© Nils Mohlin 2016
Bloggportalen statistik
onsdag 16 november 2016
lördag 5 november 2016
Kivikstroll och arbete
Om nu någon tror att före
detta Järlåsatrollet, numera Kivikstrollet har gått upp i rök, så kan jag
trösta er med, att så är inte fallet. Carl Gustav och Bror Klumpeduns lever i
högsta välmåga, men har på min uttryckliga begäran hållit en låg profil i den
mån det nu varit möjligt. Ett halvmeter högt troll med en bror på dryga tre
meter är inget man gömmer undan hur som helst. I synnerhet som Bror Klumpeduns
verkligen gör skäl för namnet och förorsakar uppståndelse lite här och där när
han springer omkull träd, snubblar över bilar eller nyser. Det hjälper inte hur
ofta lillebror Carl Gustav än vrider om Klumpeduns näsa än drar honom i
tofsprydda öron. Kivikstrollet Carl Gustav envisas fortfarande med att måla sin
svans faluröd, om det nu räckt med det, men han ställer ju till med
fullständigt kaos. Ute och springer i mörker med en vispande faluröd svans, som
han dessutom fått till att blinka. Folk tror att det är utryckningsfordon eller
än värre Ufon, som rör sig med blixtens hastighet över Österlen.
Ibland lägrar sig lugnet,
trollen sover en vecka var tredje månad, om dom nu bara hade haft vett att göra
det samtidigt, så jag kunnat få lite mer lugn.
Det har blivit en massa
berättelser om Carl Gustav och hans bror, som jag tror att Kivikstrollet Carl
Gustav skall få redigera och kanske ställa samman i en liten skrift ”Carl
Gustav och Bror Klumpeduns äventyr”. Sedan har jag Don Felipes alla bravader
att skriva om och en thriller som kräver en massa arbete. Vi får se vart det
barkar, det är kanske det största problemet med att ha många bollar i luften. Ett
par böcker på gång, måla tavlor, iordningställa ett galleri, renovera och
förbättra Kivikshuset, få tid med Spanienhuset. Det löser sig nog i sinom tid,
nu skall jag ta en kopp kaffe och helt enkelt bara vara väldigt lat.
© Nils Mohlin 2016
torsdag 3 november 2016
Patron Espings arvtagare
1933 kom Fritiof Nilsson
Piratens bok Bock i Örtagård ut. En bok som berättar om patron Jon Esping,
herre till Gottorps säteri i Tosterup. Med oslipat sätt och övertygelse om sin
egen förträfflighet hade han vissa framgångar i samhället. I filmatiseringen
från 1958 gestaltas Esping av Edvin Adolphson på ett oförglömligt sätt.
Berättelsen om Jon Esping
skildras med all den mustighet och gemytligt burleska stil som var lite av
Piratens signum. Jag har läst boken för många år sedan och läser den nu igen.
Jag slåss åter över den språkliga elegans, som den grovkornige lymmeln Esping
och miljöerna han rör sig i skildras. Vi följer Esping från överdådigt
smörgåsbord på hotell Horn i Malmö till hans ambitioner att bli kyrkvärd. Den
ende kvalificerade utmanaren, tillika en kyrkans man la ner sin kandidatur när
patron Esping höll 1000 riksdaler under konkurrentens näsa.
Patron Esping var en ganska
oförarglig knöl jämfört med vad dagens samhälle har att erbjuda i den vägen. De
jag har i tankarna har på olika krokiga vägar, ofta i en gråzon med tiden lyckats
bli tämligen välbärgade. Sedan skall de likt Esping göra tappra försök att bli
rumsrena och goda samhällsmedborgare. Dessutom gärna skryta om det för
alla som vill höra på, men det finns ju ingen, så alla drabbas som kommer i
närheten av dessa pratkvarnar. Dessa sentida ättlingar till patron Jon Esping
finns över hela världen signifikant lidande av varierande stadier av hybris.
Det värsta exemplet jag kan
tänka mig idag är Donald Trump, en obildad tölp som likt en svulst spyr ut
föraktfulla uttalanden om kvinnor, muslimer, invandrare och gud vet vad. Att en
sådan sjuk person överhuvudtaget kan komma ifråga och tillåtas kandidera till
världens mäktigaste ämbete är en skrämmande sanning och en skam för USA.
Lite tankar en torsdag i
november
© Nils Mohlin 2016
tisdag 18 oktober 2016
Don Felipe i Kivik
Om några dagar är Don Felipe
ett och ett halvt år och har utvecklats till precis den underbara dvärgschnauzer
vi hoppades på. Lagom kaxig vaktar han hus och trädgård från främlingar. Han
har till skillnad mot vad jag trodde blivit en mycket social schnauzer och har
inte så mycket av det avvaktande förhållningsättet, som kanske är mer rastypiskt.
Han vill helt enkelt vara kompis med alla och kommer det då barn så är lyckan
total.
Don Felipe är min skugga
under dagarna, håller jag på i trädgården, så är han ytterst hjälpsam, ibland
lite för mycket. Står jag vid staffliet och målar eller sitter och skriver går
han alltid och lägger sig på sin kudde under skrivbordet, aldrig han stör eller
avbryter mig. Sedan tar vi en promenad vid lunchtid, pratar med grannar och
hälsar på andra hundar. Vi kör och handlar och ibland hämtar vi matte i
Simrishamn när hon slutar för dagen. Just det där med att åka bil är något av
det bästa Don Felipe vet och han har stor vana, som han om inte annat fått när
vi kör de 275 milen till vårt hus i Los Alcázares.
En riktig höjdare för Don
Felipe är när Nathalie och Tobias kommer med fem barn och fyra hundar för att
hälsa på, då är det fullt upp under några timmar.
Lite lek med matte och husse
är obligatoriskt på kvällen innan sista rastningen. Sedan lägger vi oss, sover
gott, tills Don Felipe puffar på mig vid sexsnåret, dags för kaffe, frukost och
mat till Don Felipe när han varit ute och kollat vad som hänt under natten.
Ja nog är Don Felipe en
riktig toppen hund och världens bästa kompis, bättre kan det inte bli.
© Nils Mohlin 2016
fredag 7 oktober 2016
Höst
Fredag
den sjunde oktober, onekligen känns det som höst. Gulnade och röda löv faller
från träden och samlas i drivor längs staket och husfasader. Vissa bjuder upp
till en sista virvlande dans i lekfull vinds sällskap. Hundar sprätter i
lövtäckta gräsmattor, som om de vill återställa ordningen.
Hösten har gjort sitt inträde, varmare
kläder, mössor och halsdukar har plockats fram. Förbipasserandes steg något
snabbare när höstrusk ger sig till känna. Jag ser utöver Hanöbukten där kraftig
blåst ger havet karaktären med vågor och bränningar, som jag helst av allt
målar
Det känns väldigt legitimt att utan dåligt
samvete ägna mer tid i ateljén, visst återstår en del utvändiga arbeten. Med
god hjälp och egen eftermiddagstid, så löser det sig också. Spansklektioner på torsdagskvällar
och läxor på detta gör att jag känner mig ytterst gynnad med att kunna fylla
min dag med dryga åtta arbetstimmar.
fredag 26 augusti 2016
Ålder
Av någon oförklarlig
anledning så diskuteras ålder lite då och då. Varför vet jag egentligen inte,
då det är tämligen betydelselöst var i livet man befinner sig på ålderstegen. Hälsan
är ju det väsentliga, sedan kan man ju ge sjutton i resten.
Men till trots så börja jag
fundera efter att pratat med min äldre syster, pigg som attan blir hon 80 bast
nästa år. Men det var vare sig hennes eller min ålder som fick mig att fundera.
Nej snarare att jag bjöd hit henne och hennes man nästa lördag och vi bestämde
klockan tolv. Det var där det klicka till, va fan barnkalas börjar inte ens så
tidigt, utan först framåt två- tretiden. När vi var yngre så börja kalasen
först på kvällen och nu skall dom komma mitt på dagen klockan tolv, är det
månne ett begynnande tecken att man börjar passera den där övre medelåldern.
© Nils Mohlin 2016
torsdag 25 augusti 2016
art by Nils Mohlin
Under hösten iordningställer
jag mitt Galleri art by Nils Mohlin i Kivik, som kommer att öppna lagom till
påsken 2017.
I galleriet kommer ni förutom
att kunna se mina bilder, ta del av mina böcker och naturligtvis köpa om ni
tilltalas av något.
Jag ber att få hälsa er hjärtligt
välkomna då.
Nils Mohlin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)