Svensson som gourmetkock och vi äter lugnt på Österlen

 Herr Svensson har många hobbys. 

Matlagning toppar listan, som det senast tillkomna intresset och vid kanalernas matlagningsprogram är Svensson klistrad vid teven. 

Läsa recept innan han släcker på kvällen är obligatoriskt, liksom efterföljande mackor när hungern vrålar högre än sömnbehovet.

 

Svensson blickar euforiskt mot sina gudar Leif Mannerström, Erik Lallerstedt, Jan Boris Möller, Tina Nordström, Tareq Taylor och många fler. I köket har han porträttbilder av flertalet och de tittar kritiskt ner på hans ambitiöst spretande kulinariska ansträngningar. Med ofta milt uttryckt, katastrofala resultat.

Mat och matlagning är för tillfället Svenssons religion. Inget tal om saken. Vid grytorna känner han sig som sina högt stående idoler, som en kreatör och låter fantasin flöda. 

Naturligtvis vill Svensson göra som sina förebilder, att med en elegant knyck på handleden vända pyttipanna och pannkakor i luften. 

Pyttipannan fick Svensson sopa upp från golvet och rester av pannkakan syns fortfarande i taket.

Att slaviskt följa recept är inte Svenssons likör. Om det är kött, fisk eller grönsaker som skall tillagas, så smakar han på alla dyrt inhandlade kryddor och tillbehör först. Tar sedan bara av det som tilltalar honom smakmässigt, vilket gör att de färdiga rätterna allt som oftast haltar lite i smakupplevelsen.

Det som förändrade Svenssons vana att smaka på allting var en burk Sambal Olek. Svensson tog en rejäl sked av den mörkfärgade pastan och for sedan runt lägenheten som en eldsprutande drake.

Svenssons mamma, sjuttiofemåriga fru Svensson bjuds ibland in för att tillsammans med sonen avnjuta någon av hans tillagade gourmetmåltider.

”Räcker det inte med att vi tar en kopp kaffe?” Frågar fru Svensson i vädjande ton eller: ”Jag kan inte idag, måste träffa mina väninnor!”

”Ni träffades ju igår”, genmälde Svensson. 

”Vi hann inte bli färdiga.”

”Vadå färdiga? Ni är ju pensionärer hela bunten!”

Då brände mamma till med: ”Hur går det med din träning? Du har väl gått ner några kilon nu? Ät inte för mycket lilla gubben!”

”Ger mig fan på att hon är i maskopi med den djävulske tränaren på gymmet.” Mumlade Svensson efter samtalet.

 

”Fan jag ringer kompisarna. Här finns mat till ett helt kompani. Dom brukar inte vara nödbedda.”

”Vad blir det för käk?” Undrade Kalle, vis av erfarenheter från Svenssons kök.

Svensson levererade en lång beskrivning, som Kalle inte förstod värst mycket av. Men tänkte, ’det låter inte speciellt hälsosamt.’

Två timmar senare satt fyra glada kamrater och åt det sista av färdigmaten från kvarterskrogen.

Ett nedsläckt och skövlat kök med intorkad mat, som Svensson själv för skamskull provat ett par skedar av innan han instämde i kompisarnas förslag om mat från krogen.

Morgonen därpå var köket hjälpligt städat. Soporna klara att bära ner och överst tronade ett antal kända kockars anleten.

”Fan ta er!” mumlade Svensson och lät Mannerström tillsammans med hela gänget försvinna i soptunnans gap.

 

C. Nils Mohlin 2022-01-11

 

Facebook i Kivik och lite varstans

De första berättelserna om herr Svensson skrev jag för drygt tio år sedan. Han har sedan dess förföljt mig, pockat på uppmärksamhet och dyker upp lite då och då i mina texter.

Herr Svensson är en högst alldaglig medelålders kille med ungefär samma glädjeämnen och bekymmer som alla andra. 

Nu skall jag berätta om när Svensson skaffade sig ett Facebookkonto.

 

Herr Svensson har tagit steget, blivit social och skapat ett konto på Facebook.

Vem kunde väl tro det om den glade garcon Svensson, sällskapsmänniska i alla sammanhang. Lider vare sig av tunghäfta eller blygsel.

Det inre motståndet mot sociala forum får ge vika och Svensson sätter sig framför datorn.

Med stora bokstäver står det ’Gå med – Det är gratis och kommer alltid att vara det’.

