I sjätte avsnittet avdammade trollsagor säger vi hej då till trollet Carl Gustav på ett tag.
Järlåsatrollet som vetenskapsman
Det har gått drygt 14 dagar sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns.
Carl Gustav har inte synts till och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom.
Don Felipe sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen utan att hitta sin svansprydde kompis.
Med sting av vemod trodde jag bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig i väg utan att säga, ”hej då”.
En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den stora grottan djupt inne i skogen, för att se om trollbröderna möjligen hade bosatt sig där i stället.
Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen, där växtligheten var som snårigast och tätast.
Samma grotta som Carl Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna höll till i grottan då och då.
Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas.
Jag fick förlita mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt förre, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så det tog oss ett par timmar innan vi var framme.
Don Felipe och jag gick in i grottan och kom till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år sedan.
Gapande av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring medan Don Felipe morrade och skällde.
Grottan såg ut som ett stort laboratorium, om än ett kaotiskt sådant, överallt bubblade det, pös, rök och väste från olikfärgade vätskor.
Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en utsökt Janssons frestelse i, vibrerade så våldsamt att det for fram och tillbaka över golvet. Innehållet var en giftgrön sörja som stänkte än hit och än dit.
Don Felipe och jag rundade det på betryggande avstånd och tog oss fram till Järlåsatrollet.
Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar trollet ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på synen tror jag inte han hade. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det var bara glasögonbågar han bar.
Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser tidigare.
På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och Leonardo da Vincis anatomiska studier.
På en gammal ekstock bredvid satt bror Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.
Nu började jag bli riktigt orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och undrade ”Vad sjutton håller du på med Carl Gustav?”
”Min bror är rätt korkad och jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.”
”Men snälla Carl Gustav du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är ju illande röd.”
”Ja vadå i går var han mörkblå.”
”Men tänk om han blir allvarligt sjuk.”
”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja och sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte.”
Järlåsatrollet slutade efter lång och segdragen övertalning sina experiment med att förbättra bror Klumpeduns intellektuella förmåga.
Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment?
Nej egentligen inte om man bortser från att han en dag kunde vara babyrosa för att nästa vara blå, röd eller grön.
Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om ingenting hade hänt.
Ó Nils Mohlin 2015 / 2026
En härlig dag till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar