Järlåsatrollet Carl Gustav

Trollet knackar på vår dörr just som förmiddagskaffet är klart, naturligtvis får han en kopp kaffe och ställer sig på samma stol som häromdagen. Carl Gustav, ja det var ju så han bestämde sig för att kallas, lämnar inte ett spår av smuts efter sig, trots att han är allt annat än ren. – ”Troll smutsar inte ner och tvättar sig aldrig” svarar han bestämt när jag erbjöd honom att låna vår dusch. – ”Jag vill bara undra om jag kan flytta in i den lilla bergskrevan under ert hus, jag börjar bli lite till åren och har värk då och då”. – ”Självklart” säger jag och undrar – ”hur gammal är du egentligen?” – ”274 år jag föddes 1760 då Adolf Fredrik var kung och jag blev kompis med hans son Gustav III”. – ”Det var som attan, var du kompis med Gustav III?” – ”Jajamän och han bjöd också på kaffe då och då, men ditt är betydligt bättre”. – ”Vi kan ju snickra hop en dörr som du kan ha till bergskrevan, så blir det inte så dragigt och kallt där inne”.

Carl Gustav visade sig vara en riktig hejare på såg och hammare och snart hade hans nya bostad en ordentlig dörr. En prydlig namnskylt där det stod ”Trollet Carl Gustav”. Han flyttade in med sin sovsäck och övriga få tillhörigheter. Som inflyttningspresent fick han vår gamla kaffekokare och en paket Zoega Skånerost. – ”Vi kan ju dra ut en sladd till dig så du får ström till kaffekokaren och du kan ju ha en lampa därinne”. Behövs inte sa trollet och stoppade kontakten till kaffekokaren i näsan och bryggde sitt eget kaffe. En kompis med många strängar på sin lyra må jag säga. Hans nya bostad är allt för liten för att jag skall kunna besöka honom, så allt som oftast tittar han in till mig på en kopp kaffe. Graciela har inte träffat honom ännu och han oroas lite inför mötet med henne. – ”Hon kanske inte tycker om att jag bor under ert hus”. – ”Jodå det är inga problem, hon brukar berätta om troll för barnbarnen”. - ”Så bra, då måste jag få vara med och lyssna någon gång”. Trollet sa att han skulle gå och lägga sig och sova.” - ”Du har ju precis stigit upp” – ”Jo men jag har inte sovit på ett par månader” – ”Oj då måste du vara ordentligt trött” – ”Nej det är inte så farligt med det, jag sover en hel vecka i sträck varannan månad och det klarar jag mig bra på” – ”Tja det kanske är praktiskt, men då kan du ju inte vakta huset och oss som du sa att du skulle göra.” – ”Jodå min näsa är inte bara stor och vacker den har också flerfaldigt bättre luktsinne än alla hundar. Så jag känner av främlingar på flera kilometers håll och vaktar lika bra när jag sover.”

Nils Mohlin

© 2014

Dag tre med Järlåsatrollet

När jag stiger upp ser jag att han redan är igång. Sopar och krattar med ett trolls envishet, tja nog är mim nya kompis värdefull. Med sin lilla krumma kropp arbetar han på utan krav på ersättning. Det finns en McDonalds ett par mil från Lilla huset på berget, jag tror att han skulle uppskatta ett besök där. Morgontrött hejar jag på mitt kompistroll och föreslår att vi skall käka på McDonalds. Den där grankottsoppan trollet bjöd på smaka fan och gav mig några timmes magknip.

Trollet har bekymmer. Han har inget namn och undrar stillsamt om han kan heta Nils. - ”Nej för sjutton det heter ju jag, ett lite mer originellt namn får du allt hitta på” – ”Okej då heter jag Carl Gustav efter er kung, jag tror att han också är ett troll”. Så fick det helt enkelt bli.

Jag och trollet Carl Gustav körde till McDonalds och käkade helt ensamma, efter att alla flytt. Små barn visade ett stort nyfiket och vördsamt intresse för min kompis, medan föräldrar flydde och gastade något om invasion från yttre rymden.

Trollet Carl Gustav åt tre hamburgare och mängder av pommes frites innan vi körde tillbaka till Lilla huset på berget, han gick till sin jäkla gran och jag in till stugvärmen. Nog kan vänskap förundra en emellanåt, jag och ett troll, tja vi trivs ihop och kommer nog att hitta på en hel del bus.

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget

© 2014

Järlåsatrollet och jag

Igår berättade jag om mitt möte med Järlåsatrollet, en lustig liten varelse, som bosatt sig under vår största gran. Halvmetern lång och med en svans som är betydligt längre sopar han löv när han promenerar på vår tomt. En märklig småväxt figur, snäll och godhjärtad, som med övertygelse hävdar att han vaktar Graciela, mig och vår bostad. Igår bjöd jag honom på kaffe och där stod han, satt inte, nej stod på en av Gracielas omklädda köksstolar. Vilken fruktansvärd handling, att stå på det fina tyget som Graciela klätt stolarna med. Han var ju tvungen att nå bordet där kaffekoppen stod och märkligt nog så satte inte hans smutsiga fötter några som helst avtryck. Det börjar bli kallt, minusgrader och frostig mark och jag erbjöd honom ett par av mina gamla vinterkängor. Han skrattar inte som ett fasansfullt troll eller monster, snarare låter det som ett barns glada skratt eller fniss när han virrar på huvudet. – ”Dina skor är allt för stora, dessutom fryser aldrig vi troll”. – ”Men hur håller du värmen, det måste vara kallt att bo under en gran” – ”Vi fryser aldrig” svarade trollet lite surmulet. Jag studerar min nya kompis, som med svart tovigt hår som står nästintill rakt upp och med stora snälla ögon tycks han värdera mig. Näsan är stor, hiskligt stor och armarna nästan lika långa som kroppen, jag tror faktiskt att han kan stå raklång och klia sig under fötterna. Om jag så får säga så ser han absolut inte ut som en Hollywoodstjärna, snarare som en mardrömskapelse. – ”Var har du dina släktingar och trollkompisar” undrade jag. – ”Jag var svarta fåret och blev utfrusen”. Utfrusen tänkte jag, - ”Hur var då de som frös ut dig?” – ”Veklingar som flyttade till Skåne och blev politiker” sa trollet lite pillemariskt. – ”Men jag kommer ju från Skåne” replikerade jag. – ”Jaja inte du men Skånetrollen blev välkammade och prydligt klädda Sverigedemokrater, tvi fan” väste trollet. När vi nu blivit tajta kompisar med ungefär samma värderingar så har Järlåsatrollet bjudit in mig på middag, grankottsoppa. Gud bevare mig är detta ätbart. Kära läsare gå ni och ät er lunch på bekväm restaurang, jag intar min under en gran strax intill Lilla huset på berget.

Nils Mohlin

© 2014

Järlåsatrollet

I djupa skogarna där vi bor i ”Lilla huset på berget” har vi en vacker stor skogstomt med Strandsjön i omedelbar anslutning. Min facebookvän Randi Pedersen Hole föreslog mig att jag skulle titta under granen och baka hop en saga om vad jag fann där.

Lite eller snarare mycket skeptisk gick jag fram till den absolut största gran som finns på vår tomt. En imponerande bjässe som med majestätisk resning hävdar sin roll som en av skogens jättar. Vad sjutton förväntar jag mig att hitta under denna enorma gran. Astrid Lindgrens rumpnissar, grådvärgar eller vildvittror, nja detta är ju inte Mattisskogen. Men näst intill, med försiktighet närmar jag mig på frusen mark, böjer undan grenar och tittar nyfiket under granen. Inga rumpnissar inte, men vad eller vem är det som så ynkligt undrar ”vem är du”.- ”Jag heter Nils och bor i Lilla huset på berget tillsammans med min fru Graciela” svarade jag. ”Men vad är du för en lustig figur?” - ”Jag är Järlåsatrollet och har bosatt mig här under granen”.- ”Jaha det må ju va hänt bara du ger sjutton i att störa oss”. - ”Jag kommer inte att störa er, men däremot vakta er och ert hus noga” – ”Ja det låter ju bra, men du är ju rätt liten om du ursäktar mig”.

Samtidigt rusar det knappt halvmeter stora trollet ut och sparkar en närgående älg i baken, som flyr i panik. En imponerande handling av Järlåsatrollet. Efter att förstummat tittat på undrade jag om han ville ha en kopp kaffe och kanske rent av hjälpa mig med monteringen av IKEA grejorna.

Trollet och jag jobbar som kompisar nu vad gäller att skruva och fixa, i synnerhet IKEAs skåp resten fixar jag själv har jag noga klargjort. Jag har gett Järlåsatrollet min gamla sovsäck, en ficklampa och lite andra praktiska grejor, bara han lovar att inte skrämma slaget på våra gäster. Tja han får komma upp i huset på en kopp kaffe då och då, man skall inte vara taskig och han verkar vara en schysst kompis. Men det blir svårt att ta med honom till Uppsala när jag på fredagar hämtar Graciela där, han har ju tofsar på öronen, svans och en hisklig näsa, men va sjutton han är ju en kompis.

