Bloggportalen statistik

lördag 12 september 2026

Halvspanjor

 Jag genomgår en radikal metamorfos när jag bestämt mig att till våren bli halvt utvandrad svensk och halvspanjor. Ingen plötslig omvändelse där jag gastar ”¡Olé”! Och kastar ut allt svenskt genom fönstret.

Nej, en mångårig smygande process, en mental och fysisk omprogrammering som tar några år, men plötsligt en dag vaknar man och inser att den svenska folksjälen har kapitulerat totalt för den iberiska livsstilen.

Det svenska tidskomplexet, där fem minuter tidigt är i tid och exakt tid är sent, raderas ur medvetandet. Spansksvensken utvecklar med tiden, likt spanjoren en elastisk relation till klockan. Att stämma träff runt sju betyder i praktiken att man börjar överväga att duscha framåt halv åtta. Dyker någon upp prick klockan sju väcker det omedelbart misstankar. Är personen svensk? Polis? Skatteverket

Mañana är inte en lat dödssynd, det är en livsfilosofi. Gör det i morgon om ens då. 

I Sverige skriver man aktiviteter i kalendern tre månader i förväg. I Spanien fixas stora kalas via några telefonsamtal eller högljudda samtal, kors och tvärs över gatan och en axelryckning.

Siestan mitt på dagen som ibland betraktas som ett tecken på lättja eller begynnande demens i Sverige är en konstitutionell rättighet i Spanien.

Efter några år försvarar man siestan med samma glöd som man försvarar demokrati och yttrandefrihet.

Spanska definitionen av en kort promenad skiljer sig från den svenska som kanske är på tjugo minuter. I Spanien lutar det mer åt några timmar, ett par tapasbarer och att man träffar ett dussin personer som känner en kusin, som någon annan kusin är kusin med.

Sitta på en bänk på torget tillsammans med lokala gubbar med hudfärg som grillad kotlett och betraktar livet som passerar är välgörande för kropp och själ.

Man tittar på folk och folk tittar tillbaka. Efter ett tag blir man själv expert och recenserar förbipasserande med ett höjt ögonbryn.

Señor Nils. Smaka på det. Spanjorerna har problem med att uttala Nils, så oftast blir det Señor Nitt. Inte Nit! Nitt! 

Inga dumma sueco skämt heller, trots att det finns gott om dem, de är reserverade för vilsna svenska turister i sandaler, strumpor och illröd solbränna.

Ett lagom liv när jag skall försöka börja bli ordentlig vid snart 83 års ålder.

 

C Nils Mohlin (Señor Nitt) 2026 09 13

 





                                                                         

 

 

 


torsdag 10 september 2026

Vad händer med Simrishamn?

 Är våra politiker så upptagna av att förvalta dagens situation att de har glömt att forma morgondagens?

När valrörelsen drar i gång fylls Storgatan och torget av partiers tält, broschyrer och kaffe. Allt skall se trevligt och välkomnande ut. Men låt oss var ärliga.

Fika och småprat räddar inte Simrishamn.

Jag ser få politiker som vågar tala klarspråk om kommunens utmaningar. Än färre presenterar modiga och genomgripande idéer om hur Simrishamn och Österlen skall utvecklas i framtiden.

Det är företagarna som driver förändring och tar initiativ. De gör det för att de måste.

Deras verksamheter och arbetstillfällen står på spel. Men ansvaret för kommunens framtid kan inte vila på deras axlar ensamt.

Var finns de politiker som tror på utveckling?

Var finns visionerna, drivkraften och modet att fatta beslut som gör skillnad?

Eller har bekvämligheten tagit över? Är det enklare att låta allt fortsätta som vanligt och hoppas att problemen löser sig själva?

Simrishamn behöver mer än förvaltare. Vi behöver ledare!

Ni som vill bli förtroendevalda måste använda de forum som finns. Ta debatten. Formulera tydliga mål. Presentera konkreta förslag. Visa vart ni vill föra kommunen.

Kultur, turism och sevärdheter är viktiga tillgångar. Men det räcker inte för att skapa framtidstro, nya arbetstillfällen och långsiktig utveckling.

Väljarna förtjänar politiker som visar handlingskraft och som är beredda att kämpa för kommunens framtid. Eller är politiska kämpar utdöda?

Lyft blicken! Lyft debatten! Lyft Simrishamn!

C Nils Mohlin 2026 09 11













Valrörelse 2026

 En valrörelse som borde ha handlat om Sveriges framtid har i stället präglats av skitprat, smutskastning och en närmast total brist på visioner.

Socialdemokraterna har, stärkta av opinionsvindar som länge blåst i deras riktning, alltför ofta lutat sig tillbaka när ledarskap och politisk riktning hade behövts som mest. När så mycket står på spel kan man inte leva på gamla meriter. Var tog idealisterna vägen?

Ulf Kristersson har med hånflinet på läpparna rest land och rike runt för att försvara Tidösamarbetet och övertyga väljarna om dess förträfflighet. Men frågan är om han lyckas övertyga någon utanför den redan frälsta kretsen. Om väljarna fäller domen i valurnorna kan även det egna partiet komma att ställa sig frågan om hans tid vid rodret är över.

Simona Mohamsson har kämpat enträget för att hålla Liberalerna ovanför avgrunden. Om det räcker återstår att se, men få kan anklaga henne för att ha gett upp, även om hon slagits för en högerextremistisk regering.

Ebba Busch har, som så många gånger tidigare, sett till att ingen kunnat undgå hennes närvaro. Oavsett vad man tycker om budskapet råder det knappast någon brist på synlighet.

Centerpartiet står inför ett vägval. Men tar förhoppningsvis rygg på Socialdemokraterna och tillsammans med miljöpartiet försöker de bilda en duglig regering. Vänsterpartiets roll i det hela lär bli den svåra knäckfrågan. Politikens verklighet är sällan så enkel som dess slagord.

För min del överskuggas allt av en enda fråga. Stoppa Sverigedemokraterna, högerextremismen och att Sverige leds vidare på den väg Tidösamarbetet stakat ut.

C Nils Mohlin 2026 09 10



 

 

 


måndag 7 september 2026

Opinionsundersökning

 Mer eller mindre dagliga opinionsundersökningar känns ungefär som om de balanserar mellan avancerad statistik och kaffesump.

Slumpmässigt utvalda som fortfarande svarar på okända nummer är grundbulten i modern demokratis opinionsundersökningar.

Lite som politikens motsvarighet till meteorologi.

Vi vet att prognosen förmodligen är åt helvete och tar ändå inte med ett paraply.

Det absolut viktigaste begreppet är felmarginalen. Den magiska lilla siffran, som gör att institutet bakom undersökningen aldrig har begått något fel.

Om ett parti mäts till 4,1 procent men i själva verket får 2 procent och en spark i häcken, så beror det inte på att mätningen var felaktig. Det var felmarginalen.

Ungefär som meteorologen säger, ”det blir sol i morgon”. Men felmarginalen består av sjuhelsikes många ösregn. 

 

Önskar er en trevlig tisdag helt utan någon jäkla felmarginal.

 

C Nils Mohlin 2026 09 08







 

 

 

 

 

 

Aladdins lampa

 Tänk om… ofta följt av en önskan.

Jag vill inte gnida Aladdins lampa och önska att jag kan flyga. För då bolmar vips en ande fram ur lampan och förvandlar mig till gråsparv. 

För att stunden senare bli uppäten av grannens katt.

Nej mer som, tänk om vi haft lite mer ordning och reda i världen.

Vore ju på sitt sätt toppen om Donald Trump förvandlas till en fet orange kanariepippi och blir uppäten av Andrew Jackson (huskatten i vita huset). Kattskrället är namngiven efter Donald Trumps idol, som var USA:s sjunde president mellan 1829 och 1837.

Andrew vänder sig i sin grav.

I samma andetag önskar jag att feta hungriga katter, även finns hos Vladimir Putin, Kim Jong-un, Benjamin Netanyahu och några skitstövlar till.

Inte vet jag men kanske katterna heter Stalin, Hitler, Pol Pot, Saddam, Gaddafi, Idi Amin eller något liknande. 

Om ni nu mot förmodan skulle vara ägare till en sådan där Aladdins lampa, så gnid och önska för sjutton rätt.

Ifall ni råkar ha en katt i närheten.

Trevlig start på andra veckan i september. Jag vet inte i vilken utsträckning svenska politiker är kattägare, men som sagt ta det försiktigt.

C Nils Mohlin 2026 09 07






 

 

 

 

 


lördag 5 september 2026

Bedrövlig

 Vissa ord bär på en helt egen tyngdlag och ordet ”bedrövlig” är ett av dem. Kommer att tänka på just det ordet i samband med pågående valrörelse. Där mycket av det som sägs och händer är just bedrövligt.

Bedrövligt är inte argt som en svordom, och inte hysteriskt som en katastrof. Ordet är tungt, ungefär som det bär en blöt yllekofta.

Säger jag att valrörelsen är dålig, låter det som om jag är tjurig. Helt sjukt, säger förmodligen ungdomarna.

Ordet bedrövlig har nästan majestätisk värdighet i sitt totala missnöje.

Smaka på ordet, som börjar med ett skeptiskt, nästan spottande Be-, fortsätter in i det djupt deprimerande dröv-, där läpparna formas till en missnöjd strut, för att sedan landa i det stela och slutgiltiga  -ligt.

Ett ord man tar till när saker och ting känns för jävliga. När det bedrövliga efter lång tid kan justeras först på valdagen.

 

Trevlig helg utan bedrövelser

C Nils Mohlin 2026 09 05




 


 

 

 


onsdag 2 september 2026

Leve skohornet

 Skohorn, detta böjda mirakel av plast eller metall. Inte bara ett verktyg, utan civilisationens gränspost i våra liv.

Skohornet är den tunna linjen mellan elegant sorti och ett akut diskbrock i hallen.

Att äga ett skohorn är att leva i ljuset. Att sakna skohorn är ett helvete.

Att använda pekfingret som hävstång i en anatomiskt omöjlig vinkel resulterar ofta i att fingret viker sig i en smärtsam vinkel.

Jag föredrar det långa skohornet, gärna av metall, då det på bästa sätt uppfyller sin funktion.

Blir vi bortbjudna frågar jag alltid.

-             Har ni skohorn?

Det långa metallskohornet har trots sin överlägsna funktion en nackdel: när man tappar det. 

Förutom ett ljudligt och förfärligt skramlande mot klinkerplattorna gör dess aerodynamiska, strömlinjeformade design att det glider i väg över golvet som en oljad blixt och i värsta fall hamnar långt in under en byrå.

Därför bör man alltid ha två skohorn!

Allt har sin egen dag under året, men fan inte skohornet.

Det är hög tid att ändra på det, och till dess får skomakarnas skyddshelgon, Sankt Crispin duga. Han firas på Crispindagen den 25 oktober.

Leve skohornet!

Nu tar vi hand om vår onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 09 02







 

 

 

 

 


tisdag 1 september 2026

Åldrande och utseendefixering

 Åldrandet är en ganska handfast fysisk process, som faktiskt börjar i relativt unga år, där allt som en gång sträva uppåt obönhörligt tycks påverkas av gravitationen.

Grått hår, grått skägg, mer eller mindre plisserade ansikten, varierande fysiska åkommor – ganska naturligt om man nu har förmånen att uppnå lite högre ålder. Förmånligt i allra högsta grad med tanke på alla som inte får uppleva förmånen.

Vad jag reagerar på är alla de äldre som i desperation försöker göra ett sympatiskt och erfaret äldre utseende minst trettio år yngre.

Ungefär som om vissa känner det som en skam att åldras. När det tvärtom är en ganska behaglig och trivsam situation, där man kan betrakta sin omgivning med stabil erfarenhet och bildning, som följer med att åldras värdigt.

Nu lever vi tyvärr i en utseendefixerad värld, där många både yngre och lite äldre människor påverkas av och anammar vår tids ideal, med smaklöst fixande av både det ena och det andra. 

Man börjar med att ”bygga upp förlorad volym”. Detta är en snygg medicinsk omskrivning för att spruta in gelé eller vad det är i ansiktet tills man ser ut som en välmående hamster.

Sedan har vi läpparna. Drömmen är Hollywood-plut, men resultatet efter några omgångar fillers blir tyvärr ofta ”olycka med ank-tema”.

 När en kvinna i övre medelåldern försöker dricka en cappuccino med sina nya, känslolösa jätteläppar och hälften hamnar på blusen – då är det svårt att argumentera för att hon ser ut som en filmstjärna eller modell. 

Till detta läggs ett lager foundation så tjockt att om hon nickar till på bussen lämnar hon ett exakt dödsmask-avtryck på sätet framför.

Men tro för all del inte att männen står bredvid och tittar på. Herregud, nej. Mänsklig manlig fåfänga i kombination med nålar är bland det mest underhållande som finns.

 

Män har nämligen upptäckt botox

Men där kvinnor vill ha slät hy, vill män bara inte se arga eller trötta ut. 

Problemet är att botox inte alltid tar hänsyn till önskemål.

När en medelålders man har överdoserat i pannan förlorar han förmågan att höja på ögonbrynen. 

Och så har vi håret och skägget som färgas så kolsvart att det ser ut som om man applicerat skokräm med en roller, då blir effekten den motsatta. Man ser ett askgrått ansikte som ramas in av ett blänkande, djupsvart plastskägg.

Såg bilder av en del mycket kända manliga artister i min egen ålder. Inte ett grått strå, nejdå svartmålat skägg och hår till ett kraftigt åldrat grått ansikte. (För att illustrera vansinnet gjorde jag på skoj en AI bild där jag betraktar mitt sämre jag, som experimenterar med tramset)

Löjligt så det förslår. 

Det mest tragikomiska med allt detta fixande, lyftande och målande är ju målet, att se sexig ut. Många vill så gärna utstråla farlig passion, men resultatet blir ofta löjligt och skrattretande.

 

Men det räcker ju inte med att hålla sig snygg i det dolda. All denna smärta och dyra gelé måste naturligtvis exponeras. 

Välkommen till Facebook, Instagram och Tik Tok, där medelålderns fåfänga muterar till en helt ny sport.

Här ser vi kvinnor som har upptäckt att digitala filter i kombination med starkt motljus kan radera ut fyrtio års levnadshistoria på ett klick. De lägger upp bilder med texter som ”Bara en helt vanlig tisdag #nomakeup #blessed”, trots att bilden är så hårt retuscherad att deras näsa har gått samman med överläppen och de saknar pupiller. De ser ut som ett ganska snyggt spöke, men sexigt ska det vara.

Männen kör en annan taktik på sociala medier, den så kallade ”gym-selfien i motljus”. Här poserar Kalle, 52, i ett par alldeles för tajta träningstights. Han spänner biceps så hårt att ett blodkärl i pannan hotar att explodera, samtidigt som han försöker titta så där svårmodigt och farligt in i kameran. Det är menat att utstråla rå, sexig alfahane, men blicken avslöjar snarare en man som febrilt försöker minnas om han stängde av kaffebryggaren innan han åkte hemifrån.

När dessa hårt renoverade, digitalt slipade varelser sedan ska försöka ha en flirtig kväll ute på stan blir krocken med verkligheten monumental. De kan inte le ordentligt mot varandra eftersom kinderna sitter fast, och om de blinkar förföriskt ser det mest ut som om de har fått ett gruskorn i ögat. Det är en heroisk insats, men naturen vinner alltid till slut.

 

Kanske är det dags att inse, att det mest attraktiva, som finns faktiskt inte är ansikten och kroppar som är fixade in absurdum. Det mest sexiga och vackra är trots allt de som vågar låta naturen ha sin gång och ha lite karaktär i ansiktet

Den vackraste kvinnan jag vet är min fru, med sin naturliga skönhet, helt opåverkad av nya tiders ideal.

 

Tror att en psykolog hade kunnat utveckla resonemanget om bristande självkänsla, självdyrkan, ideal och säkert mycket mer. Men det ger jag mig inte in på. Bara några funderingar första tisdagen i september.

 

C Nils Mohlin 2026 09 01


 

Bilderna visar mig när jag studerar mitt sämre jag som fixat hår och skägg. Därefter en bild på min fru och på mig. Båda är vi väldigt ofixade.

 

 








 

 

 

 


lördag 29 augusti 2026

Räkna steg

 Lördagspromenad

Har en ny Iphone som fixar det mesta och lite till.

Min fru kan se var jag är och jag kan se var hon är. Håller också rätt på dataprylar och mer än så.

Appar för allt som händer i livet och ta mig fan, har de dessutom lyckats med, att krångla in en bit av mitt sämre samvete i den där rektangulära prylen.

Iphonen spionerar på mig via appen ”Hälsa”. 

