Los Alcázares

 Att flytta permanent till Los Alcázares i Spanien för gott är egentligen ett väldigt enkelt beslut.

Det är ungefär som att välja mellan 21 gradigt solsken och blåsig snöslaskig vinter i januari.

Sedan kommer de svåra besluten. Det verkliga dilemmat är att avgöra vilka av hemmets många livsnödvändiga föremål som faktiskt är livsnödvändiga. När man står mitt i Simrishamnsbostaden och tycker att allt för mycket verkar livsnödvändigt. Särskilt sådant som man inte använt de sista åren.

Datorerna är självskrivna. Jag måste ju dokumentera den nya tillvaron och stilla den alltid pockande skrivklådan. Ritblock får också följa med, eftersom lusten att teckna vaknar till liv allt som oftast.

Hur många böcker behöver en människa egentligen. Förmodligen betydligt färre än vad jag tror och vad begränsat antal kubikmeterflyttlass tillåter. Detsamma gäller tavlor, prydnadssaker, kläder och den där favoritfåtöljen som är så perfekt insutten att den närmast kan betraktas som en kroppsdel.

Lyckligtvis går det transporter till Spanien nästan lika ofta som det går bussar eller tåg mellan Simrishamn och Malmö. Förr eller senare kommer därför både fåtöljen och en del av resterande bohag att hitta vägen söderut.

Första året blir det mest Zuri och jag som håller ställningarna i Los Alcázares. Min fru kommer ner när arbete och ledighet tillåter, tills den dag även hon blir pensionär och kan ansluta på heltid.

Under tiden får Zuri och jag klara oss själva. Visst kommer vi sakna fru och matte jättemycket, men får kompensera det genom daglig kontakt via facetime.

Vi skall investera i en trehjulig elcykel, som levereras dagen efter vi kommit fram i januari. Den kommer att få arbeta intensivt på våra upptäcktsfärder i staden.

Los Alcázares är en plats där man känner historiens vingslag. Morerna passerade redan på 700 talet och lämnade efter sig både stadens namn och historia. Sedan dess har generationer satt sina spår.

Resultatet är en blandning av gammalt och nytt där traditionella byggnader samsas med nya kvarter och där stora underbara muralmålningar dyker upp oväntat runt ett gathörn. Det är som om staden vägrat bli tråkig. Den sjuder av liv och positivitet. Alltid något nytt som händer.

Sedan har vi stranden vid Mar Menor. Den är så lång att vi hinner fundera över både livets mening och vad vi skall äta till middag innan vi når slutet av strandpromenaden.

Festivalerna ser vi också fram emot. Spanjorerna har nämligen förstått något som vi nordbor gärna glömmer. Allting blir roligare om man lägger till musik, dans, fina kläder, lite mat och ett torg fullt av glada människor.

När energin tryter kan vi slå oss ner på en servering, beställa en tostada med tomat och vitlök, ta en kopp kaffe eller en öl och studera folklivet.

Zuri kommer att uppskatta dessa pauser lika mycket som jag. Skillnaden är att hon får sin servering först. På många spanska caféer kommer det nämligen fram en skål med vatten till hunden innan människorna ens hunnit bestämma sig för vad de ska beställa. Det säger en del om landets prioriteringar.

Spanjorerna har en avslappad inställning till hundar. De är välkomna på många platser, där hundar i Sverige är totalförbjudna och får vänta utanför.

För Zuri innebär det större frihet och för mig mindre logistiska problem.

Det är kanske just det som är kärnan i projektet – spanjorernas avslappnade inställning i tillvaron.

Livet blir så mycket enklare, lugnare mer lättsamt, varmare och soligare tillsammans med en hund, en elcykel och en favoritfåtölj som långsamt men säkert är på väg mot sitt nya liv vid Medelhavet.

C Nils Mohlin 2026 10 05

 

Årets kåserisamling lagom till jul

Årets kåserisamling lagom till jul

Låt er inte luras av titeln ”Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga” och tro att den enbart vänder sig till gamla fossila gubbar och deras anhöriga.

Handfallna äldre herrar i köket syndromet, drabbar många män långt innan pensionsåldern. Ofta infaller de första symtomen redan i tjugoårsåldern, ungefär samtidigt som mamma släpper taget. Och hamburgare, kebab och pizza börjar kännas som alltför enfaldig och ensidig kost. 

Även om det är äldre män som står vid spisen i den här boken, är erfarenheterna högst allmängiltiga. Vi delar med oss av våra dyrköpta kökskunskaper, våra katastrofer, triumfer och kreativa misstag.

Tanken är att hjälpa män mellan 20 och 100 år att överleva mötet med kastruller, stekpannor och råvaror utan inblandning av anhöriga eller räddningstjänst.

I jämställdhetens tidevarv duger det inte att en vuxen man står handfallen i köket.

Hälsningar från oss som ligger bakom boken

Nils Mohlin text och Gert Jönsson illustrationer

Boka ert exemplar genom en kommentar här på bloggen eller gå in på Facebook och skicka ett PM till någon av oss.

