A, B, C

A, b, c, d, e, f och så vidare, av det skapar vi ord, meningar och berättelser. När man formulerar och arbetar med en berättelse, handlar det ofta om ett experimentellt lekande med orden för att ge existens åt tankarna. Ord som kan forma en berättelse, som kan accepteras av läsaren och i bästa fall ge en stunds förströelse och nöje.

”Det var en gång…” börjar ofta de klassiska berättelserna eller sagorna och då förväntar sig läsaren en hopdiktad fabel.

Med ord kan man ge liv åt något positivt eller i värsta fall negativt. Det negativa berättandet i form av satir, där skribenten strör galla över personer eller företeelser kan bli nog så jobbig att läsa, om det inte lindas med humoristisk underton. Sedan kan det vara ganska påfrestande att hitta humorn om man till exempel skall skriva om Donald Trump, men han är däremot ett mycket tacksamt objekt för karikatyrtecknarna. Han menar säkert allvar med allt han säger eller twittrar om, även om allt låter som grodor i omvärldens öron. Visst kan man försöka ge humoristisk stuk åt galningens uttalanden, men det fastnar någonstans på vägen, då man inser att han säger sin uppriktiga mening. Som den onde i en fabel hade Donald Trump varit som klippt och skuren, men tyvärr han är ingen fiktiv figur.

Istället för att skriva satir så skapade jag mina gubbar, Herr Svensson och trollen Carl Gustav och Bror Klumpeduns, som jag emellanåt låtit ge makthavarna en käftsmäll.

Berättandet med fiktiva figurer är tacksamt, man kan ge dem vilka karaktärsdrag man vill, låta dem uppleva vad som helst, så länge man inte tröttar ut läsaren.

För en del år sedan hade jag en återkommande krönika i en veckotidning och då skrev jag vanligen om aktuella händelser. Inga världsomstörtande utan snarare små till syns enkla vardagsupplevelser, där man tacksamt kunde ta ut svängarna och baka in humorn.

Ó  Nils Mohlin 8 okt. -18