För noggranna noteringar och redovisar vartenda jävla steg jag tar.

Undrar om appen, som registrerar när jag rör mig och inte gör det, håller koll på vad jag handlar och smäller på fingrarna om något olämpligt hamnar i varukorgen.

Ligger på nattygsbordet och noterar: ”Jaha nu går han in i vardagsrummet och sätter sig i sköna fåtöljen, det blir inga steg av det där inte!”

Promenad till Marinan för att förtidsrösta, fortsätter längs hamnen och hamnar mitt ibland en flock löpare. Hade jag hängt på borde Iphoneappen kunnat visa en sjuhelsikes bra veckostatistik för mig. 

Men löparna i startfältet såg mest ut som om de ville springa över mig, som om jag var något onämnbart och oönskat hinder på trottoaren.

Hur Iphonen reagera på det där vet i sjutton, men något jäkla pluspoäng borde mina lite snabbare steg varit värda.

Om än stegen togs av ren självbevarelsedrift för att inte bli omkull sprungen.

Storgatan upp och vid torget - likt marknadsknallar.

Börjar svansen av blåbrunt till rött av optimistiska och mindre optimistiska partiföreträdare, som väl inövat mässar ord om egna partiets förträfflighet och tomma löften, för de som fortfarande ids lyssna eller än värre tror på svadan.

Jag vare sig ids lyssna eller tro på rappakaljan. Har ju dessutom redan röstat. Nickar och byter helt opolitiska ord med några jag känner.

Undrar hur hälsoappen i min Iphone ställer sig till alla avbrott under dagens runda. Stor röd bock i kanten och smäll på fingrarna för lördagskakan, som slank med filen och havregrynen hos handlaren.

Tjugo år yngre hade jag snörat på mig boxhandskarna igen för att tillfredsställa den där jävla appen.

Nåja det är ju söndag och då tar vi allting med ro, trots det hindrar det inte från att berätta lite om en lördagspromenad, innan mitt sämre samvete inbäddat i Iphonen och jag tar vår söndagspromenad.

C Nils Mohlin 2026 08 30







 

Harley Davidson - Madagaskar

 Sista lördagen i augusti och även om det med stormsteg närmar sig valtider så finns det ju mer än det att tänka på.

Kör inte bil längre och sålt fatscootern – lite taskig syn och hörsel. 

Men tillräckligt bra för att planera inköp av ett lagom fordon i Spanien. Ja jag kommer tillbringa min mesta tid där framöver.

I en långsträckt stad som Los Alcázares måste man kunna ta sig fram på ett enkel och bekvämt sätt för att kunna vara med och delta där saker och ting händer.

Nog har jag mina idéer alltid. Men förnuftig och spansktalande fru har redan varit i kontakt med leverantör i Barcelona för att förhöra sig om lämpligt fordon för en äldre herre.

Harley Davidson blir förmodligen en Madagaskar – kanske bäst så.

Nu tar vi hand om en 17 gradig lördag och gör det bästa av den.

C Nils Mohlin 2026 08 29




torsdag 27 augusti 2026

Hos läkaren

 Har varit på hälsoundersökning. Något som åttio plus herrar och för all del damer också brukar gå på med årlig regelbundenhet. 

Vet till och med många ungdomar i sjuttio åren, som brukar genomgå en sådan här undersökning.

Ungefär som man besiktigar bilen.

Besöket hos läkaren föregicks veckan innan av provtagningar. Förmodligen med avsikten att avslöja dolda fel. Ett batteri av provrör fylls med blod. Urinprov lämnades. Längd och vikt kontrolleras. Herrar i mogen ålder får inte rasa i vikt, men får fan heller inte gå upp i vikt.

Läkaren knackar och lyssnar, ställer frågor. Nickar belåtet. ”Gick du hit och uppför backen?” 

Ungefär som om backen upp till sjukhuset ingår, som konditionstest och kognitiv test av förmågan att hitta rätt och ta vara på sig själv, och är en betydelsefull del av undersökningen.

”Ja ja gick hit alldeles själv och uppför backen!”

Således välmående patient. Rutinproven UA. Stabilt läge avseende värkbesvär. Kallas åter om ett år, skrev läkaren i journalen.

Med andra ord så får jag gå lös på gatorna ett år till. 

Även om jag inte fick någon synlig klisterlapp i pannan, som talar om att jag är tillräknelig och fullt fungerande åttiotvååring, ungefär som bilarna fick på vindrutan förr i tiden.

Nu har vi en torsdag att ta hand om. 

C Nils Mohlin 2026 08 27





lördag 22 augusti 2026

Minnen

 I januari 1957 fick pojken ta över sin morfars gamla kul hantlar och en kungsfjäder. Senare samma år kom ”ge mig en kvart om dagen” - Arne Tammer in i hans liv. Något som kom att påverka trettonåringens liv, under många år framåt, kanske mer än något annat.

Revolten mot ett mycket auktoritärt föräldraskap hade troligen inletts redan fem år tidigare med den nedbläckade jackan. (Publicerad på  https://nilsmohlin.blogspot.com  den 15 augusti i år).

Med järnhand skulle barn stöpas efter föräldrars dåtida föredömen. Styras till att motsvara något, eller än bättre med råge övertrumfa auktoriteternas val i deras konstlade skitförnäma och småborgerliga värld.

Sådant som barns egna kvaliteter, förutsättningar och begåvningar var i högsta grad ointressant i pojkens föräldravärld på fyrtio och femtiotalet.

Början på ett tufft ungdomsliv varvat med hårt arbete och studier på kvällarna tog sin början.

Sexton år gammal blev pojken snickarlärling, som arbetade 48 timmar i veckan och studerade på kvällarna. Rakt emot föräldraauktoriteternas utstakade väg med gymnasium, universitetsstudier och en betydelsefull och respekterad tjänst i samhället.

Pojken levde sitt eget liv. Arbetade hela veckan, studerade fyra kvällar i veckan och på alla helger, efter att arbetet slutat på lördagseftermiddagen. Enda avbrottet blev träningen och någonstans under de åren kom gymnastiken och därefter boxningen in i den unge mannens liv. 

Ynglingen tog studentexamen som privatist och inledde direkt kvällsstudierna till en ingenjörsexamen.

Auktoriteterna kvicknade så smått till liv. Det kunde kanske bli något av pojken trots allt.

Efter fullgjord värnplikt, som med tiden får bli ett eget kapitel, år med efterföljande militär utbildning har påverkat och styrt mycket av mannens liv i positiv bemärkelse.

Efter ett kompletterande studieår på KTH kom den unge mannen tillbaka till Malmö. Han blev på den tiden landets yngste ansvarige byggarbetschef. Senare kompletterade mannen med juridiska studier, ett stort intresse, som i ett annat liv förmodligen lett honom till advokatyrket.

Helt plötsligt väldigt accepterad av föräldraauktoriteten. Unge mannen var stolt och vände dem ryggen.

Var styrkan kom ifrån under dessa mycket tuffa år kan nog tillskrivas, träningens förtjänst. Först Arne Tammer och kulhantlarna, gymnastiken och boxningen. Boxningen där sandsäck, päronboll och ibland motståndare i ringen på magiskt sätt var balsam för den unge mannens själ.

Fick som boxare i mitten på sextiotalet ”möjligheten” att sparra mot Bosse Högberg inför en av hans matcher i Köpenhamn. En skicklig boxare och Europamästare. Men tekniskt sett en ren gatufighter, som man fick se upp med. Ett kul minne och enda gången jag åkte på en rejäl snyting.

Fick också nöjet att umgås med Lennart Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson några kvällar på Atletklubben. Än roligare minnen, än mötet med Bosse Högberg. Lennart är en allmänbildad jäkel, som har svar på det mesta. Frank var mer av en röjare, men en trevlig sådan åtminstone av vad jag upplevde.

Livet fortsatte med mycket träning och ett katastrofalt äktenskap, som på sitt sätt, i mycket stor utsträckning präglades av partners psykiska sjukdom och ett tragiskt avslut. 

Som nybliven pensionär blev det Friskis & Svettis i Malmö tillsammans med Lasse Twetman och hans gäng. En mycket trevlig och stimulerande tid.

I mogen ålder, för sjutton år sedan, träffade mannen sin nuvarande fru. 

Mannen hade hittat hem tillsammans med en fantastiskt kärleksfull kvinna, som betyder allt för honom. Han fann balansen i sitt liv.

Finns oändligt mycket mer att berätta om, men det återkommer vi till.

C Nils Mohlin 2026 08 22