Kryckjäklar

Don Felipe liksom jag njuter av söndagen. Har städat undan lite kontorsarbete åtföljt av assistentens utdragna långtråkighetssuckar. Väl klar är det okej med kaffepaus tycker vi båda och idag bjöd matte på nybakad citronkaka, med citron från egna odlingen.

Det är onekligen komplicerat att göra vissa saker med två kryckor. Skruvade upp reflexer på planket, där vi backar in bilen och en dekoration som Graciela köpt till trädgårdsporten. Med grejorna i fickorna plus skruvmaskin, hammare och lite annat linkade jag iväg. Ställer en krycka mot planket och balanserar med den andra, medan jag med smått akrobatiska övningar får fram skruv, reflexer och borrmaskin. Tappar skruvhelsiket och ställer från mig den andra kryckan som så klart ramlar. Okej två händer lediga balanserar jag på det friska vänsterbenet, känner grannars blickar där jag står på ett ben och fumlar med skruvarna. Assistenten tycks mer undra ”Vad sjutton håller du på med”. Lyckas till sist och med några väl valda, mindre vackra ord få både reflexer och prydnad på plats. Jag linkar tillbaka in, följd av Felipe, som jag nästan tycker virra på huvudet.

Nåja i februari senast mars blir det operation, sedan är jag på banan igen. Vilket säkert assistenten också kommer att uppskatta.

Ó  Nils Mohlin 20-01-19 

SEVEN

Jag har precis sett filmen Seven med Morgan Freeman och Brad Pitt. Jag såg den när den var ny och den imponera lika mycket idag som den gjorde för tjugofem år sedan. Skickligt spelat och fantastiska scener gör den till en klassiker i mina ögon.

Det förkommer många ruskiga scener med offren för en seriemördares fixering vid de sju dödssynderna.

Naturligtvis kommer jag att tänka på ett arbete jag hade under en del år när jag var i sextioårsåldern. Jag hade som ingenjör slutat att ta på mig de stora projektledningarna och fortsatte med mina uppdrag som tekniskt sakkunnig i tvistemål vid våra domstolar. 

Parallellt med dessa uppdrag var jag delaktig i politihämtningarna i Skåne. För den oinsatte så är det de som på polisens uppdrag hämtar och tar hand om offren efter mord, självmord och svåra dödsolyckor.

Under de åren med tusentals döda fick jag se och uppleva mer än vad många människor tillsammans gör under en hel livstid.

Vi var ett gäng på sex man alla i övremedelåldern, stabila, lugna och vältränade. Inga machofasoner snarare en stor ödmjukhet var det som gällde inför uppgifterna. 

Det handlade om personer som skjutits, huggits ihjäl med kniv, yxa eller andra tillhyggen, hängningar, slängt sig framför och lemlästats av tåg och mycket, mycket mer. När det gäller sådana saker sträcker det sig långt förbi människans fantasi.

Om man tar skada av sådana upplevelser? Jag vet ingen som gjorde det, den skada jag tog begränsar sig till dåliga knän och nu en höft. I övrigt sover jag lugnt och utan mardrömmar och betraktas av omgivningen som en lugn och stabil person.

Det finns de som frågar varför man åtar sig ett sådant uppdrag och det finns kanske inget riktigt bra svar på det. Det är inget arbete folk står i kö för och jag började med det efter en förfrågan och stannade tills lederna inte ville längre.

Fördelarna är den fina sammanhållningen, det otroligt goda kamratskapet och att man får ett annan och ödmjukare förhållning till livet. Jag fick också en god insyn i hur polisens tekniker arbetar på en brottsplats.

En parantes i mitt skrivande och naturligtvis så har dessa erfarenheter en viss påverkan på de romaner jag skriver. 

Hoppas ingen berörs illa av det jag tar upp, men det är en av samhällets baksidor som de flesta guskelov förskonas från.

Ó  Nils Mohlin 20-01-15

Konstiga ord

Popcornhjärna, smygflyga och flygskam, menskonst, cybersoldat, aspludd, antivaxare, animoji och en massa andra nya ord att lära sig. Innan man ens har memorerat föregående års nytillkomna, som beslutsblindhet, förpappring, mandatpingis, whataboutism för att nämna några.

I samtal med yngre generationer önskar man ibland att man hade bättre insikt i våra nyord. Inga ord jag själv använder i större utsträckning, då de i många fall känns obekväma på tungan.

Tacka vet jag gamla hederliga ord som ecklesiastikminister, som det under tidiga skolår tog lång tid att lära sig säga och än värre att stava till. Skåningen Ivar Persson var ecklesiastikminister 1951–57. Då var det för en skånsk skolpojke, som började i skolan 1951 en absolut nödvändighet att kunna säga och stava ordet korrekt.

Sug på den ungdomar, jag kan både säga ordet och stava till det utan att få popcornhjärna.

Önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Inte ecklesiastikminister dock finansminister Gunnar Sträng. Det var härliga tider med hans vokabulär.

Omtänksam fru

Det är snart dags för operation och Graciela är den som engagerar sig, jag avvaktar mest.

Hon kontaktade arbetsterapeuten, som har fixat allehanda hjälpmedel, medan jag tänker det reder sig nog det är ingen brådska.

I informationsbroschyren inför höftledsplastik stod att man skall ha lämpliga skor gärna med dämpning. Okej Graciela dömde ut alla mina skor och slängde ett par, så vi åkte till C4 i Kristianstad för att handla skor. 

