Järlåsatrollet i Dubai

Järlåsatrollet Carl Gustav fortsatte att berätta om sitt möte med emiren schjek Mohammed bin Rashid Al Maktoum. 

Efter en gumplandning i öknen där Bror Klumpeduns skrämde femtio kameler på flykt och sedan kanade vidare tills han kolliderade med schjekens lyxbil tre mil längre bort. Var inte den bästa inledningen på deras besök i emiratet. Det var i och för sig inte bara schjekens bil som blev tillknycklad, utan den efterföljande karavanen med livvakter körde in i varandra när det blev tvärstopp vid Klumpeduns.

Till råga på allt så hade Klumpeduns fått en del resdamm i näsan och om någon kan nysa så är det han. Vem mins inte nysningarna i Upplansskogarna när flera tunnland skog skövlades.

Carl Gustav gjorde vad han kunde för att förhindra det hela, men lönlöst. Klumpeduns levererade en nysning som förorsakade den värsta sandstormen i mannaminne och hade han inte huggit tag i Carl Gustav och schjeken så hade de också försvunnit likt det 100 man starka följet. Av följet så hörde de med tiden av sig, en del hade hamnat i Oman, någon i Jemen, en hel del i Saudiarabien, några stackare i Kuwait och en hade slagit ner i Ali Khameneis knä när han skulle inta sin lunch i Irans huvudstad Teheran. Nedslaget i Teheran ledde till en svårlöst diplomatisk kris, som Järlåsatrollet lovade att fixa.

Men det omedelbara problemet var hur de skulle ta sig till staden Dubai, alla bilar var täckta med tonvis av sand och även om Klumpeduns erbjöd sig att blåsa dom rena, så insåg Carl Gustav att bilarna också skulle blåsas åt fanders.

Järlåsatrollet samlade istället samman de femtio kameler som Klumpeduns skrämt på flykt. När han kom tillbaka med dem till schjeken, så svimmade alla kamelerna när de såg Klumpeduns. Klumpeduns försökte ställa dem upp och prata snällt med dem, men så fort de stod på sina ben, gick de ner i spagat igen.

Schjeken svor och gormade och lovade halshugga de två inkräktarna, så det fanns bara en lösning Klumpeduns stoppade schjeken under armen och så studsade de in till huvudstaden Dubai och landade framför det furstliga palatset. 

Järlåsatrollet föreslog turbankalle som han kalla honom att fixa till lite käk, så att de i lugn och ro kunde diskutera halshuggningen över en bit mat.

Måltiden slutade med att Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns blev benådade. Kunde de dimpa ner så där från himmeln så måste ju trots allt profeten Mohammed ha ett finger med i spelet.

De bjöds in till alla sammanhang och fick träffa turbankalles tjugo barn och en massa andra höjdare. Efter några veckor i schjekens sällskap studsade de vidare till Teheran för att prata förstånd med tjurskallen Ali Khamenei.

Men det är en annan historia.

Ó  Nils Mohlin 20-01-30

Järlåsatrollets comeback

Häromdagen knackade det på dörren och utanför stod min gamle kompis trollet Carl Gustav inte stort mer än halvmetern hög och bakom honom storebror Klumpeduns dryga tre meter hög. Som Carl Gustav själv sagt vid ett tillfälle, så var han det typiska exemplet på överproduktion. Den äldste bror Klumpeduns var störst, sedan blev de bara mindre och mindre och när sladdtrollet Carl Gustav kom så blev han inte större. Men ju mindre till storleken dess skarpare hjärna hävdade trollet och nog hade han bevisat det vid ett antal tillfällen. Vid den aktningsvärda åldern snart 260 år var han otroligt alert och fylld av bus, men det var ju inget mot Bror Klumpeduns som med råge passerat de 400. Trollen hade under åren i Upplandsskogarna ställt till med en farlig massa hyss, men det var snälla sådana och de månade alltid om barn, gamla och fattiga.

Järlåsatrollet berättade över en kopp kaffe (Klumpeduns fick sitt i en tolvliters hink) om tiden då vi inte haft någon kontakt. Carl Gustav hade tagit timeout och semester, rest jorden runt med Klumpeduns eller rättare sagt studsat runt. Studsteknik var nämligen deras sätt att förflytta sig långa sträckor. Carl Gustav behärskade den till fulländning, tänk bara när han studsad från månen och landade bakom vårt hus och hade dessutom en månbil med sig. Bror Klumpeduns däremot påminde mer om en Boeing 737 som kraschlandar, men han valde som regel relativt säkra landningsplatser. Utom när de var på hemväg och han damp ner på Heathrow och ställde till med en faslig oreda.

