Har nämnt förut att jag tycker det är kul att laga mat.
Ofta blir det vegetariskt som med fördel tillagas i airfryern.
Men jag har även andra rätter på min repertoar, så fullfjädrad kålrotsmuppe är jag inte.
Sill, skaldjur och en del andra favoriter, som inte är gröna, är ett återkommande inslag i min amatöristiska meny.
Ofta blir det rester över som skall tas tillvara. Resterna måste täckas innan de åker in i kylen.
Nu har vi förvaringsbunkrar i olika storlekar med tillhörande lock.
Men ibland saknas ett lock och då tar jag fram den där rullen med plastfolie.
Efter att försökt pilla fram en lagom bit som antingen går sönder eller skrynklar sig till oanvändbart skick. Åker rullen i soporna och bunken täcks med en tallrik.
Som ”Gladpack” salufördes den förgrymmade plasten under många år.
Det var väl fan ingen som blev glad av den.
Tror just det där förargliga ordet ”Gladpack” som nästa hånflina åt mig är borttaget numera.
Plastfolien är för gott struken från min inköpslista.
Såg en film för en tid sedan där mordoffret snyggt och prydligt var inplastad med sådan där jäkla folie. Vilket jäkla samarbetsvilligt mordoffer det måste ha varit. När mördaren stått och fumlat med den jäkla plastrullen i en halv timme eller mer måste offret aktivt ha bidragit för att kunna bli så prydligt inplastad och död.
Jag har tagit livet av en hel del människor i mina böcker, men plastfolie som mordvapen skulle jag aldrig våga ge mig på.
C Nils Mohlin 2024-09-24
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar