Snart sjuttiotvå

Tjusningen med att vara en sjuttioplusare är egentligen otrolig. För mig har den där speciella tjusningen varat sedan jag träffade Graciela när jag var sextiofem, snart sju år sedan. Vi pratar mycket, har samma värderingar och tänker samma tankar. Domedagsprofeterna var många, en ung vacker kvinna gifter sig med den gamle gubben. Men allt kom på skam, vi är ett otroligt sammansvetsat och lyckligt par, som lever ett fantastiskt liv tillsammans.

Så har vi det här med gubbe att reda ut, ett uttryck som emellanåt kan irritera mig. Jag arbetar disciplinerat mina åtta timmar om dagen, jag målar, skriver, fixar med våra hus och har en del uppdrag inom kommunen. Jag har skrivit en hel del om gubbar och för mig kan unga pojkar och män som slösar bort sina liv och lever på soffan eller i sängen var väl kvalificerade att kallas gubbar.

Så länge vi lever så är det vår absoluta plikt att förkovra oss, göra vårt bästa, ställa upp för familjen och vara ett stöd.

Lite tankar torsdagen den 7:e april strax efter 23.00

En angenäm afton mina vänner

© Nils Mohlin 2016

Kväll med grabbarna

Märk väl jag skrev grabbarna inte gubbarna eller något annat nedlåtande.

Kompisarna i soffan Albin nio år, Elias åtta år och Don Felipe snart ett år, vi har helkväll, utan föräldrar och allt regelverk raseras totalt. Vi har bara roligt tillsammans.

Albin och Elias diskuterar kvinnor eller måhända tjejer i deras egen ålder. Men av pratet att höra så är det två erfarna unga män i soffan. Två Skurupscasanover med blick för kvinnlig fägring, men som också relativt snabbt tröttnar på mormors och gammelmormors tjat om att gå och lägga sig. Vänder sig till mig och säger ”Kan du inte säga till din kvinna att hon skall vara lite tyst!”

Ja mina vänner det var en kväll med grabbarna och nu sover de två machogubbarna och Don Felipe.

Jag säger god natt vänner

© Nils Mohlin 2016

Kivikstrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns

Nu är det ganska så exakt tio dagar sedan vi flytta in här, allt har flutit planenligt, saker och ting börjar hitta sina platser. Med andra ord det börjar bli vardag i Kivik. I och med det så undrar jag naturligtvis vart trollen tagit vägen, har inte sett röken av dem sedan vi kom ner till vårt nya boende. Men när jag steg upp i morse så såg jag en med faluröd färg textad skylt på gäststugan.

”Kivikstrollet Carl Gustav (F.D. Järlåsatrollet) m.m. Mottagning enligt överenskommelse, annars går det bra att komma lite när som helst. Specialist inom trolleri, sprängning, månfärder och lite annat.”

Jaha där har vi honom, tänkte jag, tog kaffekoppen med mig ut i uterummet och med näsan tryckt mot glaspartiernas utsida satt Klumpeduns på rumpan och tittade in.

I Järlåsaskogen var det inga större problem att vara kompis med ett par troll, det märktes liksom inte. Men nu befinner vi oss på Österlen, absolut inte mycket skog om vi bortser från äpple odlingar, men det är knappast att betrakta som skog. Dessutom är Kivik betydligt mer tätbebyggt än Järlåsaskogen. Jag öppnade upp glaspartierna i uterummet och Klumpeduns mullrade ”Hej Nils.” ”Hej Klumpeduns jag skall snacka med Carl Gustav.”

Jag förklarade för Kivikstrollet att på den här orten fick dom allt se till att hålla en väldigt låg profil och inte synas eller höras. Kivikstrollet förklarade för mig att han var kompis med Obama, Putin en hel del andra och hade varit på månen. Vad svarar man? ”Försök med tyst diplomati” föreslog Kivikstrollet. Det hela slutade med att vi drack Zoegas Skånerost ute på gräsmattan, lagom till Kivikstrollets första klienter började dyka upp.

© Nils Mohlin 2016 i Kivik

Nu är vi på plats

Vi kom till Kivik den 15:e mars, trötta lite slitna, för hur det än är, så att flytta är inte det enklaste. Vi möttes av solsken och värme från molnfri himmel, en underbar försmak av våren. Nu fem, sex dagar senare, så är det mesta uppackat och på plats. Återstår naturligtvis en del att skruva samman och flytta runt lite grejor tills de hamnat på rätt plats. Don Felipe har fått en väl inhägnad tusen kvadratmeter stor trädgård att härja runt i och trivs förträffligt. Kivikstrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns låter hälsa att de mår bra och skall bara göra sig lite hemmastadda i trakterna.

Ha en förträfflig vecka

© Nils Mohlin 2016

Min nästa bok

Jag smakar på ordet – Kivik – Kiivik – Chivik – Kiviik – Tjivik. Det måste vara Kivik. Som 72 årig man i sin bästa ålder, - var det någon som sa något? - Nåväl, så vet jag Tjivik heter Kivik.

När kära hustrun och jag flyttade till Kivik så följde ganska oplanerat två troll med i bagaget. Okej det är kompisarna Järlåsatrollet numera Kivikstrollet Carl Gustaf och Bror Klumpeduns.

Om man nu som tämligen stadgad och mogen man ger sig ut på resa och vad värre är flyttar till annan del av landet, så får det sina konsekvenser i trollvärlden. Jag är inte så rask i benen längre, men trolljäklarna som är flera hundra år äldre, springer runt som skållade råttor.

Trollen trivs och Kivikstrollet envisas med att få med mig på hiskeliga äventyr……..Kan inte ens nämna det för Graciela…..

Men i min nästa bok kommer jag att ge er en fullständig redogörelse av vad som hände……

© Nils Mohlin 2016

Kan man sätta ord på en flytt?

Känslosamt litet helvete? Jäkligt positivt att flytta! Vi får nya vyer. Fan, ryggen värker nu! Våra vänner kommer ofta och hälsar på. 60 låder och en jäkla massa annat!

Visst sjutton är det positivt att flytta till Österlen, om jag bara emellanåt får svära till lite när det knackar i snart 72 åriga leder.

Min fru och jag diskuterade unga gossar, pojkar, fjuniga ynglingar, som jag ibland tycker presterar allt för lite och är irriterande fjantiga. Min älskade kloka fru säger bry dig inte så länge dom är artiga och respektfulla mot dig, det är annorlunda än när du var i den åldern. Du är ett undantag lägger hon till kärleksfullt.

Ja må gossarna lattja och tro att dom är sjuhelvetes karlar och låt mig le.

En parantes mitt i allt men flytten går som på räls.

En fin helg önskar jag er med hälsningar från

Undantaget

© Nils Mohlin

Var fan är mina glasögon?

Alla som flyttat under sitt liv vet att det handlar om att packa en otrolig mängd saker och slänga så mycket som möjligt. Vad man kanske till en början intet riktigt reflekterar över är att vissa saker behöver man ända fram till dess flyttbilen lämnar den gamla adressen. Speciella föremål som har haft sin givna plats i hemmet är helt plötsligt spårlöst försvunna. Så, var fan är mina glasögon, min plånbok, min mobil, bilnycklarna och en del andra saker, alla nödvändiga för en friktionsfri tillvaro. Mycket tycks försvinna som i rök antingen tills man hittar det efter långt sökande eller att Don Felipe hjälpsamt och stolt kommer travande med det hett eftersökta i munnen.

På min älskade frus uppmaning så lägger jag nu allt på ett och samma ställe, fönsterkarmen i sovrummet.

En angenäm helg önskar jag er och vi ses på Österlen i nästa vecka.

© Nils Mohlin 2016