Polis och militär hade skyndsamt ryckt ut och omringat det de trodde var en invasion från yttrerymden. Klumpeduns satt på rumpan i det drygt halvmeterdjupa rumpavtrycket mitt på landningsbanan, medan Carl Gustav stod på hans mage och råskällde. Polis och militär insåg snart att det var en fredlig invasion och bad att få tala med deras ledare. Carl Gustav harklade sig, ställde sig framför den med mest glitter på axlarna och sa ”Det är lika bra att jag får snacka med Elizabeth, för du kan väl inte ha så mycket att säga till om”. Den unge officeren visste inte riktigt vad han skulle säga och ringde en överordnad för att klargöra den lite konstiga situationen. Medan han gjorde det återställde Carl Gustav landningsbanan med en fingerknäppning.

Drottningen som sett hela förloppet på TV ringde överbefälhavaren och sa ”Jag vill träffa de där som landade på Heathrow”.

Så bar det sig inte bättre än att herr Järlåsatrollet blev inbjuden till Drottning Elizabeth. 

Under tre dagar fick Carl Gustav berätta om alla sina möten med världens stora ledare och att han gett både Putin, Donald Trump, KimJong-un och några till smisk på rumpan. Men det bästa var ju månresan som drottningen läst om i pressen.

Efter en vecka i drottningens sällskap och Carl Gustav både blivit adlad, dubbad till riddare och blivit behängd med alla sorters ordnar studsade de vidare mot Sverige. Klumpeduns slog ner på marknadsfältet i Kivik och Carl Gustav i Gracielas rabatt.

När Carl Gustav såg att jag gick på kryckor erbjöd han sig direkt att fixa både höft och knä, men jag avböjde i tron att de är lite mer rutinerade på Hässleholms sjukhus.

Ó  Nils Mohlin 20-01-29

Det där med bil

Under min levnad och med ett körkort som är 57 år gammalt, så har jag hunnit med en hel del bilar. Den senaste är en Volvo XC60, alla körde med suvar och givetvis skulle det vara en diesel, vilket enda till för något år sedan var det allena någorlunda miljövänliga.

Idag råder klappjakt på alla marodörer som har den dåliga smaken att överhuvudtaget kunna välja något så miljöfarligt som dieselmotor till sin bil. I många europeiska städer är det numera totalförbud för dieselbilar.

Så var det där med att ha en Suv, en modenyck som även jag föll för. Enligt mitt hjärtas mening och erfarenhet, så är det på ren svenska en klumpig och tråkig fan. Så nära man kan komma försvarets terränggående fordon, nästintill en stridsvagn. Absolut ingen ahaupplevelse om man inte vill köra sockerbetstransporter för lantbrukarna. Dessutom tycker jag suvarna är fula.

Jag har i alla år före den olycksaliga Suven kört smidiga och snabba sedaner och det tänker jag göra igen. I april byter jag till en snabb, vässad Peugot 508 GT med 220 hästars motor, suven med sextusen körda mil säger jag hej då till.

Naturligtvis så går den nya bilen på bensin och med lite tur, så får jag kanske köra den några år framåt, om inte politikerna hittar på nya dumheter. 

Elbilar skall det vara enligt alla miljönissar, trots alla varningens signaler som börjar komma. Politiker har ibland så förbannat bråttom med att fatta felaktiga beslut, om det nu fattas några av motsatsen vet i sjutton. Men vad gäller elbilarna så tror jag det är ett stort och fruktansvärt miljömässigt problem och misstag. Bara att producera elen till alla de bilar som skall ersätta nuvarande kräver en utbyggnad av kolkraften i bara Tyskland med ett tjugotal nya koleldade kraftverk. Elbilar är inblandade i fler krockar, de tar lättare fyr och så vidare. 

Varför inte låta vetenskapen få forska och utveckla i lugn och ro innan politiker beslutar och biltillverkarna börjar massproducera.

Det var det

Ó  Nils Mohlin 20-01-28

En riktig bil från och med den 20 april

Verklighet

Erinrar mig en episod som ägde rum i Greifswald i forna Östtyskland januari 1990. Berlinmuren hade fallit och gränserna öppnats, DDR som stängt in 16 miljoner människor bakom en 1378 kilometer lång ridå av järn och betong hade förvandlats till en skamfläck i historian.

Erich Honecker avsattes den 19 oktober 1989 och den 18 mars 1990 hölls de första och enda fria valen i DDRs historia och en snabb återförening med Västtyskland stod för dörren när CDU vann överlägset.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade vi i Sverige en allvarlig fastighetskris med skyhöga räntor och stor arbetslöshet. Byggbranschen gick i stå, den praktiskt taget ödelades på ett fåtal år

Som ingenjör och byggprojektledare tog jag mitt pick och pack till Östtyskland och min första erfarenhet av det östtyska samhället fick jag i Greifswald.

