Järlåsatrollet representerar

En sen kväll knackade det på dörren. Klockan var över tio och Graciela tittade undrande på mig, jag reste mig för att gå och öppna. En ung kille stod utanför dörren. ”Det var ni som beställt pizzor” sa han med munter uppsyn. ”Nej vi har inte beställt något” invände jag bestämt. ”Jodå 200 stycken” sa pizzabudet minst lika bestämt. Då dök Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns upp. Åsynen av trollen i månskenet, ljuden från alla djur som rörde sig i skogen, en vargs ylande och Don Felipe som skällde, blev de facto för mycket för pizzakillen. Han svimmade raklång i snön.

Klumpeduns ställde honom rakt upp igen och höll honom i ett stadigt tag, vilket knappast stärkte den unge pizzagossens självkänsla. Skakar asplöv så skakade pizzabagarens son sju resor värre. ”JJJaag ssskkka bbaara llämna pizzor.” ”Det är vi som skall ha dem” sa Järlåsatrollet bestämt. Klumpeduns satte 200 pizzor på en presenning, järlåsatrollet gav grabben 12 tusen kronor, tio för pizzorna och två i dricks. Pizzabagarens gamla bil hade nog aldrig framförts i den hastighet, som när sonen lämnade Järlåsaskogen för ett något stillsammare samhälle tre kilometer bort.

”Två hundra pizzor?” undrade jag och ”betalar du inte med pengar du skall ha till välgörenhet?” ”Jo, men det finns något som heter representation!” ”Representation, för vem och hur då?” frågade jag. ”Jag och Klumpeduns såklart, jag äter 25 och Klumpeduns 175. Behöver vi mer pengar så hälsar Klumpeduns bara på hos Putin och Obama. Men just nu behöver våra magar lite representation” sa Järlåsatrollet och stack till mig en gigantisk pizza.

©Nils Mohlin 2016

Flytta till Kivik

Med så där ganska exakt fyra veckor kvar till Österlenflytten, börjar planerandet. Även om vi har tämligen gedigen erfarenhet av att just flytta, så känns det nästan som om man är nybörjare var gång. Inte riktigt, flyttbil är beställd till den 14 mars, efter offerter och förhandlingar med en sex olika företag. Där prisbilden varierar likt berg och dalbanan, trots att de erbjuder samma tjänst med försäkringar och allt. Dags att köpa hem flyttkartonger igen och packa allt. Positivt är att denna gång är det inte så mycket att slänga, det gjorde vi vid flytten från Stockholm.

Efter 15 månader i Järlåsaskogen, som till stor del handlat om byggnadsarbeten, men även härliga naturupplevelser, så flyttar vi till Kivik. En av Sveriges vackraste platser, i vårt tycke.

Don Felipe deltar mycket aktivt i flyttbestyren och kommer tjänstvilligt bärande med än det ena och än det andra.

Många har undrat om Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns flyttar med. Självklart gör dom det och har redan packat sina tillhörigheter i vars en jutesäck.

Den 15 mars anländer flyttbilen vår adress i Kivik, lätt att flytta in då Kivikshuset är betydligt större än våra nuvarande 100 kvadratmeter.

Vi ses i Kivik

© Nils Mohlin 2016

 

Fjolårets bok "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"

"Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar" finns tillgänglig hos alla nätbokhandlare. Dels som fysisk bok och dels som E-bok.
Vill ni ha ett signerat ex så skicka ett mail till nils.mohlin@gmail.com
Kostnaden är då 145 kronor inkl. frakt

https://www.facebook.com/nilsmohlin/

Flyttbestyr

Om cirka en månad så går flytten till vårt nya hus i Kivik. Där finns gott om utrymme för både ateljé, ett lite gallerie och skrivarhörna.

Sedan får vi se om det blir tid över för att åka ner till Los Alcázares lite längre fram.

 

Don Felipe arbetar

”Husse försöker att lära mig en massa saker, som han säger är nyttiga att kunna. Vadå nyttiga, sitt, ligg, hit, gå fint och en massa annat trams, när mitt kall här i livet är att vakta huset, bilen och Järlåsa. Har ni hört på maken, som till exempel när jag skall ha mat, så skall jag sitta som ett tänt ljus och vänta på husses tecken innan jag får röra käket. Sedan kommenderar han ligg och en massa mer, men jag har kommit på att gör jag som han säger så får jag beröm och godis. Det gäller att vara smart här i livet.

Som jag sa, att vakta det är mitt jobb. Tänk bara att folk och bilar med för den delen har fräckheten att gå och köra på min väg, som passerar mitt hus. Sedan är här en fördömd ekorre och när jag skall läxa upp honom, så sticker han upp i ett träd bara. Synnerligen oförskämt i synnerhet när jag tydligt markerat att trädet är mitt.

När jag åker bil så har jag det riktigt tufft, kan ni tänka er att när vi är och handlar så finns det fräcka människor, som parkerar bredvid oss. Husse säger det är okej, så jag skäller inte på dem längre. Det värsta är egentligen vägen in till Stenhagen, där promeneras det friskt och ingen tar minsta notis om att det är min väg. Busshållplatsen i Järlåsa ingår också i mitt vaktområde, det är där matte åker på morgonen och kommer på kvällen. Det är många som trotsar mig, de står där och hänger på mattes hållplats, precis som om de har rätt till det. Husse tycker visst det, men det gör inte jag.”

”Hoppas ni förstår att livet kan vara tufft för en stor modig vakthund, som mig.”

Låter dvärgschnauzern Don Felipe hälsa

©Nils Mohlin 2016

 

En dag med Don Felipe

Vardagar är ett helsike tycker Don Felipe ”då skall vi upp halv fem för att köra matte till bussen. Helger toppen då sover jag till åtta eller halv nio. Sedan går jag ut med husse, sträcker och spänner mig på trädäcket likt Arnold Schwarzenegger i sina bästa dagar, fast jag har nog mer muskler. Husse kan vara lite trumpen på morgonen innan han fått sitt kaffe, tre stora baljor Zoega Skånerost skall det vara, annars vill jag inte snacka med honom.

Jag måste rusa runt för att se vad som hänt under natten, läsa av alla spår, kolla allt. Husse står och stampar ungefär som han fryser, han behöver väl för sjutton inte lysa med den där jäkla ficklampan när jag bajar. Något lite privatliv får man väl ha.

Mat det gillar jag och när jag rastat husse så får jag mitt välförtjänta mål föda. Sedan har jag energi och tar ut husse och rastar honom lite till.

Husse har en ovana, han sitter och skriver en massa och då ligger jag vid hans fötter och det är i och för sig rätt mysigt. Jag passar på att sova en stund då.

Jag brukar tjata lite på husse så att vi kommer ut på vår eftermiddagsrunda, den är verkligen toppen. Då kan jag liksom tala om för alla vem som verkligen bestämmer i Järlåsa. Jag hämtar alltid posten samtidigt, jag tar hem reklamen och husse det där som kallas räkningar.

På kvällen kommer matte hem och det är verkligen toppen. Hon är jättesnäll och jag brukar hjälpa henne av med kappan, sedan får hon och jag mat. Efter det får jag ligga i mattes knä och hon klappar mig och klappar mig, det är jättemysigt. Ibland för att husse inte skall bli sur ligger jag i hans knä också, men det är obekvämt. Han har en knasig protes istället för ett knä och den kyler och känns hård, så jag hoppar ner efter en stund.

Vi leker lite alla tre, sedan rastar jag husse innan vi lägger oss vid tiotiden.

Wowff

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe på hal is

Don Felipe och jag tar våra dagliga turer på Järlåsaskogens ishala vägar. Med Dvärgschnauzerns smått överdrivna självförtroende och övertygelse om att han faktiskt är en Riesenschnauzer, så promenerar han med ett övermod, som kommer på kant i en nerförsbacke som är glashal av is.

Don Felipe står orörlig på sina tassar och kasar i en tornadoliknande spiral nerför en ett par hundra meter lång backe. Liknar närmast Walt Disneys Bambi när han försöker återfå balansen i slutet av backen, men kasar i mål vid brevlådorna på rumpan. Reser sig förnärmat upp och morrar åt den fördömda nerförsbacken.

Promenaden fortsätter allt medan Don Felipe arbetar på att återupprätta sitt självförtroende. Morrar och skäller åt stolpar, soptunnor och klipphällar. Pratar med snälla grannar, allt medan Don Felipe blir omklappad och tänker ”Visst jag är bäst i Järlåsaskogen och hela världen.”

Hemma vid brasan igen lägger sig Don Felipe med en suck och en blick på mig. ”Du husse jag är väl bäst?”

”Ja du är bäst.”

© Nils Mohlin 2016