Svensson anger namn, e postadress och kommer till lösenord. Datorn föreslår en horribel sammanställning av bokstäver och siffror. Svensson skakar på huvudet – ”Det där skulle inte ens Einstein kunnat memorera”. Olika kombinationer av namnet Svensson är tydligen lönlöst, då det bemöts med datorns lite hånfulla – ’Svagt’. Efter mycket funderande över säkert lösenord knappar Svensson in ********.  

Anger födelsedag och i ett fåfängans nyck blir femtioårige Svensson helt plötsligt fyrtio år. Efter det frågar Facebook om han är kvinna eller man – ”Man för helvete!”

Allt ifyllt och Svensson klickar på ’Gå med’.

Dags att logga in på kontot – E postadress och lösenord. När ’Du har angett fel lösenord’ retfullt skrattar åt honom för tredje gången, tvingas Svensson medge det nesliga och begära nytt lösenord. Det hela ordnar sig med email och nu är Svensson äntligen inne på sitt konto.

Svensson fyller i resterande uppgifter om civilstånd, skolor, utbildning, arbete och så vidare. – Vad i helsike, är det någon jäkla anställningsintervju?

Svensson skall lägga in en bild på sig själv och väljer en för tjugo kilo sedan. Ganska så väl överensstämmande med en tio år yngre Svensson.

Förslag på vänner dyker upp och Svensson klickar på gamla studiekamrater, arbetskamrater och andra han lärt känna under åren.

Wow 27 vänner, det var inte illa. Nästa steg är att göra en exkursion i Facebook världen och Svensson gapar i stum förundran, när han ser att folk har allt från några tiotal vänner till tusentals.

Det dyker upp inbjudningar från än här och än där om att gå med i grupper, olika spel. Vänförfrågningar, inbjudningar till evenemang och mycket annat.

”Det var själve fan, skall man inte kunna styra det här själv. Jag vill inte spela några jävla spel.”

Svensson upptäcker att han helt plötsligt kommit med i en massa grupper – Hur det nu gått till.

Efter några timmar i Facebookvärlden har Svensson oväntat hundra vänner och ett femtontal som börjar chatta med honom.

”Kul, men nu får det vara nog för idag!”

Svensson går till sitt stamlokus för att ta en öl med kompisarna. Med en öl i handen strosar han bort till bordet och de tre kompisarna.

Det första han ser är att två är på sina mobiler inloggade på Facebook. Den tredje sitter slött och tittar på, ger Svensson ett likgiltigt ögonkast och säger:

”Vill du snacka får du logga in på Facebook, drick annars din öl och håll truten!”

 

C  Nils Mohlin 2022-01-09

 

 

 

På tal om nyårslöften i Kivik och lite varstans

 Andas ut sakta, sakta. Spegelns stolta kroppsprofil med högburen bröstkorg, sjunker i takt med utandningen till malplacerad kula, halvmetern längre ner.

Svenssons humör smäller i golvet likt pannkakan, som halkar av fatet.

Älskade kalorier – Hatade kalorier.

Kalorier som spelar nesliga spratt, förvandlar ungdomsideal till blekfet massa.

Femtio bast konstaterar Svensson när han studerar spegelns hånfulla champagneliknande figur – Ingen Arnold eller Rambo inte.

Decenniers nyårslöften tillkomna i festens lycksaliga rus. Ouppfyllda samvetskvalfyllda tomma löften skapar större klädstorlekar. Går inte skylla på fukt i garderoben, när kläder tycks krympa till ministorlekar i oroväckande takt.

Nej… nu jävlar skall det hända grejor!

Flådiga träningskläder, moderiktiga gympadojor, träningskort på gym, rödmarkerade träningspass i kalendern månader framöver. Tusenlappar investerade i drömmen om sommarens vältränade atletiska figur.

 

En sympatisk man i trettioårsåldern tar emot Svensson. Visar honom runt bland alla obegripliga redskap och talar om att det är han som skall träna och hjälpa Svensson till ett bättre liv.

Blivande träningskamrater kämpar i maskiner, med hantlar och stänger. Ansiktsuttryck som skiftar från glädje och belåtenhet till förvridna plågade anleten.

Svett, tårar och dunkamusik fungerar likt piskan på galärslavarna, som lydigt följer takt och instruktioner.

Svensson nu mycket blekare undrar stilla – Vad fan har jag gett mig in i?

 

Under hurtig tränares militäriska tillrop späker Svensson sin kropp i maskiner, som får honom att tänka på medeltida tortyrredskap.

Svettas, sliter och drar tills kroppen av mjölksyra darrar, som en sufflé, går ner i spagat i duschen och andas ut.

Samma sak måndag, onsdag, fredag och däremellan motionslöpa. Tjugo kilo skall bort sa hurtbullen, som under skränig musik leder tortyren i gymmet.

På hemvägen tvärnitar Svensson vid korvkiosken. Två tjocka med mos, hem och Svensson ställer sig på vågen – Plus minus noll!

Värkande kropp sjunker ner i tevefåtöljens omslutande famn. Lite chips, lite ost, en öl – Rom byggdes inte på en dag. Lite belöning skadar absolut inte. 

Den där misshandlaren hade sagt att Svensson skulle få kostråd – Nonsens!

 

Onsdag samma helvete, nu med en kropp som smärtar för varje rörelse och en tränare utan empati.

Kör, kör, hårdare, en gång till, ja så tar du i lite, känn hur musklerna arbetar.

Vilka jävla muskler? Dusch, tvärnit vid korvkiosken, tevefåtöljen, chips, ostbågar och öl.

Torsdag skall kost ventileras, proteiner, kolhydrater och det goda fettet, inte likvärdigt med det som smakar gott, utan det som enligt experten gör gott. Grönsaker, frukt, bönor, linser, nötter, fet fisk och så vidare. Var i helvete tog korv, hamburgare, pommes frites och bearnaisesåsen vägen. Jo det var lika med det onda kolesterolet påstod människan.

Fredag ett nytt möte med fan själv och hans djävulska tortyrredskap.

Svensson biter samman och lider syndarens kvalfulla straff. Sympatisk – Han är inte ett förbaskat dugg sympatisk.

Kör, ja så tar vi i lite, hårdare, hårdare, pressa dig lite, känner du hur musklerna arbetar, ja och så en gång till!

Förbannat begränsad vokabulär idioten har! Kan han inga andra ord? Sadist är vad han är, konstaterade Svensson.

Efter tredje passet vaggar Svensson bredbent och baklänges nerför trappan. I måndags kände han sig i alla fall som en femtioåring. Tre pass senare färdig för äldrevården. Skam den som ger sig. Lördag innebär joggingtur.

Med en kropp som skriker högljutt av smärta, träningsvärk sa djävulens grymme hantlangare. Går över sa han, sedan är det bara att köra så det ryker.

Min kropp ryker redan noterade Svensson och snart ryker den väl åt helvete.

Svensson drar på sig träningsoverall, löparskor och stapplar ut på gatan, där han sakta stretchar sig fram.

En äldre dam med käpp passerar honom med raska steg. Ett hån utsänt av barbarisk tränare, mumlar Svensson, när han med blytunga fötter och ben lunkar gatan fram.

Vänder vänster, vänster, vänster och är tillbaka vid sin port. Tar sig med målmedvetna steg till hemmets lugna vrå och sätter sig vid datorn.

Blocket – Träningsoverall och dito skor, obetydligt använt säljes.

Svensson korkar upp en öl och sjunker ner i fåtöljen med ett belåtet varggrin – Inga fler hjärtlösa träningssadister i hans liv! Inte i år i vart fall!

 

Skrev han som tränat i 53 år

 

C  Nils Mohlin 2022-01-08

På samhällets skuggsida

Missbruk, psykisk ohälsa eller möjligen både och, är lite av det välmående samhällets baksida.

Vi lägger märke till dessa individer, men ser vi dem verkligen?

En utsatt, mycket sårbar grupp, som det gått fel för någonstans i livet. 

Utan att lägga några värderingar i varför de hamnat i ett utanförskap, så är möjligheterna till återanpassning ibland som en oöverstiglig mur.

Det finns ett fåtal som vägrar återanpassning och hävdar sin rätt till livet på gatan och boende på offentliga toaletter. 

Flertalet vill dock ha en förändring och återvända till ett värdigt liv med bostad och tre mål mat om dagen.

Vilket kan förefalla vara en självklarhet.

Utan fast arbete, ingen ordnad ekonomi och ingen bostad värt namnet, så är vägen lång, knagglig och omänsklig för de som verkligen vill ha förändringen.

Som förvaltare och god man har jag under åren konfronterats med problemet i Simrishamns kommun.

Socialförvaltningen och Prologen i den mån de är inblandade gör ett storartat arbete med de verktyg dom förfogar över.

Hyra en enrummare idag är för de flesta av oss tämligen enkelt i den mån det finns lediga sådana. Fast inkomst, en upplysning, möjligen referenser så är det som regel klart.

För de som inte har fast inkomst, fläckfri upplysning och goda referenser är det praktiskt taget omöjligt om inte en stark borgenär dyker upp.

För något år sedan stängdes olyckligtvis Cissela i Borrby, som var ett utmärkt boende för de som hamnat på samhällets skuggsida.

I ett humanistiskt samhälle är det inte acceptabelt att hänvisa människor till vandrarhemsboende av lägsta klass. Där närheten till droger är märkbar och risken för att hamna i fel sällskap stor.

Detta är som jag ser det ett synnerligen angeläget ämne för våra politiker.

Öppna Cissela igen eller ett likvärdigt boende! Behovet är akut!

 

Nils Mohlin 2021-12-02

 

 

 

 

Robotar i Kivik och lite varstans

 Såg som hastigast på nyhetsprogrammet efter fem på kanal 4.

I en undertext stod det: 

”Levande robotar fortplantar sig på egen hand!”

För någon månad sedan köpte vi en otroligt bra robot, som tar hand om dammsugningen på ett exemplariskt sätt åt oss. Den till och med snackar.

Min fru döpte roboten till Antonio. 

Efter att ha läst den där förbaskade raden på teve 4 så går jag och hoppas på att Antonio snart skall bli pappa, så att hans avkomma kan ta hand om nedre våningen i vårt hus.

Vadå levande robot?

 

Önskar er en trevlig dag!

 

Copyright Nils Mohlin 2021-12-01

Valprapport 15 från Kivik

 Jag är riktigt stor nu! Nästan fyra och en halv månad gammal.

Vi har fått något som kallas snö och det är schysst att busa i.

Även om husse svor en ramsa när han skotta och sopa entrén, så hade han inget emot när jag lekte med honom i trädgården.

Inomhus finns det också mycket att göra. Hjälpa matte och husse med en massa göromål och det tar sin tid.

Jag har också lärt mig plocka en massa saker från soffborden. Men de där två konstiga människorna som jag bor tillsammans med har satt upp alla grejor så högt, att jag inte når dem.

Har ni hört på maken vilka dumheter.

Köksbordet överlistade jag! Två snabba moment – en halvt utdragen stol som jag gör en mellanstuds på och vips står jag på matbordet.

Men det var tydligen inte så populärt för nu skjuter dom in alla stolarna ordentligt. Vadå… jag kan väl lära mig att dra ut en stol.

Husse kallar mig för Turbolisa ibland, vad han nu menar med det.

Trams såklart!

Jag heter Chloe, så de så!

 

Woffhälsningar från Chloe. Jo husse han hälsar också.

 

 C  Nils Mohlin 2021-11-30

 

Valprapport 14 från Kivik

Idag fyller jag tre månader och är snart en stor stark Jack Russel.

Valplivet är faktiskt ganska så behagligt.

Man får mat, godis och beröm. På kvällarna när vi ser på teve så ligger jag antingen i min nya säng i vardagsrummet, ibland hos matte i soffan eller så sträcker jag ut mig i husses knä.

Husse säger att jag inte får använda hans dator och telefon. Då får han ju för sjutton se till att lägga dem någon annanstans än på sin fotpall. 

Men det är klart han skriver ju om mig och tar bilder på mig, så han får väl ha de där grejorna ifred.

Husse säger att jag är en bortskämd diva, vad han nu menar med det.

Valptänderna är irriterande, jag måste bita och tugga på saker. Husse har handlat hem ben och grisöron till mig, som är riktigt smaskens. 

Jag är faktiskt ganska lydig och har ännu inte tuggat sönder något otillåtet. 

Jag har visserligen ett gott öga till ett par skor som står i hallen. Dom kommer jag nog att ta hand om en dag. Även om jag misstänker att husse lurat mig och ställt ett par utslitna skor där för att testa mig.

Helst skulle jag vilja ha ett par av mattes nya med härlig läderdoft i. Har ni hört på maken, matte ställer in sina skor i en garderob, precis som om hon misstänker att jag skall röra dem. 

En dag skall jag lära mig att öppna garderober och skåp. Ni kan inte ana valpkompisar hur mycket intressant och tuggvänligt som tvåbenta förvarar i dom där utrymmena.

 

Hej då alla kompisar

Chloe

 

Ó  Nils Mohlin 2021-10-21