Nu skall jag ha mer skrot

Som ett komplement till min knäprotes skall jag nu få en höftprotes, sedan läkare konstaterat att jag är högkvalificerad. Det kommer ske innan mars månads utgång och skönt är det, för nog fan har jag en sjuhelsikes värk.

Det hela inleds med möte med arbetsterapeut som hissar på mig allehanda hjälpmedel. Sedan en träff med narkosläkaren och därefter är det dags för höftledsplastik som det så fint heter.

När det väl är gjort, så är frågan om jag inte slår Börje Salming i antal stygn som jag fått under åren.

Man får inte köra bil på sex veckor, men en schyst granne har erbjudit sig att vara privatchaufför när jag måste ut på mina förrättningar.

Min älskade fru är otroligt omtänksam och gör allt för att hemmet skall fungera för mig under tiden närmast efter operationen.

Nog sjutton ser jag fram emot att få kunna röra mig obehindrat igen, utan kryckor. Kunna gå mina rundor med assistenten Don Felipe, så klaffar allt som det skall så hoppas jag vara på banan igen när jag fyller sjuttiosex i april.

Så långt kommen så är det bara vänsterknäet kvar att fixa, men det får bli en senare historia.

Slitna leder får man med åren och har man då styrketränat i femtiotre år så sätter det också sina spår.

”Gammal man gör så gott han kan…” skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó  Nils Mohlin 20-01-08

Full rulle i Kivik

När grabbarna hälsar på krävs annan underhållning än när lillasyster Lallatjo hälsar på. Två killar tolv respektive tretton år, lite småtuffa och moderiktigt klädda med kepsar, där skärmarna konstant pekar bakåt. 

De unga herrarnas aptit är imponerande, de har knappt avslutat en måltid förrän de är hungriga igen. Ett kylskåp som bågnat av mat på fredagen, gapar ganska tomt när de åker hem på söndagen. 

De är i en ålder då de börjat konsumera actionfilmer, med olika till syns osårbara hjältar.

Kulsprutesalvorna smattrar, slagsmålen eskalerar, biljakter med krockar och vurpor på löpande band.

Skjuten minst fyra fem gånger, fått mängder av stryk och varit med om ruskiga bilkrascher. Tillräckligt för att ta kål på halva Kivik, men inte. Hjälten reser sig, borstar lite nonchalant av sina kläder och väser något ur mungipan. 

Annat det än femtiotalets vilda västernfilmer jag minns och konsumerade flitigt. Erinrar mig dock att hjältarna om än något tilltufsade ensamma red bort i solnedgången.

”Alla skurkars skräck, tuff, hård och fräck….”

Ó  Nils Mohlin. 20-01-05

Likheter och olikheter

Ibland funderar jag över hur olika vi människor är, även om vi i många avseenden är oerhört lika.

Vissa föds och förblir onda, medan andra föds och förblir goda, medan en del får lite av varje.

Vissa blir rika och andra fattiga. Vissa utsätts för oerhörda prövningar, medan andra går bekymmerslöst genom livet.

I den klassiska Maslows behovstrappa ligger de fysiologiska behoven först, därefter kommer trygghetsbehovet, kärleksbehovet, självhävdelsebehovet och överst självförverkligandebehovet. Det har framförts kritik mot modellen, att det inte tagits hänsyn till behov som är av både individuellt och kulturellt ursprung.

Hur aktuell den fortfarande är vet jag inte, men vi behöver alla någonstans att bo, vi behöver mat, trygghet, gemenskap och kärlek. Jag tror själv att detta är bland det viktigaste i våra liv och något som alla gemensamt har ett behov av.

Varför gestaltar sig då människors liv så annorlunda.

Jag är övertygad om att intellekt och kultur har en avgörande betydelse i hur vi själva formar våra liv utifrån de förutsättningar vi har.

Jag är inte religiös, tror inte på någon gud och är inte ens med i svenska statskyrkan. Men jag tror på det goda som man kan uppleva hos många människor, de gör gott och sprider godhet omkring sig.

Likväl som jag ser vad onda människor förorsakar i världen.

Lite kvällsfunderingar

Ó  Nils Mohlin 20-01-08

Trolleri i Kivik

Flygande mattor har vi alla hört talas om, men bord som försvinner var för mig en ny upplevelse.

Lallatjo hälsar på och då kan nästan vad som helst hända. Jag har berättat om det drygt två år gamla charmtrollet tidigare.

Vi har renoverat köket och ersatt köksmöblerna, bland annat med ett mindre bord och andra stolar.

På bordsbenen har vi satt glidtassar för att minska friktionen mot det keramiska golvet. Ett lagom stort bord för fyra och i vardagslag är vi ju bara två. Lallatjo tar plats vid gaveländan och ser förväntansfullt på mat som dukas fram.

Mormor och jag sitter på våra vanliga platser mittemot varandra på vars en långsida.

Med mat på tallrikarna underhåller Lallatjo oss med prat, sång och glada skratt. Vi lyssnar uppmärksamt på henne, när hon lutar sig bakåt och utan att vi ser det sätter fötterna mot bordsbenen. Samtidigt som jag skall sätta gaffeln i en köttbulle, försvinner bordet och stannar först vid fönsterväggen. Tassarna under benen hjälpte till att snabbt och friktionsfritt förflytta möbeln.

Graciela och jag satt och tittade på varandra utan något bord mellan oss. Jag missade köttbullen med drygt en halv meter och Lallatjo skrattade hejdlöst åt vår uppsyn. Inget spilldes ut och allt stod snyggt och välordnat kvar på bordet, nog var det trolleri alltid var Lallatjo och jag överens om.

Efter mycket snälla, men förmanande ord från mormor fortsatte måltiden runt ett stillastående bord.

Lallatjo heter Isabell, men för mig kommer hon nog alltid vara Lallatjo.

Önskar er en härlig lördagskväll.

Ó  Nils Mohlin 20-01-04

En stunds avkoppling

Efter det tycker Lallatjo att jag behöver plåstras om

Samtal

Jag brukar hälsa på en ensamstående rullstolsbunden man en gång i veckan. Han är några år yngre än mig och hans hälsa är inte den bästa. Men ett glatt humör och beundransvärd kämpaglöd gör besöken till en trivsam paus från mina andra sysslor. 

Han är påläst och begåvad och våra samtal handlar om allt annat än krämpor, sällan politik, men gärna natur och Österlens historia under de sista hundra åren. Jag tror att han vet allt som är värt att veta och lite till om just dessa ämnen. Ibland önskar jag att jag hade mer tid än den timme eller två som jag besöker honom, för jag förstår att han uppskattar visiterna.

Han har en enorm boksamling, med mycket inom de ämnesområden som intresserar honom, men även skönlitteratur. Han har läst mina böcker och trots att han är sparsmakad när det gäller litteratur, så uttrycker han sin förtjusning och diskuterar dem gärna.

Önskar er en härlig lördag.

Ó Nils Mohlin 20-01-04

Tycke och smak

Mycket av det man faller för här i livet handlar till stor del om tycke och smak. Jag syftar inte till viktiga och kanske livsavgörande beslut då vi använder oss av det förnuftsmässiga tänkandet.

Jag funderar närmast över det vi omger oss med och det vi finner nöje i. Utsmyckning av hemmet, inredning, konst och så vidare. Vad vi tycker om att se för TV program, vad för sorts musik vi lyssnar till och vilka böcker vi läser.

Varför spretar bokrecensioner ofta i så vitt skilda riktningar, utom när det gäller synnerligen väletablerade författare, som visas tillbörlig vördnad. Kan tänka mig att vissa recensenter som konsumerar otaliga böcker, fungerar efter en mall inom den genre de recenserar, eller än värre låter förutfattade åsikter styra.

Det som faller utanför mallen behöver inte nödvändigtvist vara skräp.

En recensent uttryckte med förtäckt förakt och en smula överdrivet ”action på var och varannan sida”. Man kanske får se till vem som skrivet och har då vederbörande levt ett liv präglat av väldigt mycket ”action”. Är det ganska naturligt att det speglar sig i berättelserna. Vill tro att mången recensentens äventyr begränsas till egna läshörnan.

De bästa recensenterna är läsarna, som väljer sina böcker efter just tycke och smak. I yngre år gick jag ganska ensidigt efter vad recensenterna skrev när jag handlade mina böcker. Med tiden har jag lärt att inte helt förlita mig till recensioner utan välja böcker efter egen smak och läsupplevelserna blir så mycket större.

Det finns inget trevligare än när mina läsare hör av sig med spontana och tacksamma kommentarer. Det är jag glad för och har faktiskt blivit ganska bortskämd med, även om jag inte är alla recensenters favorit.

Peter Santesson skrev ”Kultursnobbismen vilar på den självpåtagna rätten att komma med förmaningar som man egentligen inte vill att folk ska ta till sig.”

Lite tankar runt kultursnobbism eller varför inte kulturterrorism

Ó Nils Mohlin 20-01-03

Vardag i Kivik

Allt som vanligt igen, nästan allt. Veckan börjar på en torsdag och gör den sympatiskt kort. Två arbetsdagar då vi skall försöka vara flitiga. Assistenten har inga större problem med vardagar eller helger, bortsett från att matte finns här hela dagarna, när det är helg. Så den första stunden letar han efter henne och när han ingen hittar, så kommer han till mig och deltar energiskt i dagens sysslor. Vissa saker har han absolut kontroll på, sina mattider och när det är dags att hämta matte på hennes arbete. Skulle något av detta missas med fem minuter säger han tydligt ifrån. 

Han ser också till att aldrig missa en biltur. Skall jag i väg så ställer han sig vid bilens baklucka och väntar. I bilen får han lite extra koll på Kivik med omnejd och kan rent av skälla ut sådana han inte tycker hör hemma i Kivik.

Ó  Nils Mohlin 20-01-02