Don Felipes vardagsbekymmer

Don Felipe är snart femton månader och har efter fyra månader i Kivik etablerat sig väl och är oomstridd Kiviksboss. Tror inte det finns en tuva, fruktträd eller sten, som inte tillhör Don Felipes revir. Han är en mycket snäll, lugn och social herre, som har massor av kompisar både bland tvåbenta och fyrbenta. Undantaget är katter, som han absolut inte vill ha i Kivik, de kan flytta lite längre norrut, så han slipper känna den störande lukten av dom. Det finns en fräck gynnare, en tjockis, ser ut som katten Gustav i Jim Davis tecknade serie och han är minst lika oförskämd. Han går fram och tillbaka och stryker längs mitt staket på utsidan, retar mig och husse gör inte ett dyft åt det. Hundlivet kan vara komplicerat, men en dag skall jag överlista det skamlösa kattskrället konstaterar Don Felipe med ett bestämt skall. Snart åker jag ner till mitt hus i Spanien säger Felipe, jo matte och husse får också bo där och Cesar, mattes pappa heter så, det viktiga är att jag slipper den synnerligen irriterande kattjäkeln. Jag har eget pass med massa stämplar i säger Felipe med mallig uppsyn. Husse envisas med att förvara det, säger att det kostat en massa pengar, så jag får verkligen hoppas att han inte slarvar bort det.

© Nils Mohlin och Don Felipe 2016

 

Don Felipe flyttar till Kivik

Den 15:e mars flyttade vi, lämnade nycklar till flyttgubbar och Graciela, Don Felipe och jag körde mot vårt nya hem i Österlens Kivik. Don Felipe fick en tusen kvadratmeter stor tomt att hålla rätt på. Flippen som vi använder i vardagligt tilltal fick väldigt brått att markera in sina revir. Jag tror att i skrivandes stund har han likt en fältherre lagt under sig hela sydöstra Skåne. Men Don Felipe är ingen översittare eller diktator, han är en ovanligt sympatisk liten herre. Men till trots, Don Felipe är övertygad om att minst Kivik och närliggande orter är hans.

Vem kan motstå dessa hundars kaxiga charm, inte jag och ingen annan heller när vi kommer på vår eldrivna trehjuling och Don Felipe spanar över nejden och skäller ut dem han tycker förtjänar det.

Att han är kungen över Kivik visar om inte annat bilden där han med vaksamhet studerar Hanöbukten och land. Fasiken tar ryska ubåtar eller andra som vågar sig hit.

Med en husse som är konstnär och författare, så har jag förklarat att han måste koppla på all sin charm och vara mycket diplomatisk. I synnerhet när vi skall öppna galleriet ”Art by Nils Mohlin” i anslutning till vår bostad. Don Felipe instämmer med ett kort skall ungefär som det där med galleriet tar han hand om.

Nils Mohlin och Don Felipe

© juni 2016

Don Felipe flyttar in.

Don Felipe en aristokratisk herre med välansat skägg och buskiga ögonbryn. En gentleman med ädla anor och förfäder som förpliktigar. Med barsk uppsyn studerar han sin omgivning ungefär som mafioson eller Don Corleone mönstrar sina mannar. Med självklar bestämdhet studerar han sitt nya hem ”Okej det får väl duga”. Inspekterar ägorna ungefär som var kan ovälkomna besökare tänkas komma från.

Don Felipe vare sig röker pipa eller dricker Cava, han har ingen rökrock och inga eleganta morgontofflor. Det är bara Graciela och jag som är Felipe med honom alla övriga får tilltala honom Don Felipe.

Med stolta steg och högburet huvud promenerar han längs sjön, blickar misstänksamt över stilla vatten. Den här sjön är min bestämmer han och markerar det med eftertryck på ett antal trädstammar.

Helt rätt Don Felipe är en dvärgschnauzer, förmodligen inte ens född.

Jag har under mitt liv haft många hundar och bland dessa är det två som satt bestående intryck en schäfer som hette Tuss och den absoluta favoriten dvärgschnauzern Ruff.

Don Felipe blir den nya familjemedlemmen i ”Lilla huset på berget” och snart skall vi kontakta lämplig uppfödare för att hitta denna ädle herre.

Nils Mohlin

© 2014

 

Konst i Kungsträdgården, Stockholm / Nils Mohlins Konstpromenad

Jag arrangerade utställningen 2011, 2012 och 2013

Det var fantastiska dagar med flera tusen besökare. 42 konstnärer från hela landet visade sin konst. Nu får jag se om det går att skapa något liknande på Österlen.

Foto: Anneli Särnblad Pederson

 

Jöns och Pål

Gubbarna Jöns Jönsson och Pål Pålsson, ett par lagom knarriga gubbstruttar, någonstans mellan sjuttio och sjuttiofem år. Med lätt överdriven självtillit, så ansåg de sig vara i exakt den ålder, då man kunde ”göra vad fan som helst”. Till barn och barnbarns stora förskräckelse, så gjorde de också precis vad fan som helst. Nu hör det till saken, att det hade de väl gjort i stort sett hela sitt liv, men de ansåg det av någon anledning mer legitimt vid passerade sjuttio.

Jo barn och barnbarn hade de båda, men fruarna hade av naturliga skäl försvunnit för ett antal decennier sedan.    

De hade känt varandra hela livet, gått i skola och gjort militärtjänst tillsammans och hade ungefär jämngamla barn. Jöns och Pål bodde grannar strax utanför tätbebyggelsen i Kivik och odlade Österlenska äpplen. De var absolut inte några brottslingar, det handlade väl mest om lite småbus då och då, som föranlett enskilda samtal med företrädare för Simrishamnspolisen. Skattemyndigheten hade väl också försökt få tillstånd allvarliga samtal med herrarna, men det hade liksom runnit ut i sanden.

Jöns och Pål föddes under fyrtiotalet och när Jöns såg dagens ljus året före Pål, så diskuterades det livligt, vad den lille gossen skulle heta. Förslagen var många, men varför krångla till det menade Jöns Jönssons pappa Jöns Jönsson. "Pojken skall heta Jöns." Ungefär likadant torde Pål Pålssons pappa Pål Pålsson ha resonerat och därav blev det rätt många Jöns och Pål i den lilla byn. Inte blev det bättre när Jöns och Pål fick syskon, då alla fick namn där Jöns respektive Pål utgjorde begynnelsen i samtliga namn. Så när gamla fru Jönsson, Jöns mamma skulle ropa in sina telningar, kunde det väl ungefär låta ”Jöns, Jönse, Jönsa och Jönsjöns”. Lika tokigt lät det hemma hos familjen Pål Pålsson ”Pål, Pålle, Påla och Pålett. Prästen som döpte de små barnen lär ha haft en viss svaghet för destillerade drycker, vilket lättsinnigt utnyttjades av Jöns och Påls fädrar. Prästen var helt enkelt ordentligt på lyset när de små barnen skulle upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ja så pruttfull att pappa Jöns respektive pappa Pål fick hjälpa på traven med att säga namnen högt och tydligt i kyrkan, när prästen strök vatten över de smås huvuden. Att han missa huvudena och sedan högt och ljudligt snöt sig i den linneservett som var avsedd att torka barnen med, tycktes inte bekymra någon.

När sedan Jöns och Pål fick egna barn gick resonemangen ungefär likadant tillväga, men nu var vi ju framme på sextio- och sjuttiotalet och någon alkoholiserad präst fanns inte att tillgå. Så de numera sjappade fruarna Jönsson och Pålsson la in sina veton och barnen fick någorlunda normala namn, som Elvis Jönsson och Elvis Pålsson och barnbarnen har i jämlikhetens tjugohundratal fått helt vanliga namn.

Ja detta är inledningen till min berättelse om gubbarna Jöns och Pål, vi får väl se vart det bär hän, men troligen blir det väl en hel del tokigheter under resans gång.

© Nils Mohlin 2016

 

Mer skruvat

Nu har jag kommit dit hän, att ganska mycket är klart med allt som skall skruvas upp och flyttas hit eller dit. Vad återstår, jo en lång förarglig lista som sitter på väggen mitt framför nosen på mig i ateljén. Den sitter där och hångrinar ungefär som ett dåligt samvete, lång som ett ösregn, förarglig som närgångna flugor. Jag har mina aningar om hur listan hamnat på en så iögonfallande plats. Om jag flyttar på den lite mer i skym undan, så känns det kanske bättre. Don Felipe tittar på ungefär som, ”vad tar du dig till”. Jag försöker med ”skall bara ta mig en kopp kaffe”. Don Felipe är plikttrogen och nonchalerar min klena undanflykt, skuttar ner till botten våningen och sätter sig utanför dörren till verkstaden.

Jag tar listan i handen och följer efter Don Felipe. Skruva, skruva, skruva…….

En angenäm tisdag önskas ni vänner

© Nils Mohlin 2016

Skruva hit och skruva dit

Alla som flyttat vet att det är väldigt mycket som skall skruvas upp. Gardinstänger, krokar och beslag, vägghängda prydnadssaker, speglar, hyllor, lampor, lampetter, övervakningskameror till larmet, för att inte tala om alla tavlor som skall spikas upp. Handlar det då om sammantaget 240 m2, så är det mer än väldigt mycket som skall skruvas upp. Det finns ju även en del utvändigt som kräver borrmaskin, skruv och plugg.

När jag arbetat mig genom byggnaden kvadratmeter för kvadratmeter med ivrig hjälp av Don Felipe, hör jag min älskade fru. ”Min lilla gubbe, tror du inte de här skulle passa bättre i bottenvåningen och om vi byter plats på de här och sänker gardinstängerna i vardagsrummet och kanske skulle det bli bättre om….”. Don Felipe och jag tittar på varandra och smyger försiktigt ut.

Don Felipes och mina tankar en lördagskväll i april

En angenäm afton vänner

© Nils Mohlin 2016