Under en lång dags mycket sega samtal med ett antal korrupta lokala pampar om Östtysklands framtid och dess behov av återuppbyggnad. Något som initierats av Västtysklands politiker och som också i stor utsträckning skulle stå för finansieringen. Jag lärde mig ganska snart att de östtyska pamparna öppnade bara dörren om de mutades. Något jag sa bestämt nej till och fick ta västtyska myndigheter till hjälp.

Under tiden jag vistades i Greifswald hyrde jag ett rum i en nyuppförd lång byggnad i två våningar. Den kontrastera oerhört mot bebyggelsen i övrigt som var fruktansvärt nedgången, sönderskjuten och fallfärdig. Inte bara byggnader, hela infrastrukturen var i miserabelt skick och fattigdomen hos alla enskilda medborgare var som en chock för en ingenjör som kom från ett trots fastighetskris välbärgat Sverige.

I byggnadens nedre våning huserade ett vaktbolag, som också ägde huset och den övre våningen bestod av ett antal rum som delvis hyrdes ut medan flertalet disponerades av vaktbolagets anställda. 

En kväll när jag varit och ätit mycket enkelt på en liten nersliten restaurang. Det fanns absolut inga alternativa restauranger i början av 1990. Återvände jag till vaktbyggnaden för att läsa en tidning och kanske få se TV i vakternas dagrum.

Dessa vakter var beväpnade med ryska Kalashnikov och hade stora schäferhundar till sin hjälp. Utanför byggnaden träffade jag en man som jag började prata med när han steg ur sin exklusiva mercedes. Han var mycket pratsam och gav ett trevligt intryck och bjöd in mig på en pratstund på sitt kontor. Det visade sig att han var ägaren till byggnaden och vaktbolaget. Vi satt och pratade en dryg timme, medan han bjöd på Jägermeister.

Min nyfikenhet fick mig att fråga hur det kunde gått såväl för honom, medan resten av folket levde i total fattigdom. Orden han sa kommer jag aldrig att glömma. ”Inga problem jag är före detta officer i Stasi och där kunde man tjäna pengar.”

Jag tackade för pratstunden och Jägermeister, drog mig tillbaka till mitt rum och funderade över vad han sagt. Att pengarna han tjänat var stölder från östtyska folket och fångar från det beryktade Hohenschönhausenfängelset var lätt att räkna ut.

Detta var forna Östtyskland i ett nötskal under hela början av nittiotalet med de gamla skurkarna och makthavarna i ledande positioner i samhället. Detta tillsammans med ryska maffian var vad vi byggare och ingenjörer fick tampas med under en del år, då de fungera som effektiva bromsklotsar för projekt man ville driva framåt. En ettrig maffia ville sälja ”beskydd” och där var de som övertalades med våld. Jag gick min egen väg och nonchalerade herrarna, men man fick alltid ha ögon i nacken. Sedermera hamnade jag i Leipzig, men det är ett annat äventyr. Jag fick också se och uppleva på tio meters avstånd hur polisen sköt tre maffiamedlemmar till döds i en gatukorsning.

Upplevelserna jag hade under tidigt nittiotal har gett mig värdefulla erfarenheter och också bidragit till mina böcker där de östtyska skurkarna fått ge gestalt åt en del av mina karaktärer.

Nog lever jag ett lugnt liv idag, skriver, målar och har mina uppdrag för kommunen.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Foto: Kuriren

Avkoppling i Kivik

Läsa är en fantastisk avkoppling och jag har sedan farsan satte de första klassikerna i mina händer för så där sextiofem år sedan varit en ohjälpligt inbiten bokslukare.

De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo, Robinson Crusoe, Sherlock Holmes, Jorden runt på åttio dagar och många andra var mina första kontakter med romanernas värld. Oförglömliga upplevelser för en pojke i tidiga tonår, som förmodligen grundade ett livslångt intresse.

Fascinationen för litteraturen har med åren bräddats och jag kan mycket väl ha stor behållning av biografier skrivna av personer, som är värda respekt för stora livsgärningar, likväl som alla ryska klassiker och mycken annan litteratur.

En del av ungdomens favoriter har jag läst om under senare år och jag måste medge att de fortfarande fascinerar och ger en behaglig trivselkänsla.

Tusen och en natt i två tjocka volymer läste jag för en del år sedan, fantastiska och fängslande sagor om österländsk prakt, undersköna slavar och slavinnor, som Sjeherazade berättar för kung Sjahriar för att inte bli avrättad.

