Järlåsatrollet och Kim Jong-un

Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns var efter att ha åtnjutit den personlighetsförändrade ayatollans gästfrihet i tre veckor och fått honom till att dela ut sin privata förmögenhet till de fattiga, redo för nya äventyr.

Carl Gustav bestämde snabbt att de skulle hälsa på lille tjockisen Kim Jong-un.

Med tre studsar och lika många mellanlandningar slog de ner vid lille Kims robotfabrik i Pyongsong. Ja inte riktigt Carl Gustav slog ned bredvid, medan Bror Klumpeduns landade mitt i hela härligheten och ställde till med en faslig oreda. Robotar spreds över stor areal och pös som omskakade läskflaskor innan Järlåsatrollet med en fingerknäppning förvandlade arsenalen till lösgodis och alla militära stridsfordon blev legoklotsar.

Kim Jong-un kom störtande med halva krigsmakten, gapade och skrek om vedergällning och att de två inkräktarna, som säkert var CIA gubbar utsända av presidentskämtet i USA skulle gripas.

Järlåsatrollet tittade på den lille blekfete gossen, som stampade i marken och skrek som ett bortskämt barn. Han tog upp en näve smågodis, som han räckte tjocke Kim ”Seså här får du lite godis och var nu en snäll diktator och sätt dig och lek”. 

Generalerna som åsåg det hela, hur lille Kim satte sig på marken, åt godis och började leka med lego, kliade sig i huvudena och undrade vad som stod på. De gapade än mer av förvåning och omåttlig skadeglädje när det lilla trollet gav bortskämde Kim smisk i rumpan. Den äldste av generalerna som visste att hans huvud, liksom många andras satt löst om Kim Jong-un fick bestämma. Gick fram tillsammans med några andra generaler och satte sig i drivorna av smågodis mittemot erövrarna Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns.

Efter lite förmanande ord från Carl Gustav upplöstes armen, alla pengar som Kim Jong-un lagt på sig själv, robotar och andra dumheter gick till folket istället.

Diplomatiska kontakter etablerades med hela världen och Nordkorea blev en fredlig mönsterstat och enades med Sydkorea.

Kim Jong-un fortsatte att äta godis och leka med Lego, medan landet demokratiserades och kloka ledare valdes av folket. Alla statyer och bilder av Kim Jong-un och hans företrädare plockades bort. En ny staty restes på största torget i huvudstaden Pyongyang föreställande Järlåsatrollet och hans bror.

Tämligen nöjda njöt de av lille Kims gästfrihet under ganska lång tid, ja Kim satt mest på golvet och lekte som ett snällt barn.

I USA skrev en annan galning på twitter om sina enastående insatser i Nordkorea och hur han ensam befriat världen från ondskan.

Järlåsatrollet konstaterade kort och gott ”Dags att hälsa på Trumper i USA”. 

Ó  Nils Mohlin 20-02-02

Järlåsatrollet hälsar på ayatolla

Ayatolla Ali Khamenei hörde talas om ett nedslag utanför Teheran och var förvissad om att det var Donald Trump som hittade på nya dumheter. Någon ny sorts bomb, sa ayatolla och rådgjorde med sex mullor. Ingen bomb sa någon den exploderade inte. Men det var ett ruskigt nedslag, som uppmätes till 6 på richterskalan. Jo en bomb som åsnan Trump skickat gapade ayatolla och svor om vedergällning ända tills den så kallade bomben lugnt och stilla promenerade in i Teheran. Inte en utan två bomber, en liten på cirka halvmetern och en jättestor på drygt tre meter. Ett nytt vapen, tvåbenta bomber gormade ayatolla, när Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns kom till palatset i Jamaran. 

Trollet Carl Gustav som struntade i vett och etikett och brukliga seder ställde sig utanför byggnaden och ropade. ”Jag vill prata med högsta hönset”. Varpå tvåhundra soldater rusade mot dem, Klumpeduns tittade på Carl Gustav och undrade ”Dom ser arga ut, skall vi använda din diplomati eller min?” Carl Gustav tittade på de anstormande krigarna och sa ”Som omväxling kan vi ju prova din.”

Längre än så han inte Carl Gustav förrän Klumpeduns sprang soldaterna till möttes, så att marken sattes i så våldsam vibration, att det fick soldaterna att tvärstanna och alla rättrogna att fly med sina bönemattor under armen. Trollen gick fram till de skräckslagna soldaterna och skakade hand med dem och som genom ett trolleri så hade de skaffat sig tvåhundra nya kompisar. Ayatollan som såg hela spektaklet slet sig i hår och skägg av rent raseri.

I sällskap med soldaterna gick de in i palatset och mötte ilsken ayatolla, som skrek ”Piska dem, stena, halshugg och häng dem”.

Då härsknade Carl Gustav till och sa ”Hör du skäggtolla nu får du allt lugna ner dig lite, annars får du smisk”. Spritt fnitter hördes bland soldaterna, vilket gjorde ayatollan än mer rasande. Järlåsatrollet knäppte med fingrarna och vips låg ayatollan med rumpan bar över hans knä och fick smisk. En del soldater kom sig till och med för att applådera och hurra för Irans nya hjältar när ayatollan med blossande röd rumpa torkade tårarna ur ögonen. 

Bror Klumpeduns påpekade att det var dags att äta och tillsammans med soldaterna avnjöt de en formidabel måltid, medan ayatolla stod i skamvrån och begrundade sina synder. Soldaterna skickades för att släppa ut alla fångar som orätt satt fängslade. Efter den dagen satt ayatollan som en snäll farbror och läste sagor om Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns för alla barn på samma torg där otäcka bestraffningar förr hade ägt rum. Han skickade till och med vänligt julkort till Donald i USA och hoppades att han också skulle få smisk i rumpan och bli snäll.

Ó  Nils Mohlin 20-02-01

Järlåsatrollet i Dubai

Järlåsatrollet Carl Gustav fortsatte att berätta om sitt möte med emiren schjek Mohammed bin Rashid Al Maktoum. 

Efter en gumplandning i öknen där Bror Klumpeduns skrämde femtio kameler på flykt och sedan kanade vidare tills han kolliderade med schjekens lyxbil tre mil längre bort. Var inte den bästa inledningen på deras besök i emiratet. Det var i och för sig inte bara schjekens bil som blev tillknycklad, utan den efterföljande karavanen med livvakter körde in i varandra när det blev tvärstopp vid Klumpeduns.

Till råga på allt så hade Klumpeduns fått en del resdamm i näsan och om någon kan nysa så är det han. Vem mins inte nysningarna i Upplansskogarna när flera tunnland skog skövlades.

Carl Gustav gjorde vad han kunde för att förhindra det hela, men lönlöst. Klumpeduns levererade en nysning som förorsakade den värsta sandstormen i mannaminne och hade han inte huggit tag i Carl Gustav och schjeken så hade de också försvunnit likt det 100 man starka följet. Av följet så hörde de med tiden av sig, en del hade hamnat i Oman, någon i Jemen, en hel del i Saudiarabien, några stackare i Kuwait och en hade slagit ner i Ali Khameneis knä när han skulle inta sin lunch i Irans huvudstad Teheran. Nedslaget i Teheran ledde till en svårlöst diplomatisk kris, som Järlåsatrollet lovade att fixa.

Men det omedelbara problemet var hur de skulle ta sig till staden Dubai, alla bilar var täckta med tonvis av sand och även om Klumpeduns erbjöd sig att blåsa dom rena, så insåg Carl Gustav att bilarna också skulle blåsas åt fanders.

Järlåsatrollet samlade istället samman de femtio kameler som Klumpeduns skrämt på flykt. När han kom tillbaka med dem till schjeken, så svimmade alla kamelerna när de såg Klumpeduns. Klumpeduns försökte ställa dem upp och prata snällt med dem, men så fort de stod på sina ben, gick de ner i spagat igen.

Schjeken svor och gormade och lovade halshugga de två inkräktarna, så det fanns bara en lösning Klumpeduns stoppade schjeken under armen och så studsade de in till huvudstaden Dubai och landade framför det furstliga palatset. 

Järlåsatrollet föreslog turbankalle som han kalla honom att fixa till lite käk, så att de i lugn och ro kunde diskutera halshuggningen över en bit mat.

Måltiden slutade med att Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns blev benådade. Kunde de dimpa ner så där från himmeln så måste ju trots allt profeten Mohammed ha ett finger med i spelet.

De bjöds in till alla sammanhang och fick träffa turbankalles tjugo barn och en massa andra höjdare. Efter några veckor i schjekens sällskap studsade de vidare till Teheran för att prata förstånd med tjurskallen Ali Khamenei.

Men det är en annan historia.

Ó  Nils Mohlin 20-01-30

Järlåsatrollets comeback

Häromdagen knackade det på dörren och utanför stod min gamle kompis trollet Carl Gustav inte stort mer än halvmetern hög och bakom honom storebror Klumpeduns dryga tre meter hög. Som Carl Gustav själv sagt vid ett tillfälle, så var han det typiska exemplet på överproduktion. Den äldste bror Klumpeduns var störst, sedan blev de bara mindre och mindre och när sladdtrollet Carl Gustav kom så blev han inte större. Men ju mindre till storleken dess skarpare hjärna hävdade trollet och nog hade han bevisat det vid ett antal tillfällen. Vid den aktningsvärda åldern snart 260 år var han otroligt alert och fylld av bus, men det var ju inget mot Bror Klumpeduns som med råge passerat de 400. Trollen hade under åren i Upplandsskogarna ställt till med en farlig massa hyss, men det var snälla sådana och de månade alltid om barn, gamla och fattiga.

Järlåsatrollet berättade över en kopp kaffe (Klumpeduns fick sitt i en tolvliters hink) om tiden då vi inte haft någon kontakt. Carl Gustav hade tagit timeout och semester, rest jorden runt med Klumpeduns eller rättare sagt studsat runt. Studsteknik var nämligen deras sätt att förflytta sig långa sträckor. Carl Gustav behärskade den till fulländning, tänk bara när han studsad från månen och landade bakom vårt hus och hade dessutom en månbil med sig. Bror Klumpeduns däremot påminde mer om en Boeing 737 som kraschlandar, men han valde som regel relativt säkra landningsplatser. Utom när de var på hemväg och han damp ner på Heathrow och ställde till med en faslig oreda.

Polis och militär hade skyndsamt ryckt ut och omringat det de trodde var en invasion från yttrerymden. Klumpeduns satt på rumpan i det drygt halvmeterdjupa rumpavtrycket mitt på landningsbanan, medan Carl Gustav stod på hans mage och råskällde. Polis och militär insåg snart att det var en fredlig invasion och bad att få tala med deras ledare. Carl Gustav harklade sig, ställde sig framför den med mest glitter på axlarna och sa ”Det är lika bra att jag får snacka med Elizabeth, för du kan väl inte ha så mycket att säga till om”. Den unge officeren visste inte riktigt vad han skulle säga och ringde en överordnad för att klargöra den lite konstiga situationen. Medan han gjorde det återställde Carl Gustav landningsbanan med en fingerknäppning.

Drottningen som sett hela förloppet på TV ringde överbefälhavaren och sa ”Jag vill träffa de där som landade på Heathrow”.

Så bar det sig inte bättre än att herr Järlåsatrollet blev inbjuden till Drottning Elizabeth. 

Under tre dagar fick Carl Gustav berätta om alla sina möten med världens stora ledare och att han gett både Putin, Donald Trump, KimJong-un och några till smisk på rumpan. Men det bästa var ju månresan som drottningen läst om i pressen.

Efter en vecka i drottningens sällskap och Carl Gustav både blivit adlad, dubbad till riddare och blivit behängd med alla sorters ordnar studsade de vidare mot Sverige. Klumpeduns slog ner på marknadsfältet i Kivik och Carl Gustav i Gracielas rabatt.

När Carl Gustav såg att jag gick på kryckor erbjöd han sig direkt att fixa både höft och knä, men jag avböjde i tron att de är lite mer rutinerade på Hässleholms sjukhus.

Ó  Nils Mohlin 20-01-29

Det där med bil

Under min levnad och med ett körkort som är 57 år gammalt, så har jag hunnit med en hel del bilar. Den senaste är en Volvo XC60, alla körde med suvar och givetvis skulle det vara en diesel, vilket enda till för något år sedan var det allena någorlunda miljövänliga.

Idag råder klappjakt på alla marodörer som har den dåliga smaken att överhuvudtaget kunna välja något så miljöfarligt som dieselmotor till sin bil. I många europeiska städer är det numera totalförbud för dieselbilar.

Så var det där med att ha en Suv, en modenyck som även jag föll för. Enligt mitt hjärtas mening och erfarenhet, så är det på ren svenska en klumpig och tråkig fan. Så nära man kan komma försvarets terränggående fordon, nästintill en stridsvagn. Absolut ingen ahaupplevelse om man inte vill köra sockerbetstransporter för lantbrukarna. Dessutom tycker jag suvarna är fula.

Jag har i alla år före den olycksaliga Suven kört smidiga och snabba sedaner och det tänker jag göra igen. I april byter jag till en snabb, vässad Peugot 508 GT med 220 hästars motor, suven med sextusen körda mil säger jag hej då till.

Naturligtvis så går den nya bilen på bensin och med lite tur, så får jag kanske köra den några år framåt, om inte politikerna hittar på nya dumheter. 

Elbilar skall det vara enligt alla miljönissar, trots alla varningens signaler som börjar komma. Politiker har ibland så förbannat bråttom med att fatta felaktiga beslut, om det nu fattas några av motsatsen vet i sjutton. Men vad gäller elbilarna så tror jag det är ett stort och fruktansvärt miljömässigt problem och misstag. Bara att producera elen till alla de bilar som skall ersätta nuvarande kräver en utbyggnad av kolkraften i bara Tyskland med ett tjugotal nya koleldade kraftverk. Elbilar är inblandade i fler krockar, de tar lättare fyr och så vidare. 

Varför inte låta vetenskapen få forska och utveckla i lugn och ro innan politiker beslutar och biltillverkarna börjar massproducera.

Det var det

Ó  Nils Mohlin 20-01-28

En riktig bil från och med den 20 april

Verklighet

Erinrar mig en episod som ägde rum i Greifswald i forna Östtyskland januari 1990. Berlinmuren hade fallit och gränserna öppnats, DDR som stängt in 16 miljoner människor bakom en 1378 kilometer lång ridå av järn och betong hade förvandlats till en skamfläck i historian.

Erich Honecker avsattes den 19 oktober 1989 och den 18 mars 1990 hölls de första och enda fria valen i DDRs historia och en snabb återförening med Västtyskland stod för dörren när CDU vann överlägset.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade vi i Sverige en allvarlig fastighetskris med skyhöga räntor och stor arbetslöshet. Byggbranschen gick i stå, den praktiskt taget ödelades på ett fåtal år

Som ingenjör och byggprojektledare tog jag mitt pick och pack till Östtyskland och min första erfarenhet av det östtyska samhället fick jag i Greifswald.

Under en lång dags mycket sega samtal med ett antal korrupta lokala pampar om Östtysklands framtid och dess behov av återuppbyggnad. Något som initierats av Västtysklands politiker och som också i stor utsträckning skulle stå för finansieringen. Jag lärde mig ganska snart att de östtyska pamparna öppnade bara dörren om de mutades. Något jag sa bestämt nej till och fick ta västtyska myndigheter till hjälp.

Under tiden jag vistades i Greifswald hyrde jag ett rum i en nyuppförd lång byggnad i två våningar. Den kontrastera oerhört mot bebyggelsen i övrigt som var fruktansvärt nedgången, sönderskjuten och fallfärdig. Inte bara byggnader, hela infrastrukturen var i miserabelt skick och fattigdomen hos alla enskilda medborgare var som en chock för en ingenjör som kom från ett trots fastighetskris välbärgat Sverige.

I byggnadens nedre våning huserade ett vaktbolag, som också ägde huset och den övre våningen bestod av ett antal rum som delvis hyrdes ut medan flertalet disponerades av vaktbolagets anställda. 

En kväll när jag varit och ätit mycket enkelt på en liten nersliten restaurang. Det fanns absolut inga alternativa restauranger i början av 1990. Återvände jag till vaktbyggnaden för att läsa en tidning och kanske få se TV i vakternas dagrum.

Dessa vakter var beväpnade med ryska Kalashnikov och hade stora schäferhundar till sin hjälp. Utanför byggnaden träffade jag en man som jag började prata med när han steg ur sin exklusiva mercedes. Han var mycket pratsam och gav ett trevligt intryck och bjöd in mig på en pratstund på sitt kontor. Det visade sig att han var ägaren till byggnaden och vaktbolaget. Vi satt och pratade en dryg timme, medan han bjöd på Jägermeister.

Min nyfikenhet fick mig att fråga hur det kunde gått såväl för honom, medan resten av folket levde i total fattigdom. Orden han sa kommer jag aldrig att glömma. ”Inga problem jag är före detta officer i Stasi och där kunde man tjäna pengar.”

Jag tackade för pratstunden och Jägermeister, drog mig tillbaka till mitt rum och funderade över vad han sagt. Att pengarna han tjänat var stölder från östtyska folket och fångar från det beryktade Hohenschönhausenfängelset var lätt att räkna ut.

Detta var forna Östtyskland i ett nötskal under hela början av nittiotalet med de gamla skurkarna och makthavarna i ledande positioner i samhället. Detta tillsammans med ryska maffian var vad vi byggare och ingenjörer fick tampas med under en del år, då de fungera som effektiva bromsklotsar för projekt man ville driva framåt. En ettrig maffia ville sälja ”beskydd” och där var de som övertalades med våld. Jag gick min egen väg och nonchalerade herrarna, men man fick alltid ha ögon i nacken. Sedermera hamnade jag i Leipzig, men det är ett annat äventyr. Jag fick också se och uppleva på tio meters avstånd hur polisen sköt tre maffiamedlemmar till döds i en gatukorsning.

Upplevelserna jag hade under tidigt nittiotal har gett mig värdefulla erfarenheter och också bidragit till mina böcker där de östtyska skurkarna fått ge gestalt åt en del av mina karaktärer.

Nog lever jag ett lugnt liv idag, skriver, målar och har mina uppdrag för kommunen.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Foto: Kuriren

Avkoppling i Kivik

Läsa är en fantastisk avkoppling och jag har sedan farsan satte de första klassikerna i mina händer för så där sextiofem år sedan varit en ohjälpligt inbiten bokslukare.

De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo, Robinson Crusoe, Sherlock Holmes, Jorden runt på åttio dagar och många andra var mina första kontakter med romanernas värld. Oförglömliga upplevelser för en pojke i tidiga tonår, som förmodligen grundade ett livslångt intresse.

Fascinationen för litteraturen har med åren bräddats och jag kan mycket väl ha stor behållning av biografier skrivna av personer, som är värda respekt för stora livsgärningar, likväl som alla ryska klassiker och mycken annan litteratur.

En del av ungdomens favoriter har jag läst om under senare år och jag måste medge att de fortfarande fascinerar och ger en behaglig trivselkänsla.

Tusen och en natt i två tjocka volymer läste jag för en del år sedan, fantastiska och fängslande sagor om österländsk prakt, undersköna slavar och slavinnor, som Sjeherazade berättar för kung Sjahriar för att inte bli avrättad.

Jag köper oftast mina böcker på internet, bekvämt och enkelt och har nu beställt Mörkrets makter som lär vara den oavkortade originalversionen av Bram Stokers Dracula, en tegelstensroman dubbelt så lång som klassikern Dracula från 1897. Originalet läste jag för en herrans massa år sedan och jag kan på det varmaste rekommendera den.

Mörkrets makter får bli mitt sällskap efter operationen, så vitt jag inte mår så förträffligt att jag kan fortsätta skriva på mina egna rysligheter.

Om nu inte Mörkrets makter räcker så beställde jag för säkerhetskull även Frankenstein, Mary Shelleys legendariska roman.

När jag är inne på kusliga romaner så bör man inte glömma Stephen King och Dean Koontz, ett par sentida mästare. 

Med det önskar jag er en härlig söndagsafton och lutar mig tillbaka tonar ner belysningen och läser Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26