Väldigt många plattor

Vi skall lägga svart skifferklinker på vår balkong. Klinkern skall vara frosttålig och kunna stå emot det klimat som vi har i Sverige. Min älskade fru åtog sig att göra beställningen på nätet, hon tog noggranna mått och räknade in lite spill. Jag tog och kollade måttet på balkongen, exakt 9,5 m2 okej med spill 10,5, max 11 m2. ”Jag beställde nog lite mer, tror jag” sa Graciela. Idag levererades plattorna exakt 45 m2 eller närmare ett ton som placerades på trottoaren då asfalten inte klarade trycket från trucken. Svärfar Cesar och jag har nu burit in 11 + 34 m2 i ett av garagen. Det visade sig att Graciela har mängder med uppslag för de resterande 34, 35 kvadratmetrarna, du, hon ändrade det till vi, ”kan lägga vid entrén och vid sidan av den och varför inte i bottenvåningens hall” och så vidare.

Gud ske lov att vi kör till Spanien på fredag, förmodligen kommer jag att ha mardrömmar om svart skifferklinker under en bra tid framöver.

© Nils Mohlin 2016

Ni har slarvat bort min svärfar!

Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup.

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe spelar fotboll

Jag skall berätta för er att jag är mycket vass på att spela fotboll, bättre än de flesta. Jag kan lira, passa, och göra mål, tror till och med Zlatan skulle bli lite avundsjuk. Vadå Zlatan, Zlatan hit och Zlatan dit, okej han har lite schnauzerskägg, men jag är säkert lika bra. Han skulle bara se mig på plan när jag lirar med kompisar, barnbarn och en och annan vuxen tvåbening. Husse lirar med mig ibland, han har ett robotknä, så han är inte så snabb, men jäklar vilka kanonskott han kan lägga med robotbenet. Jag är ju i den åldern så att jag får börja tänka på min framtid, om jag skall bli fotbollsproffs eller vakta Kivik på heltid. Husse säger att jag har lite väl stort självförtroende, vad han nu menar med det, men han är nog bara avundsjuk. Men först skall jag ta lite semester nere i Spanien och vem vet kanske jag får ett erbjudande från Real Madrid eller Barcelona.

Ärligt talat så har väl inte jag för stort självförtroende, i så fall är det genetiskt.

Woff så länge

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe som valp

Idag skall jag berätta om min valpdom, ja just det hos oss intelligenta dvärgschnauzers heter det just valpdom och inte barndom, förstår ni det? Jag är född hemma hos Carina hon var lika snäll som husse och matte, farsan heter Funky Boy vom Datzetal, vilket jäkla häftigt namn. Morsan är Joydog´s Umbrella.

Jag behöver inte fortsätta att radda upp mina anor, ni skulle bara se min stamtavla, både tvåbenta och fyrbenta skulle krokna av avund. Det är därför jag alltid går med högburet huvud, just med tanke på de stamfäder jag har.

När jag var liten valp växte jag upp tillsammans med två brorsor, dom var större än mig, men tänkte jag, visst klipper jag dom på snabbhet och det gjorde jag. När jag var fyra veckor eller kanske fem, så kom min husse och matte och hälsa på. Husse hade ju samma skägg som riktiga dvärgschnauzers skall ha och matte var ju bara så snäll.

Åtta veckor gammal flyttade jag hem till matte och husse och dom är bara toppen. Husse trodde att han bestämde och visst kan han få tro det. Men jag kissade och bajade lite här och där, sedan skulle han lära mig sitt, ligg, kom, stanna och en massa annat trams. Man får ju vara slug, gjorde jag allt det där så fick jag massor av beröm och godis. Jag är född på husses födelsedag, han blev en förfärlig massa hundår, men Jag kan inte räkna så långt, har inte tillräckligt med tår på tassarna.

Nu är det ju så att jag är en vuxen hane och ser tillbaka på valpdomen med behag. Min husse som han ser ut så kan han gälla för en tvåbent Riesenschnauzer, okej det fattas lite hår på hjässan, men matte däremot är väldigt vacker, vet inte riktigt vilken ras jag ska jämföra henne med, men något betydligt vackrare än husse.

© Nils Mohlin 2016

Foto: Carina Österqvist

God morgon säger Don Felipe

Jag har väldigt mycket att göra, även om ni nu inbillar er att en stor dvärgschnauzerhane, som jag enbart har sötebrödsdagar. Jag skall ha frukost klockan sex och middag klockan arton, det där är inte förhandlingsbart. Sedan vi flytta till Kivik har matte ändrat väckarklockan från fem till sex på morgonen, vilket betyder att jag inte får frukost förrän kvart över sex. Verkligen upprörande och inte hjälper det att jag försöker få upp husse i lite anständigare tid. Ja se dessa människor, i högsta grad ett märkligt släkte. Efter frukosten får jag brått, dryga tusen kvadrat trädgård skall kollas av, jag måste följa staket och plank och noga läsa av. Som vanligt så har kattuslingen varit där, tjockisen jag berättade om, det är ingen måtta på hans framfusighet, så honom måste jag läxa upp. Husse har satt trettiofem meter nytt plank som jag håller på att signera, det låter lite mer kultiverat än att säga som husse ”markera revir”, nej jag signerar mina revir. Kan husse signera tavlor och böcker så kan jag signera revir, nog pratat om det. Lite längre fram på dagen så måste jag inspektera resten av Kivik.

Ibland säger matte, allt för ofta tycker jag ”det är dags att bada Felipe”, fruktansvärt onödigt, man kan väl använda tiden bättre. Dessutom luktar jag väldigt gott och det är kolossalt skämmigt att träffa kompisarna efter ett bad. Dom hånler lite och undrar om jag parfymerat mig, enda tills dom själva åker på ett bad, då får dom igen. I nästa vecka ska jag åka till min frisör Kerstin och bli trimmad, måste ju vara representativ när jag skall till Spanien. Kerstin är helt okej, även om jag måste stå i givakt ett par timmar medan hon kammar, borstar och trimmar så att jag håller på att bli helt knas. Men jäklar vad snygg jag blir, men snygg var jag ju redan innan, så det är kanske överflödigt. Nej säger husse du skall trimmas, hussar och mattar skall man vara riktigt bra kompis med, de är ju dom som fyller på matskålen. Okej jag åker till Kerstin på tisdag.

© Nils Mohlin 2016

 

Don Felipe och kompisarna

Jag har jättemånga kompisar säger Don Felipe, flera fyrbenta och några tvåbenta i gatan där jag bor. Om inte annat så brukar vi fyrbenta skälla till varandra, tills någon tvåbening kommer och säger att vi skall vara tysta, just som vi fått igång samtalen. Ganska oförskämt att avbryta vår konversation må jag säga. Ibland kommer Nathalie och hälsar på och har med sig Tor, Sam och en goldenvalp. Sam är hiskligt stor, bara tassarna är var och en större än min matskål, antingen har han för stora tassar eller så är min matskål för liten. Sam är rätt snäll, men skryter om att han är en Grand Danois och knycker lite högfärdigt på huvudet. Då säger jag till honom att Jag är Don Felipe och lägger för säkerhetskull till av Los Alcázares och Kivik. Tor är i slyngelåldern, så honom får jag säga till ibland när han tar mina grejer. För ett tag sedan kom Snobben och Liza och hälsa på, dom ser ut ungefär som jag. Men det är ju inte så konstigt dom är ju också av den ädla rasen dvärgschnauzer. Inte så att jag är rasist jag accepterar alla hundar vita, svarta, fläckiga eller hur dom nu ser ut. Snobben är en väldigt gammal farbror, som nog tyckte att jag var lite tramsig emellanåt för han sa till mig väldigt bestämt. Liza är en söt tik, men hon bara sprang sin väg när jag ville snacka lite. I Spanien har jag också kompisar och naturligtvis skäller vi spanska med varandra, men sådant begriper inte ni människor.

© Nils Mohlin 2016

Don Felipes vardagsbekymmer

Don Felipe är snart femton månader och har efter fyra månader i Kivik etablerat sig väl och är oomstridd Kiviksboss. Tror inte det finns en tuva, fruktträd eller sten, som inte tillhör Don Felipes revir. Han är en mycket snäll, lugn och social herre, som har massor av kompisar både bland tvåbenta och fyrbenta. Undantaget är katter, som han absolut inte vill ha i Kivik, de kan flytta lite längre norrut, så han slipper känna den störande lukten av dom. Det finns en fräck gynnare, en tjockis, ser ut som katten Gustav i Jim Davis tecknade serie och han är minst lika oförskämd. Han går fram och tillbaka och stryker längs mitt staket på utsidan, retar mig och husse gör inte ett dyft åt det. Hundlivet kan vara komplicerat, men en dag skall jag överlista det skamlösa kattskrället konstaterar Don Felipe med ett bestämt skall. Snart åker jag ner till mitt hus i Spanien säger Felipe, jo matte och husse får också bo där och Cesar, mattes pappa heter så, det viktiga är att jag slipper den synnerligen irriterande kattjäkeln. Jag har eget pass med massa stämplar i säger Felipe med mallig uppsyn. Husse envisas med att förvara det, säger att det kostat en massa pengar, så jag får verkligen hoppas att han inte slarvar bort det.

© Nils Mohlin och Don Felipe 2016