Framsteg i Kivik

Nio dagar efter operationen börjar jag kunna röra mig ganska hyggligt, även om jag ännu är beroende av kryckorna. Assistentens och min dag består rätt mycket av träning, korta promenader och vila. Det blir fortfarande en hel del sömn för än så länge så suger både promenader och annan träning en hel del. Assistenten har anpassat sig bra till konvalescensen, men följer mig med ett vakande öga. Felipes dagliga turer sköter Graciela och ibland följer han med snälla grannar på en extra eftermiddags tur. Om sex dagar är det återbesök på sjukhuset i Hässleholm för kontroll och borttagning av agraffen.

Eftersom jag på samma ben för åtta år sedan fick en knäprotes så har jag en viss erfarenhet av den här typen av operationer och kan konstatera att höftledsingreppet är avsevärt enklare. Höftledsprotesen ger mindre smärtor och man kommer fortare igång. Även operationsärret talar sitt tydliga språk cirka 15 centimeter mot knäprotesens halvmeterlånga ärr.

För att fördriva tiden så läser jag mycket och för mig finns det då inget bättre än en härlig tegelstensroman som griper tag. Just nu är jag inne på min tredje under dessa dagarna, Robert Harris ”En officer och spion”. En historisk roman som tar sitt avstamp i Dreyfusaffären, en politisk rättsskandal i slutet av 1800-talets Frankrike.

Om någon vecka räknar jag med att kunna återgå till ett någorlunda normalt liv och snart också kunna köra bil. Sex veckor sa dom att man inte fick köra bil på, men får jag bara upp rörligheten i benet och de starka värktabletterna har jag snart fasat ut så tror jag att jag kanske kan köra efter fyra veckor. Vi får se.

Ó  Nils Mohlin 20-02-20

Rehabilitering i Kivik

En vecka sedan jag blev opererad och det går så sakteliga framåt. Inte tillräckligt fort enligt assistenten som kollar mig stup i kvarten. Min dag består av träning, vila och träning och det väl så det skall vara. Mina promenader som är en nödvändig bit i rehabiliteringen har jag tyvärr beroende på ett helsikes väder fått förlägga inomhus de senaste dagarna.

Det blir rätt många böcker lästa under en sådan här rehabilitering och ett bättre sätt att fördriva tiden vet jag inte. Då glöms även smärtor för stunden, som kan vara nog så jobbiga den första tiden. Visst har jag fått morfin som smärtstillande att inta tre gånger dagligen. Vilket jag också gjorde de första dagarna, men jag försöker nu fasa ut drogen och begränsa det till en inför natten. Morfinet dämpar ju smärtorna avsevärt, men jag är inte riktigt förtjust i den dimmiga tillvaro man försätts i, så mitt nästa mål är att bli av med det giftet. 

Graciela gör allt för att underlätta min vardag och det uppskattar jag verkligen. Men jag har sagt att hon inte får passa upp mig för mycket, utan det är viktigt att jag själv gör så mycket som möjligt. Idag överraskade jag Graciela med att ha frukosten klar när klockan ringde. Det var ett äventyr att med två kryckor koka kaffe och duka fram, men jag tappade inget och frukosten uppskattades.

Nu har Graciela gått till arbetet, så assistenten och jag sköter huset.

Ó  Nils Mohlin 20-02-18

Avkoppling i brasans sken

Fyra dygn efter operation gör jag mitt träningsprogram flitigt, under assistentens vakande öga. Visst sjutton har jag ont och är på morgonen stel som en pinne och det tar onekligen för lång tid att förflytta sig från sängen via toaletten till frukostbordet i köket. Längre uppåt dagen blir jag betydligt raskare när lederna kommit igång.

Men det är väl ganska typiskt mig, vill se snabba resultat. Den 26 tar dom agraffen och sedan ytterligare några veckor innan jag får köra bil, men allt löser sig med tiden. Det är åtta år sedan jag fick knäprotesen och man glömmer fort att det måste få ta sin tid.

Vi fick hem två kubikmeter björkved idag och dom brukar ställa det utanför på uppfarten. Men när killen som vi köper ved av hörde att jag precis blivit opererad, så var han snäll och körde med sin truck in de två stora pallarna i ett av våra garage. 

Så nu härliga lördag njuter Graciela, assistenten och jag av brasans sköna värme och läser varsin bok. Nja inte Don Felipe han nöjer sig med att ligga på sin favoritplats mellan oss och behagfullt sträcka på sig i värmen från den sprakande brasan.

Ó  Nils Mohlin 20-02-15

Träna, träna, träna

 Snart tre dygn efter operation går det stadigt framåt. Vi har en lång balkong utmed Hanöbukten och på den tar jag nu mina ”långpromenader”. Träningsprogrammet jag fått skall naturligtvis åtföljas av promenader. Tjugo varv på balkongen blir nästan tvåhundra meter och det gånger fyra, så är jag  uppe i nära 800 meter. Förmodligen ser det ganska knäppt ut där jag går fram och tillbaka, ungefär som jag med steg mäter balkongens längd, glömmer och måste mäta om igen och igen.

I morgon om vädret tillåter skall jag förlägga promenaderna till gatan utanför vårt hus, då behöver grannarna inte undra över min mentala hälsa.

Man blir nästan lite fanatisk på den här träningen, men sporras när man märker tydliga framsteg. Jag har kanske en fördel efter att ha styrketränat i 53 år och blir då mer disciplinerad och har dessutom en rejäl grund att bygga på.

Pratade med min rumskompis från sjukhuset och han vägrar att träna förrän smärtan släpper. Men som läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast påpekade så är träningen det viktigaste för rehabilitering och bli smärtbefriad. De sa jag till min kompis, men han lät inte intresserad.

Nu skall jag promenera!

Ó  Nils Mohlin 20-02-14

Fötter uppåt sträck, knäna böj

Vicka på fötterna, dra upp det opererade benet så långt det går, lyft stussen från underlaget och lyft det opererade benet. Så ser ungefär min dag ut nu, resultatet av operationen är till stor del beroende av egna insatsen. Nog sjutton gör jag framsteg, min högerfot som pekade rakt höger innan har börjat peka framåt. Alla de här övningarna är jäkligt smärtsamma att utföra, men det dövas i viss mån av morfin, som jag får ta tre gånger per dag. Var kväll ger jag mig själv en spruta med blodförtunnande medel, så att proppar undviks.

Assistenten står förundrad och iakttar husses smått knasiga beteende och undrar när han skall bli som vanligt igen.

Med erfarenhet av min knäprotes, så tar det sin lilla tid. Men jag måste säga att en höftledsoperation är betydligt enklare, så det bör väl också påverka rehabiliteringen. Agrafftagningen skall ske den 26 februari och då har det ju gått drygt 14 dagar med intensiv träning. Sjuksköterskan skall ringa mig på fredag för att höra om hälsotillståndet, sedan en kontroll om tre månader och efter det kan väl Mohlin släppas ut på grönbete.

Fötter uppåt sträck, knäna böj…

Ó  Nils Mohlin 20-02-13

Rapport från sjuksängen

Som sagt igår blev jag opererad och efter operationen har det varit träning och åter träning. Efter 24 timmar blev jag hemskickad tämligen hög på morfin, men det gör ju träningen dess enklare.

Det känns som jag har en jäkla förmåga att hamna i olika situationer. På uppvaket en stor öppen sal, så fanns det fem andra patienter, sköterskor, undersköterskor och en läkare. Jag hade fått ryggmärgsbedövning och det tar ett tag innan den släpper. När den gjort det, sa jag försynt till en sköterska ”jag behöver gå på toaletten”. ”Behöver du kissa?” frågade hon på ett sätt så att det knappast kunde undgå någon. ”Du får inte gå själv ännu! Vi hjälper dig!”

Två personal återkom med en mobil toalettstol, som de ställde mitt på golvet. Med hjälp av en motoriserad gåstol transporterade de mig till den centralt placerade toaletten. Situationen kändes inte riktigt bekväm, men jag drog upp operationsskjortan och stod där praktiskt taget näck och skulle kissa. Då lyfter jag på huvudet och ser femton par ögon riktade mot mig och det jag skall göra.

Jag tittade på dem och sa ”ni kan möjligen inte tänka er att titta åt ett annat håll?”. Icke fasiken kunde jag kissa då.

En annan episod hände i natt. Min rumskompis och jag hade båda varit flitiga med träningen och låg på våra sängar och pratade lite morfinsluddriga om allt mellan himmel och hav. Plötsligt brister kompisen operationssår upp och han började störtblöda. Jag ringer på larm knappen och snart är vårt lilla rum fullt av folk av alla de sorter för att ta hand om kompisen. De flockas runt hans säng och börjar åtgärda det hela, när jag ser från min plats på första parkett en mycket ung AT läkare bli alldeles vit i ansiktet. Hon lutar sig mot väggen och sjunker samman i en hög på golvet. Två personal gick åt för att ta hand om sin däckade kollega. Min kompis blev omplåstrad och vi blev fullproppade med morfin och förmodligen något insomningsmedel för fem minuter senare var vi totalt utslagna och sov resten av natten.

Ó  Nils Mohlin 20-02-12

Ciara hälsar på

Ciara härjar på Österlen också, träden böjer sig motvilligt i stormens framfart. Lösa föremål som inte säkrats virvlar likt papperstussar i vredgad vind. Regnet piskar på fönsterrutor i oupphörligt crescendo. Vindstötar som bringar ur balans och vi prisar vår ombonade och sköna bostad. Vi sitter i vars en fåtölj och läser, assistenten bevakar scenariot utomhus och morrar till lite när vinden blir alltför våldsam. Tittar på mig ungefär som ”Husse se till och gör något!”

Ledsen Felipe jag kan inget göra, varpå han går och lägger sig mellan oss.

Klass två varningar med stormbyar på 25 - 27 sekundmeter över Österlen får oss att uppskatta hemmets lugna vrå.

Tåg och färjetrafik har ställts in. Men efter vad jag hört skall det värsta dra förbi under kvällen och natten.

Önskar er en skön kväll

Ó  Nils Mohlin 20-02-09