Lallatjo!

Barnbarn är en outtömlig källa för en skribent

Lallatjo

Graciela och jag har många barnbarn, tolv stycken för att vara exakt. De har alla bjudit på minnesvärda och roliga episoder. 

Den som för tillfället utmärker sig mest är en knappt tvåårig flicka som heter Isabell. För mig är hon Lallatjo och inget annat, det är nämligen hennes benämning på ketchup. Lallatjo vill ha mycket Lallatjo på sin mat.

Hon har sex syskon i åldrarna några månader upp till tretton år och då får man se till att bevaka sina intressen och ta plats. Ta plats har hon lärt sig göra med en energi som imponerar håller hon sig framme oftast först i skaran.

Lallatjo är mycket avancerad och oftast den som är först vaken på morgonen. 

Näst äldste brodern 12 år tycker om att sova på morgonen, dessutom är han som många andra barn i den åldern mörkrädd. Klockan fem smyger Lallatjo in och sätter sig i ett skåp och efter en stund säger hon hej Elias. Elias störtar skrämd upp med nyligen firat Hallowen i minnet, för att upplysa alla om att det där med mörker och spöken visst då är sant. Han har en sådan varelse i skåpet på sitt rum.

Pappa väcker hon med en smäll på nosen om han inte ser till att komma upp direkt.

Lallatjo är mycket snäll, härom morgonen när alla sov bredde hon smörgåsar åt tre hundar, skulle ta fram äggen till de andra i huset. Men det hände en liten olycka och i bara farten så råkade kanelen komma ut på golvet.

Hon brukar också hjälpa mamma att packa upp varukassar och det gick bra ända tills ett stort paket ägg blev äggröra åt nio personer.

Mig kallar hon för Faffa, även om jag inte är hennes farfar. De var hemma hos oss i lördags för att lämna två äldre systrar, som skulle sova över hos oss. Pappa sa till de övriga nu skall vi köra hem. ”Ta med Faffa!” sa Lallatjo. Ett rimligt byte tyckte Lallatjo, lämna två äldre syskon och ta med Faffa istället. När pappa sa ”Nej Faffa kan vi inte ta med”, satte den lilla ögonen i sin pappa, vände på klacken och smällde igen dörren.

Lallatjo har tagit intryck och tycker om att måla bilder i synnerhet på väggar. Men den konstnärliga ådran har kommit på skam, föräldrarna uppskattade inte målad konst direkt på väggarna.

Lallatjo är smart och vet precis hur hon skall hantera mig, ja även resten av sin omgivning för att nå sina mål. Hon besitter en oändlig massa charm och vet att nyttja den.

Assistenten och Lallatjo är bästa kompisar och Don Felipe lånar glatt ut sina saker. Viss respekt har han ändå för Lallatjo, när hon var mindre tog hon tag i hans skägg och skakade om honom. Men det har hon slutat med och assistentens favoritplats är intill Lallatjo och i synnerhet när vi äter för något hamnar alltid på golvet. Om det inte gör det så ser Lallatjo till så att Don Felipe får sina godbitar.

Önskar er en härlig afton

Ó  Nils Mohlin 19-11-19

Lallatjo och mormor

Österlenmagasinet

http://www.osterlenmagasinet.se/article/terrorattentat-drabbar-osterlen-i-nya-romanen/

Foto: Fredrik Ekblad

Artikel och foto: Fredrik Ekblad

Artikel och foto: Fredrik Ekblad

Jag har själv ett fåtal exemplar kvar om någon önskar ett signerat ex så kan ni beställa via 

nils.mohlin@gmail.com  eller skicka ett PM via mesenger.

Boken kostar 120 kronor + frakt blir det 180 kronor

Naturligtvis kan ni beställa den via Vulkan, Adlibris, Bokus och alla andra internetbokhandlare. Ni kan också beställa den i bokhandeln om de inte fått in den redan och på alla bibliotek.

Foto: Nils Mohlin

Lokaltidningen

André Kvist

Härliga måndag

Det är en ny arbetsvecka, assistenten och jag kör Graciela till arbetet. Just nu och tills jag blir höftledsopererad så har matte tagit över morgon och kvällsrastning av Don Felipe. Sedan har han under dagen den inhägnad trädgården att vakta, när han har lust. Men det skall vara fint väder, regnar det så stannar han i dörren, tittar på mig ungefär som.

”Vill du gå ut så varsågod, men jag stannar här!”

Nåväl arbetar det gör vi och efter ett par muggar kaffe så börjas det. En stor del av förmiddagen går åt till telefonsamtal och att besvara mail. Utöver mina andra sysslor har jag en del förtroendeuppdrag för kommunen som tar sin tid i anspråk. Nej jag är inte politiskt aktiv, det har aldrig legat för mig, det handlar om andra uppdrag.

Hade jag inte gått på kryckor så hade det blivit till att snickra lite på huset eller i verkstaden. Snickra tycker jag är kul och assistenten bidrar gärna med att räcka mig tumstock eller vad jag nu behöver. Eller så hade det blivit några timmar vid staffliet, men just nu är kryckorna i vägen.

Det blir till att skriva och det gör jag väldigt disciplinerat fram tills vi skall hämta matte 16.30. Innan dess brukar jag laga vår middag och det är alltid en källa till bekymmer. Det skall vara variationsrika och näringsmässiga korrekta måltider. Jag lagar gärna till fisk och soppor nu när det börjar bli kallare ute, på fredagarna tar jag ut svängarna lite mer och spänner bågen så långt min kulinariska förmåga sträcker sig.

Men som sagt skrivandet tar sin tid och efter att Graciela och jag suttit och pratat några timmar, fram till vid tiotiden, då hon ofta går och lägger sig efter en intensiv arbetsdag. Jo vi pratar mycket och TV blir det ytterst sparsamt, när det är nyheter och någon gång om det visas någon trevlig film.

Runt 22 på kvällen fortsätter min arbetsdag och jag skriver ofta till framåt ett, två på natten. Det är en mycket bra tid att skriva på, assistenten ligger bredvid mig och sover, medan jag tar livet av folk i min nya roman.

Jag säger som krögaren Leif Mannerström ”Jag har dragit ner till halvtid nu och arbetar bara åtta timmar om dagen.”

Ha en underbar vecka vänner önskar assistenten och jag.

Ó  Nils Mohlin   19-11-11

Det kan vara enkelt också!

Igår berättade jag om att vi fått nytt kylskåp till huset i Kivik.

Vi har varit med om samma sak i vårt hus i Los Alcázares. Skillnaden är ytterst märkbar.

Det var en vacker dag i maj för fyra år sedan och vårt kylskåp gick sönder. Kylskåp till hör livets nödvändigheter i synnerhet om man bor i Spanien.

Graciela och jag åkte ner till centrala Los Alcázares och besökte ett stort företag som specialiserat sig på just kylskåp, aircondition och fläktar. En vänlig herre tog emot oss och samtalet fördes naturligtvis på Gracielas modersmål spanska. Spanjorer pratar fort, men trots allt lyckades jag förstå ett och annat och nickade medhållande. Vi bestämde oss ganska snabbt för en stor och rejäl kombinerad kyl och frys, betalade ungefär hälften av vad motsvarande skulle kosta i Sverige. Vanda vid svenska förhållanden undrade vi försiktigt när den kunde levereras. 

”Vi kommer i eftermiddag efter siestan!”

Klockan 18 bromsade en bil in utanför vår port. Två mycket trevliga killar hoppade ur och undrade om de skulle ta med den gamla.

”Ja tack!”

Sa min fru och killarna bar först ut det gamla, tog av emballaget på det nya, bar in och kopplade det. Sedan undrade de om det var något annat de kunde hjälpa till med. Graciela svarade snabbt att ytterbelysningen fungera inte riktigt bra och att det kanske behövdes ny kylvätska på vår kylanläggning. Killarna fixade det här under glatt samspråk och en timme senare när de skulle köra därifrån undrade jag vad jag var skyldig. De hade ju burit in och kopplat det nya kylskåpet, tagit med sig det gamla och dessutom hjälpt oss med ytterbelysning och kylvätska.

”Det kostar inget, det är service!”

Graciela och jag tittade på varandra och jag gav killarna vars 20 euro, tog i hand och tackade dem för suverän service.

Nog känns det som Sverige har ett och annat att lära. Det har funnits servicetänk även här men det verkar som väldigt många år sedan. Vi kanske skall lära oss att hålla siesta och tänka som spanjorerna. Inte så mycket prestige, bjuda på oss själva och ta dagen lite som den kommer. Vara mer hjälpsamma och tillmötesgående i vårt förhållningsätt.

Tack för mig och jag önskar er en underbar weekend

Ó  Nils Mohlin 19-11-09

Hur svårt kan det vara?

Graciela och jag beställde en ny kylenhet till köket. De två gamla hade sett sina bästa dagar och drog sin sista suck efter tio års tjänstgöring. Ger mig fan på att de är programmerade för att hålla exakt tio år sedan adjöss, de dog med knappt en veckas mellanrum.

Den nya enheten skulle levereras och sättas på plats, samtidigt skulle firman ta med de gamla. Det bestämdes en leveransdag och vi förberedde det hela genom att tömma den som var helt kaputt. Vi hade ingen fungerande frys längre och kylen började verkligen låta illa, temperaturen steg oroväckande och vi höll tummarna för att den skulle hålla ut till dagen då leveransen kom.

Leveransdagen ringer en kille och meddelar ”Tyvärr så är er enhet försenad, så vi kommer om 14 dagar!” Strax efter ringer ett par andra och vill hämta de gamla enheterna. Graciela försökte förklara på sitt mycket älskvärda sätt – ”Men snälla ni, vi vill gärna ha den nya först, även om kylen är dålig så får vi ju försöka använda den tills vi fått ersättaren.”

Jaha där stod vi och tittade på varandra, tittade på kylen som nu visade +14 grader. Jag kämpade med att försöka få ner temperaturen på kylen och lyckades få ner eländet till +8 grader. En timme senare passerade jag skrället och +15 grader hånflinade åt mig.

Efter en dryg vecka med färdigrätter och uteätande så kom äntligen den stora dagen.

Två bastanta unga män plingade på dörren och jag föreslog att de lättast kunde ta in den nya via trädgårdssidan där dom kunde gå rakt in i köket.

Nu bor vi i ett sutteränghus i två plan och gatuentrén kan förefalla enklast. Pojkarna började mäta trappan och blev efter en kvart överens med mig att köksdörren var nog det lämpligaste. Jag föreslog att de nog borde ta ut de gamla enheterna först, för att få lite mer svängrum.

”Nä vi tar in den nya först.”

Det är en rätt så stor kyl och frys, med frys till vänster och kyl till höger, 90 cm bred och 60 cm djup. De kom till köksdörren sedan var det tvärstopp. Kollit stod majestätiskt i uterummet, som ett enormt monument över byråkratiskt krångel, fem meter från där det skulle placeras. 

Jag föreslog – ”Om ni tar av emballaget så går det lätt att bära in den.”

”Nej det får vi inte!”

Jag sa – ”Ring upp era chefer och förklara situationen, för jag ger mig inte förrän den står på plats inkopplad, som vi beställt.”

Intensiva telefonsamtal pågick under en dryg halvtimme. Sedan sa den äldre av killarna – ”Nej vi får inte ta av emballaget, det kan bli skador!”

”Okej då gör vi så här att jag skriver ett papper där jag tar ansvaret för eventuella skador som kan uppstå i transporten från uterummet in i köket.”

Nya samtal medan jag skriver ett papper där jag tar på mig ansvaret.

När jag skall ge dem pappret så säger den ene – ”Nej det går inte, dom skall skicka över en blankett som du får signera.”

Efter en dryg timme så var pappersexercis och byråkrati avklarad.

Emballaget åkte av, kyl/frys enheten kom på plats utan skador på fem minuter och de gamla åkte ut.

Hur svårt kan det vara?

Graciela, jag och assistenten tittade på fenomenet som om det var världens senaste underverk. Den kvällen åt vi en ordentligt hemlagad måltid.

Ó  Nils Mohlin 19-11-08

En torsdag i november

Det är den sjunde och en sån där lagom gråmulen novemberdag, som inte lockar till utevistelse. 

Don Felipe, min assistent och jag körde matte till hennes arbete. Don Felipe känner sig bekant med Gracielas arbetsplats och visar mig vant hennes rum. Som om han vill tala om för mig –”Matte är chef för det här boendet och jag hjälper henne, när jag är här, men du kan få sitta i den där stolen om du håller dig lugn.” 

När man går på kryckor i väntan på en höftprotes, så är i vart fall inte jag så värst akrobatisk i mitt rörelseschema. Det där är något som min lille kompis anammat till fullo, han ställer sig tålmodigt och väntar, tittar på mig ungefär som om – ”Hur länge skall du ranta runt med de där pinnarna?”

Skriva och måla är en nödvändighet för mig. Målandet får ligga på is så länge, då jag gärna vill kunna stå framför staffliet och det blir ingen större reda med kryckor.

Alltså skriver jag på min sjätte bok och den fjärde deckaren, vilket är helt perfekt i mitt nuvarande tillstånd. Viss press har jag, att kunna presentera en ny roman på runt 100, 120 tusen ord till nästa år. Press är kanske att ta i lite, skrivandet för mig är en ren avkoppling och en tredjedel är redan klar. Min assistent är kanske inte lika begeistrad i skrivandet. Han fördrar när vi är ute, bygger altandäck och leker.

Men Felipe är en mycket klok liten dvärgschnauzer, som hämtar olika saker åt mig som jag behöver och ibland sådant jag absolut inte behöver. Han är ju också en ganska bortskämd liten diva som vill ha mängder av beröm och gärna något gott.

Vi är nu i en årstid då längtan till vårt hus i Spanien pockar på, men det får bero ett tag till. Först vill jag ha en ny höft och sedan har vi ett par inomhusprojekt att avsluta.

Ja det var väl allt för idag från min assistent och mig, så vi önskar er en trevlig torsdag.

Min älskade fru Graciela, assistentens matte

Ó  Nils Mohlin 19-11-07

Boksignering på ICA Kivik

En fantastiskt trevlig och stimulerande dag, många härliga samtal och fina människor. Många böcker signerades och det är mycket glädjande att min nya bok fått ett så otroligt fint mottagande. Den har sålts i osannolikt många exemplar och då i huvudsak från internetbokhandlarna. Själv har jag signerat och sålt min kvot på 150 ex.
Ett stort tack till ICA Kivik och dess personal.