Jag köper oftast mina böcker på internet, bekvämt och enkelt och har nu beställt Mörkrets makter som lär vara den oavkortade originalversionen av Bram Stokers Dracula, en tegelstensroman dubbelt så lång som klassikern Dracula från 1897. Originalet läste jag för en herrans massa år sedan och jag kan på det varmaste rekommendera den.

Mörkrets makter får bli mitt sällskap efter operationen, så vitt jag inte mår så förträffligt att jag kan fortsätta skriva på mina egna rysligheter.

Om nu inte Mörkrets makter räcker så beställde jag för säkerhetskull även Frankenstein, Mary Shelleys legendariska roman.

När jag är inne på kusliga romaner så bör man inte glömma Stephen King och Dean Koontz, ett par sentida mästare. 

Med det önskar jag er en härlig söndagsafton och lutar mig tillbaka tonar ner belysningen och läser Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Kryckjäklar

Don Felipe liksom jag njuter av söndagen. Har städat undan lite kontorsarbete åtföljt av assistentens utdragna långtråkighetssuckar. Väl klar är det okej med kaffepaus tycker vi båda och idag bjöd matte på nybakad citronkaka, med citron från egna odlingen.

Det är onekligen komplicerat att göra vissa saker med två kryckor. Skruvade upp reflexer på planket, där vi backar in bilen och en dekoration som Graciela köpt till trädgårdsporten. Med grejorna i fickorna plus skruvmaskin, hammare och lite annat linkade jag iväg. Ställer en krycka mot planket och balanserar med den andra, medan jag med smått akrobatiska övningar får fram skruv, reflexer och borrmaskin. Tappar skruvhelsiket och ställer från mig den andra kryckan som så klart ramlar. Okej två händer lediga balanserar jag på det friska vänsterbenet, känner grannars blickar där jag står på ett ben och fumlar med skruvarna. Assistenten tycks mer undra ”Vad sjutton håller du på med”. Lyckas till sist och med några väl valda, mindre vackra ord få både reflexer och prydnad på plats. Jag linkar tillbaka in, följd av Felipe, som jag nästan tycker virra på huvudet.

Nåja i februari senast mars blir det operation, sedan är jag på banan igen. Vilket säkert assistenten också kommer att uppskatta.

Ó  Nils Mohlin 20-01-19 

SEVEN

Jag har precis sett filmen Seven med Morgan Freeman och Brad Pitt. Jag såg den när den var ny och den imponera lika mycket idag som den gjorde för tjugofem år sedan. Skickligt spelat och fantastiska scener gör den till en klassiker i mina ögon.

Det förkommer många ruskiga scener med offren för en seriemördares fixering vid de sju dödssynderna.

Naturligtvis kommer jag att tänka på ett arbete jag hade under en del år när jag var i sextioårsåldern. Jag hade som ingenjör slutat att ta på mig de stora projektledningarna och fortsatte med mina uppdrag som tekniskt sakkunnig i tvistemål vid våra domstolar. 

Parallellt med dessa uppdrag var jag delaktig i politihämtningarna i Skåne. För den oinsatte så är det de som på polisens uppdrag hämtar och tar hand om offren efter mord, självmord och svåra dödsolyckor.

Under de åren med tusentals döda fick jag se och uppleva mer än vad många människor tillsammans gör under en hel livstid.

Vi var ett gäng på sex man alla i övremedelåldern, stabila, lugna och vältränade. Inga machofasoner snarare en stor ödmjukhet var det som gällde inför uppgifterna. 

Det handlade om personer som skjutits, huggits ihjäl med kniv, yxa eller andra tillhyggen, hängningar, slängt sig framför och lemlästats av tåg och mycket, mycket mer. När det gäller sådana saker sträcker det sig långt förbi människans fantasi.

Om man tar skada av sådana upplevelser? Jag vet ingen som gjorde det, den skada jag tog begränsar sig till dåliga knän och nu en höft. I övrigt sover jag lugnt och utan mardrömmar och betraktas av omgivningen som en lugn och stabil person.

Det finns de som frågar varför man åtar sig ett sådant uppdrag och det finns kanske inget riktigt bra svar på det. Det är inget arbete folk står i kö för och jag började med det efter en förfrågan och stannade tills lederna inte ville längre.

Fördelarna är den fina sammanhållningen, det otroligt goda kamratskapet och att man får ett annan och ödmjukare förhållning till livet. Jag fick också en god insyn i hur polisens tekniker arbetar på en brottsplats.

En parantes i mitt skrivande och naturligtvis så har dessa erfarenheter en viss påverkan på de romaner jag skriver. 

Hoppas ingen berörs illa av det jag tar upp, men det är en av samhällets baksidor som de flesta guskelov förskonas från.

Ó  Nils Mohlin 20-01-15