I tredje skoaffären hittade Graciela lämpliga skor och ”så behöver du ordentliga inneskor till gå träningen” konstaterar Graciela bestämt. Med gåriktiga två par skor i en stor kasse drar Graciela mig med in på Intersport. Tröjor, byxor, necessär och en del annat som jag anses behöva.

Äntligen en paus i shoppandet när vi tar en sallad med räkor och caffelatte på ett trevligt café.

Väl hemma sitter jag och assistenten omgärdade av allehanda hjälpmedel, tröjor, byxor, skor och en del annat. Nästan så att Felipe tveksamt undrar ”ska du använda allt det där”.

Nu fattas bara operationen tänker jag och ger Graciela en stor kram för hennes varma goda hjärta.

En stor mugg kaffe och assistenten bredvid mig och en underbar kärleksfull fru i stolen intill. Bättre än så kan livet inte vara.

Önskar er en underbar lördag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Samtal pågår

Man lär känna många människor i sitt liv, vilket är en oerhörd stimulans. Olika bakgrund, skilda utbildningar, olika kulturer allt bidrar till vederkvickande samtal.

Förmågan att kunna samtala med varandra är ovärderlig. Lyssna på andras erfarenheter och kunskaper ger ett mervärde och en insikt som borde uppskattas mer.

I unga år och där var jag säkert inget undantag, så lyssnade man bara med ett halvt öra på vad de äldre hade att berätta. Med åren så sjönk många visdomsord in och man kunde konstatera, jo det där var ju helt rätt.

Det ideala samtalet är för mig när en grupp representeras av flera generationer och man kan bolla tankar och åsikter.

Vi hade igår besök av ett par vänner, som också har ett hus i Los Alcázares. Nyligen pensionerade och hemkomna innan helgerna berättade de om sin senaste vistelse i paradiset. Vi har tillsammans många olika erfarenheter om det spanska boendet och enbart positiva sådana. Graciela pratar flytande spanska, medan vi andra fått lära oss från grunden. Det är roligt att höra om varandras framsteg och hur pass hög tröskeln är innan man kan föra ett någorlunda flytande samtal med en infödd spanjor.

Första eller andra året efter att vi köpt vårt Spanienboende, så fick jag ”privatlektioner” av ett gäng spanska gubbar. Samtliga talar bara spanska, inget annat språk. De tragglade glosor med mig under några timmar och pekade på sina näsor, ögon, öron och en mängd andra saker. De sa glosan och jag upprepade efter dem, om jag lärde mig så mycket under de timmarna vet jag inte. Men en ny erfarenhet gjorde jag, att trots språkbarriären så var samtalen ytterst givande. Med deras underbara kroppsspråk, snabba spanska och glädjen där vi satt på vars en stol i pation gör det till ett mycket minnesvärt samtal.

Ó  Nils Mohlin 20-01-09

Nu skall jag ha mer skrot

Som ett komplement till min knäprotes skall jag nu få en höftprotes, sedan läkare konstaterat att jag är högkvalificerad. Det kommer ske innan mars månads utgång och skönt är det, för nog fan har jag en sjuhelsikes värk.

Det hela inleds med möte med arbetsterapeut som hissar på mig allehanda hjälpmedel. Sedan en träff med narkosläkaren och därefter är det dags för höftledsplastik som det så fint heter.

När det väl är gjort, så är frågan om jag inte slår Börje Salming i antal stygn som jag fått under åren.

Man får inte köra bil på sex veckor, men en schyst granne har erbjudit sig att vara privatchaufför när jag måste ut på mina förrättningar.

Min älskade fru är otroligt omtänksam och gör allt för att hemmet skall fungera för mig under tiden närmast efter operationen.

Nog sjutton ser jag fram emot att få kunna röra mig obehindrat igen, utan kryckor. Kunna gå mina rundor med assistenten Don Felipe, så klaffar allt som det skall så hoppas jag vara på banan igen när jag fyller sjuttiosex i april.

Så långt kommen så är det bara vänsterknäet kvar att fixa, men det får bli en senare historia.

Slitna leder får man med åren och har man då styrketränat i femtiotre år så sätter det också sina spår.

”Gammal man gör så gott han kan…” skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó  Nils Mohlin 20-01-08

Full rulle i Kivik

När grabbarna hälsar på krävs annan underhållning än när lillasyster Lallatjo hälsar på. Två killar tolv respektive tretton år, lite småtuffa och moderiktigt klädda med kepsar, där skärmarna konstant pekar bakåt. 

De unga herrarnas aptit är imponerande, de har knappt avslutat en måltid förrän de är hungriga igen. Ett kylskåp som bågnat av mat på fredagen, gapar ganska tomt när de åker hem på söndagen. 

De är i en ålder då de börjat konsumera actionfilmer, med olika till syns osårbara hjältar.

Kulsprutesalvorna smattrar, slagsmålen eskalerar, biljakter med krockar och vurpor på löpande band.

Skjuten minst fyra fem gånger, fått mängder av stryk och varit med om ruskiga bilkrascher. Tillräckligt för att ta kål på halva Kivik, men inte. Hjälten reser sig, borstar lite nonchalant av sina kläder och väser något ur mungipan. 

Annat det än femtiotalets vilda västernfilmer jag minns och konsumerade flitigt. Erinrar mig dock att hjältarna om än något tilltufsade ensamma red bort i solnedgången.

”Alla skurkars skräck, tuff, hård och fräck….”

Ó  Nils Mohlin. 20-01-05