  

Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga

 Snart kommer boken som alla köksvilsna män har väntat på!

Tillsammans med den eminente illustratören Gert Jönsson har jag skapat en samling kåserier som är särskilt riktade till äldre herrar som betraktar köket som ett mystiskt territorium fyllt av okända apparater, farliga redskap och obegripliga instruktioner.

Eftersom både Gert och jag bor i Simrishamn har det fallit sig naturligt att förlägga en del av kåseriernas handling till vår stad.

Boken är också ett utmärkt hjälpmedel för oroliga anhöriga som funderar över varför pappa, morfar eller farfar lyckas förvandla köket till en katastrofzon, varför behöver brandvarnaren ideliga batteribyten och varför alla plåster och bandage.

Mellan skratten bjuder vi också på ett antal recept. Och för att undanröja alla misstankar från er som läst mina kriminalböcker kan jag försäkra att recepten inte är avsedda att ta livet av någon. Tvärtom är de noggrant testade och samtliga provsmakare överlevde.

Om allt går enligt planerna kommer boken lagom till jul. Exakt pris vet vi inte, men räkna någonstans mellan 250 och 300 kronor. Vilket är betydligt billigare än ett besök på akuten efter misslyckat ett försök att skala potatis med fel kniv.

För att vi ska få en uppfattning om hur stor upplagan behöver bli får ni gärna förhandsbeställa ett exemplar.

Skicka ett PM till Nils Mohlin eller Gert Jönsson

Den perfekta julklappen till mannen som fortfarande tror att elvispen är till för att blanda färg med.

 

Zuri, väckarklocka med svans

 Klockan sju börjar dagen hemma hos oss. En tidpunkt som i teorin är bestämd av människor, klockor och vardagens krav. I praktiken är det dock någon helt annan som tagit över verksamheten i vårt hem.

Hon heter Zuri.

Matte börjar sitt arbete först en timme senare och har därför en något mer avslappnad inställning till morgonens detaljer.

Zuri ser däremot klockslaget sju som en absolut vetenskap. Klockan sju betyder klockan sju. Inte fem över och definitivt inte ”skall bara blunda fem minuter till”.

För en valp finns viktiga funktioner att upprätthålla. Frukost, promenad, kolla över alla skor och en massa annat.

Själv ligger jag orörlig i sängen och försöker argumentera för senare start. Jag anför ålder, trötthet och behovet av återhämtning. Zuri bemöter mina argument med samma förståelse som Skatteverket skulle gjort, om jag gett fan i att deklarera.

Själva väckningsproceduren följer dessutom en väl beprövad metod. Zuri nöjer sig inte med att stå bredvid sängen och ge några försiktiga signaler. Nej på några få dagar har hon kommit fram till att effektivaste sättet att väcka mig är att placera sig mitt på min bröstkorg.

Där står hon som en liten fyrbent staty och betraktar mig. Fortsätter jag att blunda övergår hon till nästa steg i väckningsproceduren.

Slickandet.

Först en försiktig svepning över näsan. Därefter en mer omfattande behandling av kinder och haka. Skulle jag försöka gömma mig under täcket, så intensifieras väckningsinsatsen omedelbart.

Det är omöjligt att spela sovande när det känns som om ansiktet svabbas som i en biltvätt.

När jag till sist öppnar ögonen möts jag av ett par förväntansfulla stora valpögon på ett par centimeters håll. Med en blick som uttrycker, ”bra nu kan du fixa frukost.”

God morgon.

C Nils Mohlin 2026 10 01

 

 

Till Spanien med präst, schäfer, Zuri och pensionärsknän

Zuri har varit ute på promenad och tagit sig an världen med den oräddhet som bara en ung kaxig hund kan visa. Där jag ser hala löv, cyklister utan självbevarelsedrift och prasslande buskar ser Zuri en rad spännande utmaningar och lömskheter, som måste undersökas omedelbart.

Nästa vecka väntar tremånadersspruta, rabiesvaccination och pass. Det låter som om hon skall på internationellt toppmöte, men i själva verket handlar det om att förbereda henne för en resa på trehundra mil till Los Alcázares efter helgerna i januari.

Ressällskapet är inte det vanliga. Präst som chaufför, en schäfer, Zuri och så jag själv. Ungefär som början på en riktigt bra berättelse. ”En präst, en schäfer, en unghund och en 82 årig pensionär på äventyr i Europa.” 

Planen är att vi förmodligen tar nattfärjan till Travemünde och därefter kör genom Tyskland och Frankrike innan vi passerar gränsen mot Spanien strax efter franska Perpignan.

Det är många mil, men också kaffepauser, hundrastning och konstaterande att det är betydligt mindre vägarbeten och galna turister på vägarna i januari.

Resan hade förmodligen inte blivit av om det inte vore för Facebook. Där fick jag kontakt med min resekompis via en sida för samåkning till Spanien. Det är inte ofta man hör människor tala väl om sociala medier nuförtiden, men ibland lyckas tekniken faktiskt med något så gammeldags som att sammanföra människor.

Vilket förenklar en hel del för mig. 

Jag har kört Spanien och tillbaka en mängd gånger. Men numera har syn och hörsel bestämt sig för att inte samarbeta med mig längre.

Därför känns det alldeles utmärkt att någon annan får hålla i ratten, medan jag bidrar med konversation, navigering och allmän resefilosofi.

Många tycker säkert att jag är smått galen som inte flyger. 

Men med hund och bagage är bilen oslagbar.

För den som bor i Simrishamn börjar en flygresa ofta med att först ta sig till Malmö, övernatta på hotell och sedan fortsätta till Kastrup. Resultatet blir att man ägnar två dagar åt att förflytta sig för att kunna sitta förbaskat obekvämt och dubbelvikt på ett flyg i tre och en halv timme.

Mina knän har dessutom utvecklat starka åsikter om flygresor. De anser att flygplanssäten är konstruerade av personer som aldrig själva haft knän. Flygplanssäten är till för hopfällbara människor.

Nej ge mig tre dagar i bil i stället. Trevliga samtal, hundrastning, ett par övernattningar och en lugn ankomst till Los Alcázares på tredje dagen och jag är fortfarande människa. 

Min fru Graciela har valt en annan strategi och kommer till påsk och lite längre fram under sin semester.

 

C Nils Mohlin 2026 09 30

Zuri

 Zuris första dagar hos oss är fullspäckade med viktiga uppdrag och stora äventyr.

Varje vrå av hemmet har inspekterats noggrant, gärna flera gånger, för att säkerställa att inget spännande har missats. Hörn, möbler, mattor, under soffa, under sängar, mystiska skuggor har undersökts och inget lämnats åt slumpen för att se om allt uppfyller kraven för att bo här.

Mellan upptäcktsfärderna ägnar hon sig åt lek, mys och strategiskt planerade charmattacker mot alla i sin omgivning, med en självsäkerhet som om hon alltid bott hos oss.

När energin tryter tar Zuri en välförtjänt tupplur, ofta efter hårt arbete med att flytta runt leksaker, skor, kuddar och filtar. Jagat osynliga inkräktare och hållit koll på våra rutiner.

Efter en stunds vila är hon redo för nästa inspektion av sitt rike.

Zuri har landat i sin nya tillvaro med inställningen att hemmet tillhör henne och Graciela och jag är mest här för service, sällskap och mys.

C Nils Mohlin 2026 09 29

 

AJ! och AJ aj

 Aj är ett märkligt ord. Kanske ett av de ärligaste vi har. När någon säger ”Aj!” finns ingen tid för eftertanke, strategiska samtal eller remissrundor.

Ordet föds direkt ur nervsystemet. Man hinner inte ens fundera på något annat innan det har lämnat munnen.

Ingen har någonsin sagt ”Aj!” i efterhand. Om jag drämde i lilltån i morse, så kom ”AJ!” exakt när tåjäkeln träffa bordsbenet. Jag säger inte ”AJ!” tre timmar senare när jag berättar om händelsen över en kopp kaffe.

Det är ett demokratiskt ord. Professorn säger ”Aj!” när han tappar en boktrave på fötterna. Snickaren säger ”Aj!” när han slår sig på tummen. Pensionären säger ”Aj!” när artriten jäklas. Alla säger ”Aj!” när de barfota trampar på en legobit.

”Aj!” har således ingen klasskillnad.

Tittar vi på storebror ”Aj aj!”, så händer något märkligt.

Om en person tappar ett tungt föremål på foten utbrister omgivningen ”Aj!”.

Men om samma person slänger det tunga föremålet genom ett fönster, hörs ett samstämmigt ”AJ aj!”

Plötsligt har ordet förändrats från uttryck av smärta till moralpredikan.

Det första ”Aj!” uttrycker smärta och det andra delar ut tillrättavisningen.

Föräldrar har koll på det där. När barnet ramlar av cykeln kommer ett ömkande ”Aj då!” 

Men när samma barn använder tandkrämen som hårgelé eller drar katten i svansen säger föräldrarna ”AJ aj aj!”

Ju fler ”aj”, desto större pedagogisk ambition.

Man kan till och med tänka sig en skala.

AJ.

AJ aj.

Aj aj aj.

Aj aj aj aj.

Därefter övergår det till vokabulären jag skrev om i mitt inlägg om ”Hållbart svärande” häromdagen.

En revisor i kommun eller regering säger säkerligen ofta ”Aj aj!”, när han ser kvitto från middagar bokförda som kontorsutrustning.

Det gör inte ont i kroppen, men i redovisningen.

”Aj!” och ”Aj aj!” kompletterar varandra.

Det ena registrerar kroppens protester. Det andra registrerar mindre lyckade beslut.

C Nils Mohlin 2026 09 26