Själv
har jag fått en ny knäled, inget märkligt i det. På samma rum
finns tre bäddar till och patienterna skiftar i takt med att
medicinskt färdigbehandlade skickas hem.
Knäproteser,
höftproteser och diskbråck delar på utrymmet. Vitsen med en protes
är att man blir smärtbefriad, visst kan det göra ont första
dygnen, men det är som en lätt vårbris i relation till de smärtor,
som i vart fall jag drogs med i åratal innan operationen. Det var
med stor glädje jag åkte till St Görans sjukhus.
Alla
har tydligen inte samma inställning. I detta begränsade sjukrum
upplever jag nervöst pladdrande, visslande och mumlande personer,
som stönar och skriker. Intrasslad i slangar försöker jag förklara
att det här är en skitgrej, som genomförs proffsigt på Sveriges
bästa sjukhus. Det är fan inte nån jävla avrättning de skall
ledas till. Visst jag kan förstå att vissa kan känna viss oro
inför en sådan här operation, men inte till den milda grad att jag
får leka Dr. Phil större delen av natten. Halv två gav syrrorna
honom sömnmedel, jag sa: Nu får du allt vara snäll och hålla
truten för nu skall jag sova!
Klockan
är 05.22, han har vaknat igen och nu låter det som han rabblar
böner, eller vad fan det är, men det är lugnt snart kommer min
kompis Muhammed. Muhammed är en stor, rund och gemytlig
undersköterska, som jag skrämde hicka på när jag själv ville gå
på toa i går morse 16 timmar efter min operation. Han sprang som en
skållad råtta efter en jäkla gåstol till mig och snodde mina
rakgrejor, när jag ville snygga till mig.
Vitsen
med de här proteserna är att man skall komma igång så fort som
möjligt, helt enkelt våga använda dem. En annan rums kompis, som
fega och inte ville stiga ur sängen, gav personalen laxermedel, så
nog fan kom han ur sängen alltid, men det blev inte längre
promenader än till toa, om än ganska många.
Nu
kommer sympatiske Muhammed och säger med sprudlande glad röst till
min rumsgranne: "Nu skall jag ta dig till operation".
Sängen skakar nu om möjligt än mer och för ett herrans väsen.
Stackars Muhammed tänker jag, men snart kommer han tillbaka och ger
mig frukost och en trevlig pratstund. Skall överraska honom med att
hålla mig lugn och äta frukosten på sängen.
Hela
morgonen och förmiddagen har jag rummet för mig själv, tyst,
lugnt, kan läsa, skriva och njuta av solens strålar och den
fantastiska utsikten mot Globen. Strax efter lunch kommer två av de
nyopererade tillbaka, den orolige mannen som jag fick offra
nattsömnen på och en lite yngre diskbråckspatient. Lika omtöcknade
båda efter narkos. Som björnen vaknar ur sitt ide, kvicknar de
sakteliga till, morfin pumpas i dem och inom en timme är de som ett
par halvlulliga festprissar på väg hem från krogen. De kunde i
alla fall haft vet att bli illamående. Liggande i vars en hörna
börjar de högljutt konversera diagonalt över rummet. Beskriver med
dramatiska ord sina traumatiska upplevelser i operationssalen och
snart glider samtalet över till sport. Gud bevare mig i dryga två
timmar hör jag på det diagonala hockeylirande samtalet. I andra
hörnan snett emot mig har placerats en höftopererad kvinna, lika
ointresserad av deras samtal som jag. Plötsligt kommer diskbråcket
på att det visas hockey på en av TV kanalerna, ringer efter
personal och säger att han och hockeykompisen skall kolla en match.
Samstämmigt försöker båda ta sig ur sina bäddar och först då
inser de hur fjättrade de är till sängarna med kateter, kisspåsar,
droppflaskor och antibiotika. I det närmaste är sorgen total, en
desperat diskbråckspatient frågar mig direkt "du jag får låna
din padda och kolla matchen". Nej det får du inte, "jag
skriver om er". Konstigt men då blir det rent tyst i rummet,
kvinnan snett emot mig drar en djup suck av lättnad och tittar
tacksamt på mig.
Dagen
jag skall skrivas ut har äntligen kommit, sjukgymnast inleder med
ett övningspass, undervisar hur jag skall gå i trappor och i övrigt
förflytta mig. Arbetsterapeuten vill i all sin välmening packa på
mig allehanda olika hjälpmedel för att jag skall klara min vardag
lite lättare under närmaste tiden. Av föreslagna tiotalet åtgärder
och hjälpmedel lyckades jag förhandla ner mängden till en kudde
och en griptång. Sjuksköterskan kommer med olika råd, massor av
papper och tider för återbesök, så äntligen läkaren som
opererat mig, en trevlig kille, som tagit med kopior av
röntgenplåtar. Före och efterbilder av knäet. Eftersom jag varit
ryggmärgsbedövad under operationen hade jag med hjälp av
förstående narkossköterska, med intresse kunnat följa en stor del
av förloppet efter att lättat lite på insynsskyddet. Operatören
tittade knipslugt på mig "tyckte du det var intressant" -
Absolut, svarar jag. "Åk hem med dig nu och var inte alltför
djärv, det där skall ha tid på sig."
Jag
lämnar St Göran nöjd och belåten och längtar efter lugnet i
hemmet och min fru.
Nils Mohlin
copyright 2012
www.nilsmohlin.se
publicerad på www.sourze.se 12-12-27
Länk: http://sourze.se/2012/12/27/livet-pa-sjukhus__80972
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar