”Ursäkta kan jag få komma förbi?” Sa jag med min hövligaste stämma.
Två halvfulla kundvagnar på tvären och två damer inbegripna i vad som måste varit ett mycket allvarligt samtal. Om inte annat förstod jag av blickarna jag fick, att jag skulle dra åt helvete.
Jag backar med min vagn några meter, smiter ner i en gång följd av mördande ögonkast. Finner på hyllorna det jag skall ha, går tillbaka till frukt och grönt. Plockade till mig äpple, bananer, morötter och fortsätter förbi svamp, tar en zucchini, förbi aubergine och mot vitkål och blomkål.
Nu har dom älskliga charmtrollen parkerat sig mitt bland alla kålhuvudena. Jag går inte härifrån förrän jag fått min blomkål, tänkte jag. Fan for i mig och jag tog på mig ett Jack Nicholson liknande diaboliskt leende och sa ”Ursäkta damerna men ni tappade något där borta i gången ni stod i innan.”
Damerna mönstrade mig från topp till tå, som om dom värderade min tillräknelighet under ett antal sekunder. Medan jag hann tänka, skall jag kasta mig över den jäkla blomkålen och snabbt fly till kassorna.
”Vad tappade vi?” undrade den längre damen med sin hökblick fixerad på mig.
”Tja inte vet jag, men något var det, kanske en plånbok.” La jag till i bästa Jack Nicholson stil.
Damerna greppade vagnarna och stormade till andra ändan av butiken. Jag tog mitt kålhuvud och skyndade till kassorna, medan damerna letade och till sist förmodligen konstaterade att plånböckerna hade de i sina väskor, allt medan jag log.
Jack Nicholson leendet satt kvar i mitt ansikte en god stund efter det jag lämnat affären.
Ett undantag, men små incidenter inträffar ibland.
Ó Nils Mohlin 20-09-25
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar