Likt
en avbildad kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor,
läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar knuffas i
trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer
stressade människor inför prövningar, som många gånger
överskrider det förnuftsmässiga tänkandet.
En
gammal krum dam använder rollatorn som murbräcka. Passerar tämligen
enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med gnällig
stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller upp ett
paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara
detta och så, så svårt för att gå". En femtioårig, högröd
korpulent herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den
annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två. Damen
lägger kexpaketet på disken "Jo jag skulle ju ha ett paket
grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll
och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på
kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och
otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den
slingrande drakens svans, barnskrik, hostningar, skramlande och
skrapande kundkärror driver stressen till sin yttersta spets.
Minuten senare sätts grädden framför damen, "Det blir 32
kronor". "Oj så dyrt", men börjar sakta fumla i sin
kass på rollatorhandtaget, ur kassen drar hon en mindre väska, som
hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt
knäpper upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig
mödosamt till mynt inkastet där hon försiktigt stoppar ner krona
efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på
golvet, som den korpulente böjer sig ner för att plocka upp, inte
av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står
som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla
damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg
ut, vänder hon sig mot kassörskan "Så glömsk jag är, skulle
ju ha en trisslott också". Hela proceduren upprepas på nytt,
väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken.
Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på
rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina
varor, tittar på nummer två i kön, "Mår du bra lille vän,
du är ju alldeles röd i ansiktet"?
"Vi
öppnar här också" hörs det från motstående kassa, oroliga
ögonkast, "Vem hinner först". Den korpulente kastar sig
fram och stöter hop med en tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen
börjar skrika. En av dem slänger en öppnad godispaket mot
honom,missar men innehållet sprids över golvet. Stressad mamma
börjar samla hop, skum, choklad eller vad nu det grällfärgade
skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö
två, den korpulente ställer sig strax bakom, men får besked av
mamman att det alls inte är hans plats, han försökte knuffa undan
henne och barnen. Den korpulente är nu nummer tre i kön, tills en
herre knackar honom i ryggen och upplyser om att hans plats är bakom
honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och tänker
att det tar nog inte så lång tid, väl framme vid kassan, hörs i
en högtalare "Vi ha fått varor, kan du ta emot Lasse"?
Lasse låser kassan, reser sig och ber om ursäkt och försvinner.
Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en
vansinneskapplöpning mot den andra kön. Följer själv efter och
hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan ideligen hänger
upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och
överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner
i sin varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar
butiken och hamnar som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.
De
pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i
kön, nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och
med tapperhet dämpar hon en accelererande ilska som riskerar övergå
i okvädningsord, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn
på något och glömmer maken, tittar sig kring som om hon vill fånga
alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och
gestikulerar vilt, "Titta, titta...de är ju ICA-Stig".
Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på
huvudet,"Det är inte ICA-Stig, ser du väl för fan". Jo
envisas hustrun, "Det är visst då ICA-Stig","Men för
helvete vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA-Stig"!
Det
första och i och för sig enda samtalet i kön dog ut, ja
mobilsamtal pågick naturligtvis och de bland yngre som inte pratade,
surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla
var utsliten, ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl
blir dags, inte behöver knäproteser, snarare tumproteser till
tummar utslitna av sms och surf.
För
vissa i det närmaste på gränsen till "köpsykos",
sniglar raden av otåliga, tuggummiiddislade, svärande och mumlande
personer framåt.
Varför
utsätta sig för detta tänker jag och vänder i dörren när jag
ser alla uttråkade, sorgsna och uppretade ansiktsuttryck, undrar vad
som hänt? Begravningsfölje – eller?
Nils
Mohlin
copyright
2012
Länk: http://sourze.se/2013/01/15/alskade-ko__81017
Whildeanska hösten - en antologi 63 röster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar