I brasans sken

Graciela och jag har bestämt oss för en lat dag i ateljén, det är ju där vi har den öppna spisen. Vi sitter där i våra fåtöljer och Don Felipe sover på sin favoritkudde en bit får brasan.
Vi läser eller gör inget alls. ibland behövs en sådan dag, då man kan unna sig att vara riktigt lat utan att drabbas av dåligt samvete.
Jag ser in i brasan som lyser, värmer och fascinerar.
En brasa kan inbjuda till samtal eller tystnad, läsa eller lojt bara vila.
En god lördag till er alla.

copyright Nils Mohlin 18-11-10

En erfarenhet rikare

Graciela kom hem från Stockholm idag och jag hade lovat att hämta vi tåget klockan 12.00 i Hässleholm.

Jag ger mig iväg i god tid och har drygt en och en halv timme på mig, men jag skall inom verkstaden för att beställa tid för byte till vinterhjulen. Fortsätter min körning på väg 19, det är ganska mycket trafik och tät dimma när jag passerar Degeberga. En mil längre norrut, just som dimman lättar så händer det på åttiosträckan, strax efter klockan 11.00. En råbock springer ut en meter framför min bil, även om jag ställer mig på bromsen så är kollisionen oundviklig. Jag träffar djuret med vänster framskärm, ser dess desperata ögon, huvudet och hornen centimetrar från framrutan. Jag girade höger och stannade bilen, med påslagna varningsblinkers går jag av bilen för att leta rätt på bocken. Bakomvarande bil har också stannat, undrar hur det är med mig –”Jo tack det är bra, men var har djuret blivit av?” ”Det sprang haltande in i skogen på andra sidan vägen.” Svarade paret i bilen som stannat, en bil till stannade, men övriga blundade ökade farten ungefär som – ”Det här rör inte oss!”

En eloge till trafikanterna som stannade och till de som saktade ner hastigheten. Jag tog fram dekalen med viltolycka och fäste den där det hänt, ringde polisen som fick alla uppgifter och lovade att skicka en skyddsjägare som skulle leta rätt på det skadade djuret.

Två timmar senare när jag och Graciela passerar olycksplatsen på tillbakavägen ser vi jägaren. Jag stannar för att fråga hur det gått med det stackars djuret, men tyvärr så har han inte hittat det, utan har lämnat över till den som har jakträtten.

Efter 55 års bilkörning och över 300.000 avverkade mil, så är det första gången som jag krockar.

Bilen då? Jo det är en Volvo XC60 som väger två ton. Inga som helst plåtskador, inga repor, bara kraftigt nedsmutsad och några små defekter där bilen träffade råbocken.

Som vi bor har vi mycket vilt och jag har alltid uppmärksamhet riktad mot skogsbrynen, anpassat hastigheten och bromsat in för mängder av vilt som springer ut på vägbanan.

Just sträckan på väg 19 efter Degeberga sker 80 procent av alla viltolyckor på Österlen, enligt skyddsjägaren

Jag hade tur, det kunde mycket väl varit en älg och då kunde utgången blivit en annan. Man kan aldrig vara nog försiktig i trafiken, så kör försiktigt och tänk på allt vilt vi har i skogarna.

Ó  Nils Mohlin 18-11-05

Det är snart jul, igen

Vem fan är tomten?

En ovårdad, skäggig och kraftigt överviktig mansperson som med föräldrars goda minne lurat generationer av barn.

"Är du riktigt snäll så kommer Tomten! Skall du sitta i Tomtens knä och berätta vad du önskar dig i julklapp". Alla större varuhus med lite självaktning brukar ha en sådan där utspökad otrevlig varelse. Se upp barn han är ingen fet mysfarbror!

Hade telningarna vid vilken annan årstid som helst krupit upp i knäet på en ovårdad, skäggig och kraftigt överviktig person. Hade samma föräldrar vrålat pedofil, slitit till sig barnet, tillkallat polis och den civilklädde Tomten hade hamnat i arresten.

Tomten som i folktron hade övernaturliga krafter, ett vresigt temperament, som hämnades om man behandlade honom respektlöst. Han lär också ha en del gemensamt med vättarna, som bodde under ett träd.

I Sverige har vi för det mesta nöjt oss med den snälla varianten Tomtenisse, men inte alltid vi har även kallat honom Puke, vilket helt enkelt betyder smådjävul.
Föräldrar placerar sina barn med berått mod i knäet på en förfärlig smådjävul. Dessutom släpps vederbörande in i hemmen på julafton och med bugningar och fjäsk föser de vuxna fram sina förskrämda småbarn för att hälsa på denna ruggiga varelse som till råga på allt frågar ”Har du varit snäll”. 

Och det skall han fråga.

Inte nog med att denna gubbe kommer och skrämmer slaget på folk. Dessutom massproduceras figuren som julpynt i alla tänkbara material och storlekar med det enda gemensamma, att de alla är fruktansvärt fula och smaklösa.

På tal om Tomten, så in för julafton 2010 rånade två tomtar högvakten på slottet. Gav en av de unga vaktsoldaterna ett kok stryk och tog hans automatkarbin med sig. 

Den unge soldatens barndomsjular, med en romantiserad bild av den tjocke mysgubben som kallade sig Tomten lär hastigt ha omvärderats. 

