vikoperdinbil.se

Det finns många olika sorters bedragare eller skojare, vad man nu väljer att kalla dem för. Min fru och jag köpte, när vi höll på att bygga till, en gammal Renault Scenic av 2002 års modell. Praktiskt att transportera byggmaterial och skräp i utan att behöva tänka på att den andra bilen skulle bli fördärvad eller sluka mil. Vi köpte Renaulten för hovsamma 16,500 kronor, körde ungefär tre tusen mil med den. Fick den godkänd vid besiktningen i november och betalade skatt för hela 2016.

Min fru läser en annons, när vi bestämt oss för att göra av med den, ”vikoperdinbil.se”. Man blir utlovad en värdering på nätet och jag skickar in uppgifter och får reda på att Renaulten värderas till 13,311 kronor. Det är bara att köra till närmaste station som låg i Uppsala, svårhittad och oskyltad, men betalning utlovas inom 24 timmar.

Ganska oprofessionellt vänder en kille ut och in på bilen under en timmes tid, knappar in data på sin padda och vi sätter oss att vänta. ”Det tar max tio minuter” sa en nervös gosse när jag börja sätta blicken i honom. Efter en halvtimme kom beskedet, de som en dag tidigare värderat Renaulten till 13,311 kronor erbjöd sig nu att betala 2,100 kronor. Jag undrade över skillnaden, ”Ja du förstår där är en repa och då måste vi lackera om hela bilen”. ”Bullshit man lackerar inte om 14 år gamla bilar”.

Jag tog Renaulten körde hem, satte en annons på blocket och sålde den en kvart senare för 10,000 kronor.

Dagen efter besöket hos ”vikoperdinbil.se” fick jag ett nytt erbjudande, ”vi har ändrat oss vi bjuder 5,316 för din bil”. en höjning med 155 %, hur fan gick det till. Dagligen bombaderas jag med mail om vad de är beredda att betala för den gamla trotjänaren. Jag pratade med en kille som var där samtidigt med mig och hade fått ett fruktansvärt skambud på sin Volvo S60 och lika  upprörd körde där ifrån.

Så vad är detta företags policy, man kan undra, kanske att dra fördel av människor som är i desperat behov av pengar och säljer för vad som helst.

Se upp för ”vikoperdinbil.se”, sälj bilen på blocket istället.

Nils Mohlin

©2016

Järlåsatrollet som svajmastartist

Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång”? ”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt”? ”Jo det är det i högsta grad. Du Carl Gustav är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar”. ”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten”. ”Lever din far”? Undrade jag förvånad. ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig”. ”Säg inte att han skall komma och hälsa på bara”! ”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad. ”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra. ”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde. Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant. ”Får jag be om största möjliga tystnad”. Var är det nu jag har hört dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent, Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en projektil.

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Då ringde min mobil, det var Järlåsatrollet, ”vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

Trollbekymmer? Ja det kan man säga.

Nils Mohlin

©2016

Järlåsatrollets tillbyggnadsplaner

”Vi måste bygga till gäststugan i Kivik” sa en upprörd Carl Gustav. ”Varför då, den är väl drygt tio gånger så stor som krypinet du har nu under vårt hus. Därtill ingår det en liten veranda, där du kan sitta och dricka kaffe och din grankottsoppa”. Undrade jag av naturliga skäl. ”Jo den måste breddas med minst en meter”! ”Nu får du allt förklara dig, det kostar pengar och man måste ha byggnadslov”. ”Strunta i det där med byggnadslov, det fixar jag. Tar bara ett snack med vem det nu är som har hand om sådant trams”. Invände ett energiskt Järlåsatroll. ”Du har ännu inte motiverat varför stugan måste breddas, så gör det” uppmanade jag trollet. Järlåsatrollet stod och skruvade på sig en lång stund innan han mumlade något, som jag inte hörde. ”Prata högre så att jag hör dig”. ”Okej då skylten får inte plats”. ”Vilken skylt”? Åter en lång besvärande tystnad innan trollet knappt hörbart sa ”Min namnskylt”. ”Den vill jag allt se och ge mitt godkännande till innan den sätts upp”! ”Den står under altanen, du kan följa med och se på den”. Jag följde efter trollet bakom huset och in under altanen och mycket riktigt där stod något långt dolt under en presenning. Järlåsatrollet drog sakta bort presenningen och jag fick dra mig flera steg bakåt för att överhuvudtaget kunna läsa vad som var skrivit med halvmeterhöga röda bokstäver.

JÄRLÅSATROLLET DON CARLOS GUSTAVO VON KIVIK

”Du har fått totalt fnatt, du tror väl inte du får sätta upp det där åbäket. Var får du Don ifrån och Carlos Gusavo, det kan man kalla för trams”! ”Nä det är inget trams, Felipe heter ju Don Felipe och Carlos Gustavo är mycket praktiskt när vi är nere i Spanien”. Agiterade trollet med stor energi. ”Gå och titta på vår namnskylt”! Uppmanade jag Järlåsatrollet. ”Ja men där står ju bara Graciela och Nils Mohlin”. ”Just det och på din skylt skall det stå Carl Gustav och inget annat, max höjd två centimeter och max bredd tio cm”! ”Jaha” sa trollet och lommade iväg. Efter en stund kom han tillbaka ”kan det stå Casa trollet Carl Gustav von Kivik då. Det står ju Casa Mohlin på huset i Spanien ju”? ”Ja i Spanien, men nu gäller det Kivik i Sverige och på din dörrskylt skall det stå Carl Gustav och den fäster vi på dörren”. Trollet funderade en stund, ”men min kundkrets då och alla mina supportrar, hur skall de kunna hitta mig”? ”Supportrar har du tack vare att jag skrivit om dig, men det där med kundkrets, vad är det för något”? ”Tja en och annan som vill ha lite trolleri utfört”. Jag suckade, ryckte på axlarna och gick in och slog upp en kopp kaffe. Trollbekymmer är inte alltid det lättaste.

Nils Mohlin

©2016

Fåfänga i Järlåsaskogen

Jag har tidigare berättat lite om Järlåsatrollets fåfänga och efter det att jag talade om flytten till Kivik, så har han spökat till sig riktigt ordentligt. När jag tittade ut genom fönstret en frostig vintermorgon, så vem är det som spatserar förbi på vägen, jo Järlåsatrollet. Inget besynnerligt i det, om det inte varit för hans klädsel som verkligen stack ut och kanske inte direkt passade ett troll. Iklädd jackett, cylinderhatt och med spatserkäpp gick han värdigt längs vägen med Bror Klumpeduns fem meter bakom sig. Klumpeduns var som vanligt klädd i sina slitna hängselbyxor, en allt för liten tröja så den stora magen var bar. Båda trollen var som brukligt barfota, vilket var helt okej i Klumpeduns fall, men till en jackett borde rimligen ett par lackskor varit mer på sin plats.

Jag gick ut till trollen för att närmare skåda Järlåsatrollets klädsel. I byxbaken hade han klippt hål för svansen och tofsen var nydoppad i burken med falu rödfärg, men det var inte bara den som var röd. Cylinderhatten som rimligen borde vara grå eller svart, var exakt lika röd som svanstofsen. Dessutom balanserade den bedrägligt på den enorma toviga kalufsen, hjälpligt uppstöttad av två öron med stora tofsar på, även dessa rödmålade. I handen höll han en käpp, som han tydligen tagit från min samling, en elegant spansk käpp helt sonika avkapad en dryg halvmeter för att passa trollet. På bröstet hade han satt en skylt, där det med spretiga röda bokstäver stod ”Järlåsatrollet Carl Gustav von Kivik”. På en skylt som han hängt runt halsen på Klumpeduns stod det ”Butler Klumpeduns”.

Med viss svårighet höll jag mig för skratt, för att inte såra mina kompisar, men undrade. ”Varför har du spökat ut dig så där”? ”När vi flyttar till Kivik måste jag vara representativ”! Sa Järlåsatrollet lite högfärdigt. ”Nej nej nej, det där duger inte, för er del gäller det att synas och höras så lite som möjligt när ni kommer till Kivik, precis som här i Järlåsa”! ”Jaså varför då”? ”Men snälla Carl Gustav, folk tror inte att troll finns och får dom då syn på er, så har vi snart hela världspressen på plats plus mängder av nyfikna.” ”Verka i det tysta med andra ord menar du”? ”Exakt”!

Senare på eftermiddagen såg jag att trollen satt på varsin sida om en stubbe och spelade poker i den tjugogradiga kylan och som vanligt förlorade Klumpeduns. Men viktigare var att nu hade de sina vanliga trollkläder på sig, visserligen Carl Gustav med lysande röda svans- och örontofsar.

Nils Mohlin

©2016

Trollet Carl Gustav von Kivik

Så kom den dag jag var tvungen att berätta för trollen om vår förestående flytt till Kivik på Österlen. Lite surmulet lyssnade trollen när jag talade om det vackra Österlen och Kivik som vi skall flytta till. ”Finns det någon grotta eller något sådant som vi kan bo i”? Undrade Carl Gustav ”vi flyttar med begriper du väl”. ”Nja vi har en liten gäststuga på tomten där du kan bo Carl Gustav, men Klumpeduns lär knappast få plats i den”. Även om Carl Gustav då och då förminskat sin storebror till närmare sjättedelen av hans normala storlek, så var det inget bestående, efter ett antal timmar var han tre meter hög igen och näst intill lika bred. ”Vi studsar ner och kollar” sa Järlåsatrollet bestämt.

Efter ett par timmar var trollen tillbaka. ”Nå” undrade jag ”Vad tyckte ni”? ”Det är okej, jag flyttar in i gäststugan om jag får in en TV där”. ”Ja det kan vi väl ordna, men var gör vi av Klumpeduns”? Järlåsatrollet kliade sig i huvudet och en vilsen groda hoppade ut ur den toviga kalufsen på honom. ”Han får bo på Stenshuvud, vi hitta en lagom grotta där”. Jag tänkte stilla och såg ett skräckscenario framför mig. ”Bror Klumpeduns i en nationalpark med många turister, det kan aldrig gå väl”. Jag skakade på huvudet och satte ord på mina tankar och la för säkerhetskull till ”Inga sprängningar, inga omkullvälta träd, inga nysningar och i övrigt ett mycket gott uppförande, så får det kanske bli en tillfällig lösning”. Bror Klumpeduns nickade ivrigt och gladlynt på sitt stora huvud och den enorma näsan vibrerade, som om han skulle nysa. Visst nös han, jag hamnade i en snödriva 25 meter bort och strax intill Järlåsatrollet och Don Felipe.

Järlåsatrollet stegade pionröd av ilska bort till sin bror, hoppade upp och vred om den hiskliga näsan. ”Visa trollhyfs, jag har sagt åt dig att hålla för munnen”. Slokörad lommade Klumpeduns bort till grottan efter att fått utegångsförbud i två veckor av sin lillebror. ”Nu skall jag gå och packa” sa Carl Gustav. ”Det är ingen brådska vi flyttar först om ett par månader”. ”En annan sak jag undrar över, där nere kan jag väl inte kalla mig för Järlåsatrollet, det blir ju liksom fel, eller hur”? ”Du kan ju kalla dig för Kivikstrollet Carl Gustav” föreslog jag. Carl Gustav försvann under vårt hus där han också hade en liten bostad, samtidigt som han mumlade ”Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, kanske inte så tokigt”. Han kom ut efter en stund igen och sa. ”Det är fler bokstäver i Järlåsatrollet än i Kivikstrollet”! ”Ja det skiljer på en, har det någon betydelse”? ”Ja det har det, kan jag kalla mig för Trollet Carl Gustav von Kivik”? ”Gå och lägg dig, sov på saken”!

©2016

Så kan det gå när man träffar Järlåsatrollet

Efter stora smällen i Järlåsaskogen blev nästan allt lugnt igen. Inte riktigt eftersom sju flyende hemvärnsgubbar förlorat sina vapen och påstod sig ha sett troll och en hund som förmodligen var en förminskad varg, dessutom en man som stod och pratade med trollen. Bossen för den lokala hemvärnsgruppen, en förtidspensionerad lärare hade bekymmer, sju försvunna vapen, sju versioner förvirrade berättelser och sju vettskrämda hemvärnsgubbar. Således beslöt den nervöse hemvärnsbossen att en ny övning skulle förläggas till området där spaningspatrullen enligt egen utsago blivit överfallna och förlorat sina vapen. Övningen skulle ske nästkommande helg, eftersom sju vapen var förlorade åtminstone för tillfället, så var gruppens eldkraft avsevärt reducerad. Hemvärnschefen vågade inte be om fler vapen, då var han ju tvungen att förklara var de andra blivit av och detta skulle följas av en polisutredning.

En tidig lördagsmorgon stod en grupp hemvärnsgubbar uppställda på Tackmossvägen i Järlåsa. Samtliga ungefär lika panikslagna, två bar försvarets automat karbiner, någon hade en hagelbössa, jag tror tillochmed att jag såg skymten av en slangbåge. När den tappra gruppen passerade vårt hus, så skällde Don Felipe, i rena förskräckelsen tappade chefen sitt vapen, ett annat vapen gick av rakt upp i luften. Chefen samlade mod och kommenderade ”Med språng framåt mannar”. Nu var det ju så att ingen i den tappra gruppen vare sig hade kondition eller figur för språngmarsch i oländig terräng. Några ramlade och någon ställde sig lutad mot träd kippande efter andan och andra bara kved. Så den djärva insatsen fortsatte i maklig takt ungefär som en behaglig söndagspromenad, med den stora skillnaden att det var en mycket nervös skara som promenerade.

Naturligtvis så hade Järlåsatrollet full kontroll på situationen och instruerade Bror Klumpeduns noga. Hemvärnsgruppen nådde fram till grottan sen eftermiddag beroende på att de hade gått i cirklar och kommit vilse, så hade en tio minuter lång promenad blivit närmare åtta timmar lång. Stridsmoralen var inte på topp, mannarna gnällde, de var hungriga, de ville hem, de ville se på fotboll och dricka öl.

I gläntan framför stora grottan tvärstannade gruppen, där låg ju vapnen, sju stycken, men vad hade hänt. Det var slagit en knut på alla vapenpiporna precis som på Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver. Då träder Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns fram, Carl Gustav knäpper med fingrarna och alla de tappra soldaterna står stilla som i hypnos. Bror Klumpeduns slår knut på gruppens sista vapen, Carl Gustav knäpper med fingrarna igen. Bror Klumpeduns vrålar ”BUUU” och gruppen flyr hals över huvud. Sen söndagseftermiddag dyker medlemmarna upp från alla riktningar, så reträtten skedde inte i samlad trupp utan snarare som när räven kommer in i hönsgården, åt alla håll.

Nåväl truppen samlades på parkeringsplatsen i Järlåsa och där låg alla vapen med en knut på piporna. Den lokala hemvärnsgruppen upplöstes och hemvärnschefen satt och arbetade med en rapport om vad som hänt med vapnen under närmare två månader. Till sist kallade försvarsmakten in honom för en muntlig redogörelse, men den var så förvirrad så det hela avskrevs med tiden och vapnen gick till destruktion.

Nils Mohlin

©2016

Krig i Järlåsaskogen

Ett fruktansvärt dån hördes tidig morgon, eller snarare en explosion, som fick av snö vinter skrudad barrskog helt plötsligt lysa grön, när snön rasade till marken. Tak och bergknallar blev hastigt lika nakna som på sommaren. Träden stod och skakade i flera minuter, ungefär som när våta hundar skakar på sig. Den lokale hemvärnschefen kallade in sina trupper, ett gäng småfeta, yrvakna fritidscowboys, med illasittande uniformer och vapen spretande i alla riktningar. ”Ryssen kommer, framåt soldater” skrek hemvärnsbefälet. Hälften av de tappra försvann hem till mamma, resten stod och stampade i tjugo gradig kyla och undrade. ”När får vi mat”?

Vis av erfarenheten drog jag på mig alla vinterkläderna och i sällskap med Don Felipe gick jag in i skogen mot trollens hemvist. Tio minuter senare vid trollens grotta stod Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns, lika svarta som Don Felipe, men av sot, endast Carl Gustavs svanstofs lyste faluröd denna morgontimme. ”Vad har ni nu hittat på”? Undrade jag smått skräckslaget.

”Vi bara bygger till lite, precis som du och Graciela gjort”. ”Bygger till, hur då bygger till, med en explosion som hörts vida omkring. Försvaret mobiliserar och snart har vi väl både Nato och Putin här med sina jaktplan”. I samma ögonblick kom sju hemvärnsgubbar på gåsrad, tvärstannade när dom får syn på två svarta troll, den halvmeter höge Carl Gustav och tre meter Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns säger ”Buuuu” och det låter väldigt mycket när det stora trollet säger ”Bu”. De tappra slängde sina bössor och flydde hals över huvud i mindre ordnad formation än gåsrad, snarare som en väldigt skrämd gåsflock. Don Felipe instämde glatt skällande av glädje och vill gärna följa efter och sätta mer skräck i de flyende.

Runt i kring låg klippblock från den stora raserade grottan, så sprängningen var väl inte helt lyckad. ”Vad sprängde ni med”? Undrade jag strängt, Trollen skruvade lite på sig och Järlåsatrollet förklarade att han rört samman lite av varje och spetsat det hela med sprängdeg och pentylstubin och till det hade han kopplat några tändhattar. ”Jaha och var fick ni sprängdegen och pentylstubinen från”? ”Vi hittade ett gammalt förråd, som tillhört ingenjörtrupperna”. Jag bara virrade på huvudet och sa åt dem ”Se till att städa upp och snygga till er, för annars vimlar det snart av myndighetsfolk och journalister här”.

Måste säga att trollen kan vara väldigt effektiva ibland och på få minuter hade de återställt grottan, sett till så att snön var tillbaka på träd, bergknallar och tak. Timmen senare knackade två skamsna troll på min dörr och undrade ”Bjuder du på kaffe”

Nils Mohlin

©2016