Älskade kö / en repris

 Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar, som många gånger överskrider det förnuftsmässiga tänkandet.

 En gammal krum dam använder rollatorn som murbräcka. Passerar tämligen enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med gnällig stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller upp ett paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara detta och så, så svårt för att gå". En femtioårig, högröd korpulent herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två. Damen lägger kexpaketet på disken "Jo jag skulle ju ha ett paket grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans, barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror driver stressen till sin yttersta spets. Minuten senare sätts grädden framför damen, "Det blir 32 kronor". "Oj så dyrt", säger damen men, börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget, ur kassen drar hon en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till mynt inkastet där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente böjer sig ner för att plocka upp, inte av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan "Så glömsk jag är, skulle ju ha en trisslott också". Hela proceduren upprepas på nytt, väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina varor, tittar på nummer två i kön, "Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet"?

 "Vi öppnar här också" hörs det från motstående kassa, oroliga ögonkast, "Vem hinner först". Den korpulente kastar sig fram och stöter hop med en tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen börjar skrika. En av dem slänger en öppnad godispaket mot honom, missar men innehållet sprids över golvet. Stressad mamma börjar samla hop, skum, choklad eller vad nu det grällfärgade skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö två, den korpulente ställer sig strax bakom, men får besked av mamman att det alls inte är hans plats, han försökte knuffa undan henne och barnen. Den korpulente är nu nummer tre i kön, tills en herre knackar honom i ryggen och upplyser om att hans plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och tänker att det tar nog inte så lång tid, väl framme vid kassan, hörs i en högtalare "Vi ha fått varor, kan du ta emot Lasse"? Lasse låser kassan, reser sig och ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot den andra kön. Följer själv efter och hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar butiken och hamnar som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.

De pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon en accelererande ilska som riskerar övergå i okvädningsord, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något och glömmer maken, tittar sig kring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt, "Titta, titta... de är ju ICA-Stig". Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet, "Det är inte ICA-Stig, ser du väl för fan". Jo envisas hustrun, "Det är visst då ICA-Stig", "Men för helvete vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA-Stig"!

 Det första och i och för sig enda samtalet i kön dog ut, ja mobilsamtal pågick naturligtvis och de bland yngre som inte pratade, surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla var utsliten, ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl blir dags, inte behöver knäproteser, snarare tumproteser till tummar utslitna av sms och surf.

 För vissa i det närmaste på gränsen till "köpsykos", sniglar raden av otåliga, svärande och mumlande personer framåt.

En trevlig måndag

© Nils Mohlin 2013

 

 

 

 

 

 

Profiler

Det är väldigt gott om profiler nuförtiden, TV profiler, journalistprofiler, politikerprofiler, företagsprofiler osv. Varför inte skriva TV anställd, journalist, politiker, företagare, chef eller vad det nu är. Ordet profil har plötsligt fått en väldigt negativ klang, då det i senaste tidens nyhetsflöde uteslutande förknippats med sexförbrytelser. Visst skall avskyvärda handlingar komma fram i ljuset och skyldiga fällas i enlighet med svensk lag. Debatten förses med nytt brännhett stoft i en till synes aldrig sinande takt. Meetoo är bra, kvinnor kan komma till tals och berätta om övergrepp. Skitstövlar skall inte få bete sig vedervärdigt mot kvinnor och komma undan med det.

Risken är (inte beroende på Meetoo) att en viss generalisering slår genom och att alla män betraktas som potentiella dårar och sexförbrytare

Medaljen har också en baksida - det finns män som blivit lika kränkande utsatta av kvinnor. Jo jag talar av egen erfarenhet.

Tack för ordet

© Nils Mohlin 5 november 2017

Triss

Att i stundens ingivelse köpa en lott har vi nog alla fallit för. Ett plötsligt infall och en villfarelse om att skrapa fram tre lika sjusiffriga belopp. Tre lika belopp är tämligen enkelt men vem vill ha tvåsiffriga futtiga 60 kronor, för att bara byta lotten mot en ny lott. Ny lott med tresiffriga 120 kronor gånger tre, innebär två nya lotter varav den ena ger 60 kronor, som i sin tur ger en ny lott utan tre lika belopp. Det runda fältet i mitten skrattar hånfullt x10. Vadå x10, kan en nitlott bli tio gånger värre. Mammon gnuggar händerna och skrattar belåtet. Är man av födsel och ohejdad vana ingen spelare så är i vart fall jag vaccinerad mot lottköp tills man om ett halvår faller för frestelsen igen.

”Lotteri är en inkomstskatt för människor som är dåliga i matte”

Nu tar assistenten och jag vår morgonrunda.

Trevlig helg

© Nils Mohlin 2017 11 03

Time out

Ibland så tar assistenten och jag en paus, såväl från Facebook som skrivandet. Men för den sakens skull så innebär det inte att vi förpassat oss till en lättjefull vardag. Nej det är full rulle dagarna genom, utvändiga arbeten får anstå till våren. Det finns alltid sysslor inomhus och vad passar bättre än att fortsätta med invändiga renoveringsarbeten. Dessutom har jag en del ganska tidskrävande förtroendeuppdrag som skall skötas på ett korrekt sätt.

Vi planerar för våren, skissar på ytterligare altandäck, förbereder en del målningar och så tar vi våra promenader i underbar Kiviksnatur.

Don Felipe hälsar

© Nils Mohlin 2017 11 02

 

Assistenten Don Felipe 

En vanlig morgon

Jag tycker om att sova, vill inte bli störd. När jag vaknar på morgonen, så måste jag stretcha ordentligt, sträcka ut och skaka på mig. Lite morgongympa helt enkelt för att komma i gång inför dagen. Om nu husse fortfarande sover, vilket ha gör allt som oftast, då måste jag väcka honom och han är riktigt tjurig på morgonen. Kaffe hjälper mot den akuta tjurigheten, så jag visar honom var kaffekokaren står. Mitt liv som hund har oändliga ansvarsområden, se till så att matte och husse får sitt kaffe på morgonen. Se till så att jag själv får mat sedan måste jag gå ut och kolla läget oavsett väder, samma vissa lunch och kväll. De här turerna morgon, middag och kväll, gör jag mest av pliktkänsla, jag vet väl att styra mitt liv. Jag är en tuffis som vare sig lyssnar på den ene eller den andre. Möjligen om jag hör ”Mat” eller ”Godis”, så kan jag väl göra ett undantag. Jo jag brukar komma när matte eller husse kallar dom kan vilja något speciellt. Jag patrullerar av tomten några gånger om dagen och markerar skarpt om något är fel. Jag fjäskar och smörar så mycket jag kan framför husse, han faller hejdlöst och jag får genom min vilja. Jag är en smart hund.

Hej då nu är det dags att rasta husse på morgonrundan/Don Felipe

© Nils Mohlin 16 oktober 2017

 

Jag vill ha lasagne

Jag älskar mat och hur kul tror ni det är för en äkta gourmand att serveras två skålar torrfoder - en på morgonen och en på kvällen. Samma visa året runt, när jag egentligen vill ha lasagne, smarriga korvar, lite biff då och då och vanför inte lite fina dessertostar.

Matte kan jag lura till mig lite av då och då, men husse, jag bara virrar på huvudet åt att han nonchalerar min smaklökar. Han kan ju själv smaka på det jäkla torrfodret, undrar just om han skulle vilja tugga på det 730 gånger om året. Min lott i livet är torrfodret och samtidigt inhalera alla ljuvliga dofter från spisen. Där står jag och luktar på läckerheter när husse säger ”det är dags för mat Felipe”. Äntligen tänker jag, han har tagit sitt förnuft till fånga. Nej då samma torrfoder som jag snabbt äter upp och försöker se vrålhungrig ut, så att husse skall förbarma sig och lägga en läckerbit i skålen. Ingen läckerbit serveras, men i ärlighetens namn kan husse också någon gång ge mig en bit godis eller något annat gott om jag varit riktigt duktig.

Så mitt liv går ut på att vara riktigt duktig, det kan löna sig. Jag har en effektiv specialare när barnbarn hälsar på. Då sätter jag mig under yngsta barnets stol, av den enkla anledningen att dom spiller mest. Som på beställning spiller barnet precis sådant jag vill ha, till exempel lasagne. Det gäller att vara smart.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 14 oktober 2017

 

Jag är en diva

Jag är en diva säger husse-vadå diva? Det säger sig väl själv, att som dvärgschnauzerhanne kan jag inte lalla runt som en tönt. Jag har ädla anor som förpliktigar, jag har ett aristokratiskt namn-Don Felipe. Så jag uppträder med elegans och rör mig med värdighet, det vill säga som det anstår en fin gentleman. Jag går med högburet huvud, smidiga steg och elegant svansföring. Men tro inte för den skull att jag är en högfärdig aristokratgubbe, jag kan busa också, riktigt ordentligt till och med. Roligast är att busa och leka med matte och husse, men så har vi Ozzy och hans snälla matte som jag fick följa med på långpromenad igår. Husse går där och låter fortfarande som ångtåget mellan Brösarp och ST: Olof. Förkyld säger han och då får jag lite kortare rundor-ganska oförskämt. Tur att Ozzy och hans matte finns. Det där med diva, vi kan väl uttrycka det som så att jag har mina små vanor, man måste ju hävda sina rättigheter, även om husse påstår att det är ovanor.

Hundlivet är ju lite balansgång, där jag blandar min elegans med lite fjäsk och tjat på husse, så jag får ungefär som jag vill, nästan i alla fall.

Nu skall jag ta siesta

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 13 oktober 2017