Musca domestica i Kivik

 

Flugor ganska vanliga, kanske lite mindre till antalet än tidigare år.

På kvällen när vi lagt oss brukar Graciela och jag ofta läsa en stund.

Jag lägger mig i en sval skön säng, drar på mig täcket. Snurrar och vänder på kudden, lutar mig bakåt och tar på mig läsglasögonen med en belåten suck. Förväntansfull slår jag upp Niklas Natt och Dags historiska roman 1794 och skall fortsätta läsa någonstans mitt i boken.

Efter en stund börjar en Musca domestica hovra likt en helikopter över våra huvuden. Flugfan är ömsom över mitt huvud ömsom över Gracielas. Graciela suckar och jag försöker nonchalera den, tills den sätter sig på vänster sidan i boken. ”Slår jag igen boken och klämmer ihjäl flugan blir det en ful fläck och det vill jag inte.” Tålmodigt väntar jag ut den. Flugan lyfter surrar runt lite, tar en sväng runt Graciela, som nu följer den med mordisk blick. Landar till slut på min kala hjässa, där Graciela försöker klippa den. Men ack nej den lyfter och fortsätter hovra över våra huvud. Läsandet har kommit av sig och våra blickar följer den retfulla terroristen. Graciela tar ett språng ur sängen och hämtar flugsmällaren. Stänger till sovrumsdörren för att förhindra flykt och efter kort men intensiv jakt så ligger marodören på golvet.

Vi lägger oss bekvämt till rätta i sängen på nytt och hinner väl läsa fem, tio minuter när den hädangångne flugans kompis börjar hovra över våra huvuden.

Önskar er en trevlig lördag

 

Ó  Nils Mohlin 20-10-10

 

 

Kö på Österlen och lite varstans

Älskade kö

När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig till kassörskan: "Så glömsk jag är, jag skulle ju ha en Trisslott också."

 

Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar som många gånger överskrider det förnuftsmässiga tänkandet. En gammal krum dam använder rollatorn som murbräcka, och passerar tämligen enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med gnällig stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller upp ett paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara detta och så, så svårt för att gå." En femtioårig, högröd korpulent herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två. Damen lägger kexpaketet på disken. "Jo, jag skulle ju ha ett paket grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans, barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror driver stressen till sin yttersta spets. 

Minuten senare sätts grädden framför damen. "Det blir 32 kronor". "Oj så dyrt", tycker damen, men börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget. Ur kassen drar hon fram en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper hon upp den, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till myntinkastet där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente böjer sig ner för att plocka upp, inte av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration. 

När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan: "Så glömsk jag är, jag skulle ju ha en Trisslott också." Hela proceduren upprepas på nytt; väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina varor, tittar på nummer två i kön. "Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet"?

"Vi öppnar här också", hörs det från motstående kassa. Oroliga ögonkast - vem hinner först? Den korpulente kastar sig fram och stöter hop med en tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen börjar skrika. En av dem slänger en öppnad godispaket mot honom och missar, men innehållet sprids över golvet. En stressad mamma börjar samla ihop skum, choklad eller vad nu det grällfärgade skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö två, den korpulente ställer sig strax bakom men får besked av mamman att det alls inte är hans plats, han försökte knuffa undan henne och barnen. Den korpulente är nu nummer tre i kön, tills en herre knackar honom i ryggen och upplyser om att hans plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter ihop och tänker att det tar nog inte så lång tid. 

Väl framme vid kassan, hörs det i en högtalare: "Vi har fått varor, kan du ta emot, Lasse?" Lasse låser kassan, reser sig, ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot den andra kön. Följer själv efter och hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar butiken och hamnar som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.

De pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon en accelererande ilska som riskerar övergå i okvädningsord, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något och glömmer maken, tittar sig kring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt, "Titta, titta... det är ju ICA-Stig". Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet. "Det är inte ICA-Stig, ser du väl för fan." Men hustrun envisas med att det visst är ICA-Stig. "Men för helvete, vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA-Stig!"

