Don Felipe flyttar in.

Don Felipe en aristokratisk herre med välansat skägg och buskiga ögonbryn. En gentleman med ädla anor och förfäder som förpliktigar. Med barsk uppsyn studerar han sin omgivning ungefär som mafioson eller Don Corleone mönstrar sina mannar. Med självklar bestämdhet studerar han sitt nya hem ”Okej det får väl duga”. Inspekterar ägorna ungefär som var kan ovälkomna besökare tänkas komma från.

Don Felipe vare sig röker pipa eller dricker Cava, han har ingen rökrock och inga eleganta morgontofflor. Det är bara Graciela och jag som är Felipe med honom alla övriga får tilltala honom Don Felipe.

Med stolta steg och högburet huvud promenerar han längs sjön, blickar misstänksamt över stilla vatten. Den här sjön är min bestämmer han och markerar det med eftertryck på ett antal trädstammar.

Helt rätt Don Felipe är en dvärgschnauzer, förmodligen inte ens född.

Jag har under mitt liv haft många hundar och bland dessa är det två som satt bestående intryck en schäfer som hette Tuss och den absoluta favoriten dvärgschnauzern Ruff.

Don Felipe blir den nya familjemedlemmen i ”Lilla huset på berget” och snart skall vi kontakta lämplig uppfödare för att hitta denna ädle herre.

Nils Mohlin

© 2014

 

Konst i Kungsträdgården, Stockholm / Nils Mohlins Konstpromenad

Jag arrangerade utställningen 2011, 2012 och 2013

Det var fantastiska dagar med flera tusen besökare. 42 konstnärer från hela landet visade sin konst. Nu får jag se om det går att skapa något liknande på Österlen.

Foto: Anneli Särnblad Pederson

 

Jöns och Pål

Gubbarna Jöns Jönsson och Pål Pålsson, ett par lagom knarriga gubbstruttar, någonstans mellan sjuttio och sjuttiofem år. Med lätt överdriven självtillit, så ansåg de sig vara i exakt den ålder, då man kunde ”göra vad fan som helst”. Till barn och barnbarns stora förskräckelse, så gjorde de också precis vad fan som helst. Nu hör det till saken, att det hade de väl gjort i stort sett hela sitt liv, men de ansåg det av någon anledning mer legitimt vid passerade sjuttio.

Jo barn och barnbarn hade de båda, men fruarna hade av naturliga skäl försvunnit för ett antal decennier sedan.    

De hade känt varandra hela livet, gått i skola och gjort militärtjänst tillsammans och hade ungefär jämngamla barn. Jöns och Pål bodde grannar strax utanför tätbebyggelsen i Kivik och odlade Österlenska äpplen. De var absolut inte några brottslingar, det handlade väl mest om lite småbus då och då, som föranlett enskilda samtal med företrädare för Simrishamnspolisen. Skattemyndigheten hade väl också försökt få tillstånd allvarliga samtal med herrarna, men det hade liksom runnit ut i sanden.

Jöns och Pål föddes under fyrtiotalet och när Jöns såg dagens ljus året före Pål, så diskuterades det livligt, vad den lille gossen skulle heta. Förslagen var många, men varför krångla till det menade Jöns Jönssons pappa Jöns Jönsson. "Pojken skall heta Jöns." Ungefär likadant torde Pål Pålssons pappa Pål Pålsson ha resonerat och därav blev det rätt många Jöns och Pål i den lilla byn. Inte blev det bättre när Jöns och Pål fick syskon, då alla fick namn där Jöns respektive Pål utgjorde begynnelsen i samtliga namn. Så när gamla fru Jönsson, Jöns mamma skulle ropa in sina telningar, kunde det väl ungefär låta ”Jöns, Jönse, Jönsa och Jönsjöns”. Lika tokigt lät det hemma hos familjen Pål Pålsson ”Pål, Pålle, Påla och Pålett. Prästen som döpte de små barnen lär ha haft en viss svaghet för destillerade drycker, vilket lättsinnigt utnyttjades av Jöns och Påls fädrar. Prästen var helt enkelt ordentligt på lyset när de små barnen skulle upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ja så pruttfull att pappa Jöns respektive pappa Pål fick hjälpa på traven med att säga namnen högt och tydligt i kyrkan, när prästen strök vatten över de smås huvuden. Att han missa huvudena och sedan högt och ljudligt snöt sig i den linneservett som var avsedd att torka barnen med, tycktes inte bekymra någon.

När sedan Jöns och Pål fick egna barn gick resonemangen ungefär likadant tillväga, men nu var vi ju framme på sextio- och sjuttiotalet och någon alkoholiserad präst fanns inte att tillgå. