Bromsa i Kivik

Jag har varit på bilbesiktningen idag, för första gången på många år. Vi har en Volvo XC 60 årsmodell 2017 och enligt nya regler skall tydligen även tämligen nya bilar besiktigas.

I januari för ett år sedan var jag inne på Bilia för service och den personlige serviceteknikern sa att bromsarna snart var slut och om inte annat så var det nödvändigt att byta dem vid nästa nästa servicetillfälle som är i januari 20.

Jag har kört 2.300 mil sedan förra servicen och frågade besiktningskillen hur bromsarna var. ”Helt perfekta, utan anmärkning!”

Då undrar jag hur fan Bilia kan påstå motsatsen ett år tidigare. Ett sätt att plocka kunder på pengar, finns det någon vinning för serviceteknikern själv? Eller vad fan handlar det om? Jag brukar lätt kunna köra mellan 8 och 10 tusen mil innan det är dags för nya bromsbelägg.

Nog finns det anledning att vara observant på bilverkstäder även om det gäller de stora och vad jag hittills trott seriösa verkstäderna.

Önskar er en trevlig torsdag

Ó  Nils Mohlin 19-12-19

Barnförbjudet

Jag var inne på det där med film och då kommer jag att tänka på när jag som grabb gick på matiné. 

På Drottningtorget i Malmö låg biografen Grand och varje söndag klockan 13 och 15 visades veckans matinéfilm i början på femtiotalet. 75 öre kostade det och naggade veckopengen på två kronor rejält.

Stående repertoar var Hopalong Cassidy som handlade om en västernhjälte inspelade på trettio och fyrtiotalet. Dessa filmer varvades med Helan och Halvan. 

När dessa rullar var uppslitna började nya västernhjältar dyka upp. Självklart John Wayne, James Stewart, Glenn Ford, Richard Widmark och några till, vilka alla tillförde något nytt. Vi grabbar hade fått nya idoler och ”hands up” blev nästan som ett tilltal.

Vi blev äldre och de barnförbjudna filmerna började locka i 12, 13 årsåldern. För två kronor kunde man sitta längst fram och njuta den förbjudna världen.

Två kronor var hela veckopengen, men jag hade börjat tjäna pengar som springschas och hade lite andra inkomstkällor. Jag sålde tombuteljer på systembolaget och tidningspapper som vi grabbar lastade på handlarens paketcykel och trampade ut till frihamnen med. Med ens kände vi oss ganska förmögna och kunde se många barnförbjudna filmer. Ibland blev vi utslängda när vår ålder ifrågasattes, men i de flesta fall kunde vi avnjuta en stor mängd krigsfilmer. Just krigsfilmer massproducerades i spåren av andra världskriget.

Farsan frågade när man kom hem.

”Har ni varit på bio grabbar, vad såg ni?”

”Åsa Nisse!”

Önskar er en härlig fortsättning på veckan och Assistenten viftar en hälsning med svansen.

Ó  Nils Mohlin 19-12-18

Jul i Kivik

”En liten tomtegubbe satt en gång
vid stugan sin uppå en tuva.
Han tyckte dagen var så fasligt lång,
han satt och vände på sin luva.
Usch, han frös och han nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, han frös och han nös,
stackars gubben hade snuva.”

Som jag tidigare berättat så firar inte Graciela och jag jul, vilket jag är mycket tacksam för. Julen kan i många fall vara förknippad med tvång och en massa måsten. I stora familjer när unga människor helt plötsligt får svärföräldrar på halsen, så tillförs ytterligare traditioner. Då blir det ibland bäddat för kaos och tvistigheter och saknar då svärdotter eller måg civilkuraget att klart markera för sina föräldrar vad som är acceptabelt eller inte acceptabelt, så är det bäddat för äktenskapliga kriser. Jag minns allt för väl elaka, dominanta föräldrars beteende mot systrar och svågrar. Jag valde att ta avstånd och gå min egen väg.

Nu är vi förskonade från allt sådant, jag tillhör den lilla exklusiva skara som har svärföräldrar, som är yngre än mig. Så alla juldiskussioner kom av sig redan vid Gracielas och min första jul tillsammans. Nu firar Graciela och jag vår elfte jul på vårt sätt, har det mysigt, umgås och äter något gott, gör det lite festligare. Barn och barnbarn träffar vi de andra dagarna.

Jag förstår att min medelålders son börjat tänka i mina banor. När jag pratade med honom igår så berättade han, att han köpt en resa till México. Han tar hela familjen med till Yucatanhalvön på några semesterveckor. Klok markering!

I vilket fall som helst så önskar jag er alla en riktigt God Jul och Don Felipe hälsar med livlig svansviftning.

Ó  Nils Mohlin 19-11-18

Film i Kivik

Assistenten och jag befinner oss som regel i skrivarhörnan när klockan går mot midnatt. Ibland gör vi ett avbrott och hoppas på att någon sevärd film visas. Det är inte ofta men ibland händer det. Vi såg om Gudfaderfilmerna med Marlon Brando i den första och Al Pacino som hans son. Ett par andra favoritskådespelare jag har är Denzel Washington, Robert Duvall, dansken Mads Mikkelsen och några till. Bland de kvinnliga håller jag på Helen Mirren som jag tycker är enastående oavsett roll. Det finns fler, men dessa tänker jag omedelbart på när det gäller stora skådespelarprestationer.

Jag har funderat på en sak, att en del skådisar tycks i hela sin karriär vara hänvisade till att spela bovar. Har naturligtvis med utseende att göra, som många av maffiagubbarna i Gudfadern, med anletsdrag som bara en mamma kan älska. Samma sak i många andra filmer taskigt utseende är lika med gangster.

När jag borstar tänderna lite senare och tittar mig i spegeln, tänker jag, om jag nu hade varit skådis, så hade jag tveklöst blivit en maffiagubbe. Assistenten viftar på svansen ungefär som om han håller med. Vi går och lägger oss och assisten tittar på mig som han vill säga ”jag hade varit polishund”.

God natt!

Ó  Nils Mohlin 19-12-17

Vad är ålder i Kivik?

Vid snart 76 års ålder har man ju hunnit vara med om ett och annat. En belöning är när yngre generationer frågar till råds om olika saker, en annan är när man på ett möte kan bidra med förnuft och eftertänksamhet.

Nu tänker ni Mohlin börjar bli rejält gammal. Gammal vad är det? Ett ytterst föränderligt begrepp.

Jag minns mina morföräldrar, min far och många andra när de var i den ålder jag nu är i. Mina morföräldrar och i synnerhet min mormor, minns jag som en mycket klok kvinna. Visst var hon gammal, tyckte jag då, men så mycken klokhet och visdom hon bjöd på. En näst intill sakral stämning när hon berättade om sitt liv och hur man skall förhålla sig till sin tillvaro.

Jag har mött väldigt gamla människor som inte är stort mer än femtio och det är tragiskt, de har missat livet.

Som sagt nu när jag snart är 76 så tänker jag köra på som vanligt. Felipe och jag har våra bus, lära barnbarn bus, skriva, måla och vad andan faller på.

Så nog är jag i en fantastisk ålder, gör vad jag vill. Ibland väldigt disciplinerat och oftast inte.

Det blir toppen att fylla 76.

En underbar dag till er mina vänner!

Ó  Nils Mohlin 19-12-17

Ett namn som förpliktigar

Jag fick Don Felipe i födelsedagspresent av min fru när jag fyllde sjuttioett. Visserligen föddes han samma dag, så jag fick honom åtta veckor senare, men det roliga är att vi har gemensam födelsedag. I april blir denne ädle herre fem år och det må firas. Under de åtta veckor jag fick vänta på att få hem den lille valpen så funderades det på namn.

En tuff liten dvärgschnauzer måste ju ha ett namn som passar och jag funderade på en massa olika alternativ. Eftersom vi vistas mycket i Spanien, så ventilerades också en del spanska möjligheter.

Graciela föreslog ganska snart Don Felipe. Min omedelbara tanke var att en så ärofylld titel var väl reserverade för kungar och prinsar eller stora maffialedare som Don Corleone i Gudfadern.

Valpen döptes till Don Felipe precis som spanske kungen. Sexton veckor gammal när Don hade fått sina valpsprutor, rabiesvaccinationer och eget pass var det dags att presentera honom för grannarna i Spanien. Felipe älskar åka bil och trivdes under hela resan ner, som var 350 mil eftersom vi bodde i Uppsala då.

Första morgonen när Felipe utforskade kvarteret kallade Graciela på honom.

”Don Felipe, Don Felipe!”

Ganska högt och snart kom de närmaste grannarna rusande ut och gestikulerade vilt och sa i mun på varandra.

”Graciela, Graciela du vet väl att Don Felipe i femman är döv, så vill du honom något får du gå bort och skrika i hans öra.”

I Kvarteret där vi bor i Los Alcázares blev Don Felipe omedelbart mittpunkten och omåttligt populär. Även om alla skrattade våldsamt åt namnet till en början, så vande de sig rätt fort och när vi kommer ner nu så är Don Felipe det första dom frågar efter. 

Min kompis blev ju ganska snart Assistent åt mig och i kvarteret i Kivik kallas han kort och gott för Flippen.

Assistenten Don Felipe och jag önskar er en härlig vecka.

Ó  Nils Mohlin 19-12-16

Don Felipe och jul i Kivik

Min assistent Don Felipe skulle jag vilja säga ger fullständigt fan i julen. Bortsett från om det tappas en pepparkaka eller något annat som faller på läppen och han kvickt kan lägga beslag på den. Men för att hitta godbitar på golvet, så är det så mycket bättre när barnbarn kommer på besök. Ju mindre barnen är dess mer hamnar på golvet. Ofta är de små barnen mycket generösa mot Felipe, som återgäldar givmildheten med att troget vara vid deras sida och delta i lekar. När barnen åkt lägger han sig vid min sida med en ljudlig suck, ungefär som ”det är tröttsamt med småbarn”.

Även om vi inte firar julen något speciellt, så är vi inte helt förtappade, okej vi har ingen julgran. Julgranen står grön och grann i stugan och med den följde 10 000 insekter. Vem sjutton vill ha in 10 000 insekter, som kvicknar till liv i stugvärmen. Vi har mycket levande ljus, men det har vi i och för sig hela den mörka årstiden och trevligt har vi inte bara till julen.

Minns med skräck barndomsjular med ett hem som fullständigt dignade av allt fruktansvärt krimskrams. Inte nog med det sedan skulle man gå i julbön och som sju, åttaåring sitta på en hård träbänk. Lyssna på tråkiga fantasisagor framförda av en präst, som var så vederkvickt av starka drycker att han krampaktigt fick hålla sig i predikstolen. Spänt väntade jag på det oundvikliga att han skulle kasa ner, men han klarade sig till tredje trappsteget nerifrån innan han stöp. Som grädden på moset skulle tjocka släkten inställa sig i julottan klockan sju påföljande morgon. Ny någorlunda nykter präst, men lika förödande tråkig och jag somnade ganska så omedelbart. Väcktes med ett ryck när morfar drog mig i håret och gav mig en skarp blick. Prästen pratade om synd och attan vad vi måste ha syndat, så som han gick på. 

Det där med min relation till kyrkan har inte blivit bättre med åren. Som före ärkebiskopen K G Hammar sa att ”bibelns berättelser skall man inte se som verkliga händelser utan mer som ett sätt att måla med orden”. 

Jag respekterar de som har glädje av kyrkan. Men själv så är jag inte med i svenska statskyrkan och föredrar vetenskapens teorier om vår och världens tillkomst. Mina kyrkobesök begränsar sig till att som gammal ingenjör och arkitekturintresserad studera byggnaderna.

Don Felipe och jag önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 19-12-15