Det första och i och för sig enda samtalet i kön dog ut. Ja, mobilsamtal pågick naturligtvis bland de yngre som pratade, surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla var utsliten, och jag ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl blir dags, inte behöver knäproteser - snarare tumproteser till tummar utslitna av sms och surf.

För vissa i det närmaste på gränsen till "köpsykos", sniglar raden av otåliga, tuggummiiddislade, svärande och mumlande personer framåt.

AV  NILS MOHLIN 15 JAN 2013 06:00

 

 

 

 

  

Sallad i Kivik och på alla andra ställen

 I går redogjorde jag för konsten att hantera cocktailtomater på en tallrik.

Lika stora marodörer på tallriken är oliver när dom ligger i en sallad. 

Vart försök att spetsa de ovala godbitarna med gaffeln får dem att jazza runt på tallriken som stenkulor.

Det går väl an när oliverna serveras till en ostbricka, men just i en sallad och dessutom hala av olivolja. Lyckas man spetsa en i mitten är det skjutvarning, bordsgrannar och man själv får ducka när de andra far runt som en hagelsvärm. 

Visst både cocktailtomater och oliver är gott, säkert nyttigt och lätt att äta när man kan plocka dem med fingrarna. Just i en sallad blir dessa små juveler en utmaning som heter duga, vilket jag tror många av oss har erfarenhet av. I ett umgänge kan måltiden verkligen få vara en stund om man lägger oliver och cocktailtomater i salladen. Intressant är att studera bordsgrannars teknik vid tappra försök att bemästra de små frukterna. Kniv och gaffel är obligatoriskt vid intagandet av en sallad, men en liten sked vid sidan till att infånga oliver och körsbärstomater med hade inte skadat.

Leve sallader!

 

Ó  Nils Mohlin 20-09-27

Sallad på Österlen eller var som helst

 Sallad inte den som växer i grönsakslandet, utan den som man beställer på en restaurang eller ett café.

Jag tycker om sallader och i synnerhet räksallad.

Graciela och jag slank in på ett litet ställe där jag vet att dom serverar goda sallader. Jag beställde min räksallad och Graciela något annat.

Fräscha blad, avokado, äpplebitar, mango, sparris, räkor, tre körsbärstomater och smaklig dressing.

Allting okej och välsmakande, men körsbärstomater som slunkit runt lite i dressing är hala och näst intill omöjliga att spetsa med gaffeln. Efter att lyckats spetsa den förste, tröttat ut nummer två, så var det dags att ta itu med nummer tre. Den for runt tallriken som en flipperkula, med min blick fixerad vid den lille jäkla tomaten.

Jag känner märkliga ögonkast från angränsande bord när jag med gaffeln höjd likt en treuddig harpun följer bytets flyktbeteende.

”Yes!” Ropar jag stöter till med gaffeln och tomaten gör en vid båge studsar på ett angränsande bord, rullar sakta över kanten och ner på golvet. Sakta, sakta rullar den mot vårt bord och lägger sig stillsamt en halv meter från min sida.

”Jag skall trampa på dig din fan när vi går härifrån!” Är min första tanke. Graciela tittar på mig och skakar med ett vänligt leende på huvudet. Jag plockar upp tomaten, lägger den på den tomma tallriken och lägger servetten över.

Snälla restaurangägare ni kan väl dela körsbärstomtarna på mitten, så att man inte behöver gå dessa tuffa matcher för att få i sig en hälsosam sallad.

 

Trevlig lördag önskar jag er

 

Ó  Nils Mohlin 20-09-26

 

Jack Nicholson på Österlen

 ”Ursäkta kan jag få komma förbi?” Sa jag med min hövligaste stämma.

Två halvfulla kundvagnar på tvären och två damer inbegripna i vad som måste varit ett mycket allvarligt samtal. Om inte annat förstod jag av blickarna jag fick, att jag skulle dra åt helvete. 

Jag backar med min vagn några meter, smiter ner i en gång följd av mördande ögonkast. Finner på hyllorna det jag skall ha, går tillbaka till frukt och grönt. Plockade till mig äpple, bananer, morötter och fortsätter förbi svamp, tar en zucchini, förbi aubergine och mot vitkål och blomkål.

Nu har dom älskliga charmtrollen parkerat sig mitt bland alla kålhuvudena. Jag går inte härifrån förrän jag fått min blomkål, tänkte jag. Fan for i mig och jag tog på mig ett Jack Nicholson liknande diaboliskt leende och sa ”Ursäkta damerna men ni tappade något där borta i gången ni stod i innan.”

Damerna mönstrade mig från topp till tå, som om dom värderade min tillräknelighet under ett antal sekunder. Medan jag hann tänka, skall jag kasta mig över den jäkla blomkålen och snabbt fly till kassorna.

”Vad tappade vi?” undrade den längre damen med sin hökblick fixerad på mig.

”Tja inte vet jag, men något var det, kanske en plånbok.” La jag till i bästa Jack Nicholson stil.

Damerna greppade vagnarna och stormade till andra ändan av butiken. Jag tog mitt kålhuvud och skyndade till kassorna, medan damerna letade och till sist förmodligen konstaterade att plånböckerna hade de i sina väskor, allt medan jag log.

Jack Nicholson leendet satt kvar i mitt ansikte en god stund efter det jag lämnat affären.

Ett undantag, men små incidenter inträffar ibland.

 

Ó  Nils Mohlin 20-09-25

 

Fartdårar och andra på Österlen

 40, 70, 40, 70, 80, 60, 80, 40, 60 och 40, ja så ser det ut när man kör de 2,2 milen från Kivik till Simrishamn. 

Vad sjutton skall man med farthållare till, den slits ut i förtid bara på turerna till Simrishamn. Som grädde på moset får man en pensionär som passerat bäst före datumet för länge sedan, framför sig. 

En sådan pensionär som vilar hakan på ratten, har blicken stint fixerad rakt fram, kepsen vilande på öronen och håller konsekvent och för säkerhetsskull 40 hela sträckan. Ständiga möten omöjliggör omkörning, eftersom farbrodern framför som en extra trygghet kör mitt på vägen. Det gäller att undvika det fasansfulla diket på höger sida. Luftströmmen från mötande långtradare knuffar gubben med hans lilla Toyota en halvmeter åt höger. Men fortare än någon hinner köra om har silverhåret återtagit sin ”trygga” plats mitt på vägen.

Nåja det är inte alltid det ligger en mossig grå panter framför, vilket bland annat jag fått känna på när polisen tog mig i en fartkontroll inne i självaste Kivik. 2 600 kostade den andra fortkörningsboten på 58 år mig. Den första fick jag för inte så länge sedan av danska polisen och avsåg en fortkörning i södra Danmark 2018. Det tog dem två år att spåra brottslingen Nils och jag fick betala 2 500. Snacka om effektiva poliser, dom hade till och med ett fotografi på mig där jag far fram genom Danmark som ett jehu. Jag fick en läxa så när jag kör till Simrishamn numera, så är det 40, 70, 40, 70, 80, 60, 80, 40, 60, 40 som gäller.

 

Önskar er en trevlig fortsättning på veckan

 

Ó  Nils Mohlin 20-09-23

Konsten att anlita hantverkare

 Priviligierat hantverkarskrå som i dagens läge blivit något fashionabelt lyxbetonat att anlita.

Känns i vart fall så, jag har under en månads tid försökt jaga rätt på en snickare.

En av mina huvudmän har en fönsterdörr som behöver justeras och lagas inför låsbyte i huset.

Kontaktade ett tiotal byggföretag i trakten, en del svarade artigt – ”Har inte tid!” Andra gav fulla sjutton i att höra av sig.

En nappade Fritid Österlen, heder åt dom. Kom punktligt på avtalad tid och har lovat utföra arbetet om en vecka.

Som gammal ingenjör och med 40 år som projektledare för storbyggen lärde man sig att svara på alla förfrågningar och att hålla tider. 

Det där med att hålla tider verkar ha blivit omodernt eller så försvann det i takt med sunt förnuft och gott uppförande.

 

Ó  Nils Mohlin 20-09-22