Nils Mohlin

© 2014 

Lilla huset på berget

Nu bor vi i Lilla huset på berget, i naturskön miljö, omgiven av skog och Strandsjön in på knutarna. Den första tiden trängs vi med flyttkartonger och som om det inte är nog så kom IKEA med ytterligare ett sextiotal kolli i går. Kolli som när de väl är uppackade, hopskruvade och monterade på vägg skall bli ett stort vitrinskåp. Skåpet skall enligt våra förväntningar svälja innehållet från ett tiotal flyttkartonger. Under några dagar har framkomligheten i huset varit starkt begränsad just beroende på alla dessa flyttkartonger. Det har krävts noggrann planering i allt, från att ta sig till kaffekokaren, placera möbler på rätt plats till att någorlunda helskinnad snirkla mellan flyttkartonger. Är väl inte så konstigt hör jag någon säga. Men med ett fyrtiotal kartonger fördelade på ett och ett halvt plans minimala sextiotre kvadrat, blandat med möbler och berg av kläder påminner det om en mycket komplicerad labyrint. Ungefär som en militär hinderbana fast betydligt tajtare.

IKEA kollina väntar på mig, så min dag kommer att handla om packa upp sortera, skruva samman allt ackompanjerat med diverse svordomar.

Nils Mohlin

i Lilla huset på berget  

© 2014

Djupa skogarna

Två stora älgar drog över vägen strax intill Lilla huset på berget. Rådjur finns det gott om och strövar ofta över vår skogstomt. Jag har som barn bott under somrarna vid skog och sjö i Skåne och det mest vilda jag såg då var kaniner, ekorrar och fasaner och hur spännande var det. Någon enstaka gång älg och rådjur. Men nu bor vi i Uppland med en annan fauna och mina förväntningar är höga, då vår tomt gränsar mot milsvid skog. Jag vill se vildsvin, gärna varg och varför inte en björn, om det nu finns några så långt söderöver.

Graciela delar inte fullt ut min entusiasm vad gäller vildsvin, varg och björn. Men för barnbarn berättar hon med inlevelse om troll och andra hemskheter som bor i skogarna. Håret står på ända och ögonen är stora som tefat på de små barnen när skildringarna om djupa skogens varelser når sin kulmen. De slänger ett öga på mig ungefär som ”du försvarar oss va”`?

Jag går ut en sväng på tomten, inte beroende på alla rysliga berättelser, snarare av nyfikenhet på vårt nya boende och alla vilda djur. Jag tittar mot norr, mot öster och väster, sist mot söder och minsann där sitter en liten ekorre fem meter från mig. Den tittar nyfiket, som om den undrar ”är det ni som flyttat in i den stora rödmålade fågelholken”?

Jag är inte jägare, har aldrig jagat och kommer aldrig att göra det, så min nyfikenhet grundar sig mer på att kanske kunna föreviga det vilda på bild. Men jag hade ju tänkt mig något mer spännande än en ekorre, till och med ett av Gracielas troll hade ju varit en höjdare. Men som med så mycket annat så är det tålamod som gäller.

Nils Mohlin

I Lilla huset på berget

© 2014

iPhone

Min kära fru Graciela och jag har köpt vars en ny iPohne. Först handlade Graciela och var fruktansvärt missnöjd. Hon hörde inte ett skvatt av vad uppringaren sa. Jag fick ringa ett tjugotal gånger till henne för att testa. Men hon hörde fortfarande inte ett dugg av vad jag sa, hur kärvänliga ord jag än använde. Hon testade alla tänkbara inställningar som finns att tillgå på en modern iPhone.  Jag behövde också en ny telefon och naturligtvis gick vi till den butik där Graciela handlat sin. Samtidigt skulle vi kanske kunna få rätsida på den felaktiga produkt som Graciela inhandlat.

Graciela höll upp den fatala telefonen framför hjälpsam säljare och sa ”telefonen är oduglig, jag hör absolut ingenting”. Säljaren log sitt bredaste leende och sa ”det blir nog bättre om du drar av skyddsfilmen”. Det är få gånger jag upplevt Graciela svarslös, men med skammens rodnad iakttog hon säljaren som avlägsnade det förargliga skyddet.

Vi lämnade butiken med våra nya telefoner som fungerar alldeles utmärkt och vi hör förträffligt av vad som sägs i luren.

Tilläggas skall att Graciela är mycket duktig på allt det där med telefoner, datorer och lärde mig min nya iPhone i ett nafs, men skyddsemballage är hon tydligen inte så bevandrad i.

Nils Mohlin

© 2014