Släden fylldes med rånbytet och Tomten manade på sina renar med en skarpladdad automatkarbin i knäet.

Så alla kära små barn oavsett vad era föräldrar säger om Tomten, så tro inte ett dugg på dem, spring utav bara fan eller sparka honom på skenbenet. 

Ó  Nils Mohlin 2011

Lördagsfunderingar

Jag har en duk som är ungefär en och en halvmeter meter gånger en meter som ligger på min arbetsbänk färdiggrundad och skriker åt mig – ”Se för fan till och gör mig klar!”

Detta är nog den första tavla som jag målar, som är avsedd att hänga i Gracielas och mitt sovrum.

Jag har under några dagar varit hemsökt av lättja och kanske fullt berättigat skyllt på förkylning och öm rumpa. Men lik förbannat skriker den här förbaskade duken åt mig - ”Gör mig klar, gör mig klar!”

Motivet har jag ganska klart för mig, någonting liknande ”Phantom of the opera” som såldes på Stockholms konstsalong 2012 och även fått äran att pryda ett bokomslag. Men ändå något helt nytt, något annat, men med människokroppar. Vi får se, men en sak är helt klar duken på arbetsbänken nöjer sig inte med enbart mina tankar.

Jag får försöka visualisera min underbart vackra fru med ritkol och färg och en som inte är tjugo längre.

Nu tar jag inte det där med ålder så hårt. Jag skulle inte vilja vara tjugo, jag trivs ganska bra med min ålder snart sjuttiofem, man drabbas av en klokhet och visdom, som man kan delge yngre generationer i den mån de ids lyssna. 

Oftast gör de inte det, tänker istället gubbjävel och besserwisser, när allt är i välmening och ett försök att ge goda råd.

Nog gnällt om detta, rumpan är fortfarande öm och i morgon tänker jag ta mig fan måla.

Ó  Nils Mohlin. 18-11-03

"Phantom of the opera"

Efter snart tio år tillsammans

Och en bild av mig, inte som tjugoåring, snarare sjutton

Och en snart tio år gammal målning av min fru

God lördag på er

Lördag den 3 november och vi är fortfarande landet utan regering. Men det påverkar vare sig förkylning eller ond rumpa, så jag bryr mig inte, landet tycks fungera även utan regering.

Jag hade tänkt mig några dagar vid staffliet, men än så länge har det inte blivit mer än en tanke. 

Även idag skall jag hemfalla åt förrädiskt opålitlig lättja, förkylningen är i och för sig på bättringsvägen. Den kan jag knappast använda som en förevändning att inte göra ett dugg. Men rumpan är fortfarande öm, om än något bättre, så idag skall jag med relativt gott samvete läsa och skriva lite.

Jodå min assistent Don Felipe har fått sin morgonrunda, han tittade på mig som ungefär – ”Skall du jämra dig idag också husse?”

”Vadå, jag jämra mig inte igår och du fick dina rundor, eller hur?”

Så den där förfärliga blicken som säger – ”Du är ju inte tjugo längre säger matte!”

Ó  Nils Mohlin 18-11-03

Ömma rumpor

Lättja…eller…?

Jaha då är jag förkyld och har jäkligt ond rumpa efter mitt graciösa fall igår. Sammantaget jämnar det ut sig, ond rumpa, ont huvud, Som jag skrev i förrgår så har vi män med stöd av forskningen vår fulla rätt att jämra oss, Om det nu är omanligt att knysta om krämpor så ger jag fulla fan i det. Ja jag gjorde en grandios vurpa på gräsmattan i går och har jäkligt ont efter den saltometalen. Jag är förkyld, har ont i kroppen och rumpan och tänker vara riktigt oförskämt lat idag. Alla andra krämpor som värk i leder brukar jag ge fan i, men idag skall jag njuta av alla mina krämpor och vara så jäkla lat som man bara kan vara.

Ó  Nils Mohlin 18-11-01

Kamikazeuppdrag

Jag byggde ett stort däck i somras på en sluttande tomt, drygt 50 m2. I födelsedagspresent till Graciela köpte jag en hammock och till den här hammocken ett skyddskapell. Vi har plockat in alla dynor och tygtaket, så det är bara trästommen som stoltserar på däcket. Kapellet är en stor och tung skapelse som kräver muskelkraft för att dra på.

Jag drog på det strax efter att vi kom hem från Spanien och allt var okej tills det börja storma och kapellet låg som en våt trasa runt benen på hammocken. Idag bestämde assistenten och jag att nu får de vara nog, ”vi skall lösa problemet!”

Jag hämtar snören för att fästa eländet och när jag går ner för trappan halkar jag på våt gräsmatta och sätter mig på rumpan. Don Felipe står i samma sekund oroligt bredvid mig och kollar så att jag kommer upp.

Ont i rumpan, men nu håller Assistenten och jag oss inne, vårdar förkylning och öm rumpa och han tittar med sina kloka ögon på mig. Ungefär som ”Matte har sagt att du inte är tjugo längre och det tycker inte jag heller”.

Hej då, fixar det förbaskade kapellet i morgon och sitter på en kudde så länge.

Ó  Nils Mohlin. 18-11-01