ”Var har du dina släktingar och trollkompisar” undrade jag. – ”Jag var svarta fåret och blev utfrusen”. Utfrusen tänkte jag, - ”Hur var då de som frös ut dig?” – ”Veklingar som flyttade till Skåne och blev politiker” sa trollet lite pillemariskt. – ”Men jag kommer ju från Skåne” replikerade jag. – ”Jaja inte du men Skånetrollen blev välkammade och prydligt klädda Sverigedemokrater, tvi fan” väste trollet. När vi nu blivit tajta kompisar med ungefär samma värderingar så har Järlåsatrollet bjudit in mig på middag, grankottsoppa. Gud bevare mig är detta ätbart. Kära läsare gå ni och ät er lunch på bekväm restaurang, jag intar min under en gran strax intill Lilla huset på berget.

Nils Mohlin

© 2014

Järlåsatrollet

I djupa skogarna där vi bor i ”Lilla huset på berget” har vi en vacker stor skogstomt med Strandsjön i omedelbar anslutning. Min facebookvän Randi Pedersen Hole föreslog mig att jag skulle titta under granen och baka hop en saga om vad jag fann där.

Lite eller snarare mycket skeptisk gick jag fram till den absolut största gran som finns på vår tomt. En imponerande bjässe som med majestätisk resning hävdar sin roll som en av skogens jättar. Vad sjutton förväntar jag mig att hitta under denna enorma gran. Astrid Lindgrens rumpnissar, grådvärgar eller vildvittror, nja detta är ju inte Mattisskogen. Men näst intill, med försiktighet närmar jag mig på frusen mark, böjer undan grenar och tittar nyfiket under granen. Inga rumpnissar inte, men vad eller vem är det som så ynkligt undrar ”vem är du”.- ”Jag heter Nils och bor i Lilla huset på berget tillsammans med min fru Graciela” svarade jag. ”Men vad är du för en lustig figur?” - ”Jag är Järlåsatrollet och har bosatt mig här under granen”.- ”Jaha det må ju va hänt bara du ger sjutton i att störa oss”. - ”Jag kommer inte att störa er, men däremot vakta er och ert hus noga” – ”Ja det låter ju bra, men du är ju rätt liten om du ursäktar mig”.

Samtidigt rusar det knappt halvmeter stora trollet ut och sparkar en närgående älg i baken, som flyr i panik. En imponerande handling av Järlåsatrollet. Efter att förstummat tittat på undrade jag om han ville ha en kopp kaffe och kanske rent av hjälpa mig med monteringen av IKEA grejorna.

Trollet och jag jobbar som kompisar nu vad gäller att skruva och fixa, i synnerhet IKEAs skåp resten fixar jag själv har jag noga klargjort. Jag har gett Järlåsatrollet min gamla sovsäck, en ficklampa och lite andra praktiska grejor, bara han lovar att inte skrämma slaget på våra gäster. Tja han får komma upp i huset på en kopp kaffe då och då, man skall inte vara taskig och han verkar vara en schysst kompis. Men det blir svårt att ta med honom till Uppsala när jag på fredagar hämtar Graciela där, han har ju tofsar på öronen, svans och en hisklig näsa, men va sjutton han är ju en kompis.

Nils Mohlin

© 2014 

Lilla huset på berget

Nu bor vi i Lilla huset på berget, i naturskön miljö, omgiven av skog och Strandsjön in på knutarna. Den första tiden trängs vi med flyttkartonger och som om det inte är nog så kom IKEA med ytterligare ett sextiotal kolli i går. Kolli som när de väl är uppackade, hopskruvade och monterade på vägg skall bli ett stort vitrinskåp. Skåpet skall enligt våra förväntningar svälja innehållet från ett tiotal flyttkartonger. Under några dagar har framkomligheten i huset varit starkt begränsad just beroende på alla dessa flyttkartonger. Det har krävts noggrann planering i allt, från att ta sig till kaffekokaren, placera möbler på rätt plats till att någorlunda helskinnad snirkla mellan flyttkartonger. Är väl inte så konstigt hör jag någon säga. Men med ett fyrtiotal kartonger fördelade på ett och ett halvt plans minimala sextiotre kvadrat, blandat med möbler och berg av kläder påminner det om en mycket komplicerad labyrint. Ungefär som en militär hinderbana fast betydligt tajtare.

IKEA kollina väntar på mig, så min dag kommer att handla om packa upp sortera, skruva samman allt ackompanjerat med diverse svordomar.

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget  

© 2014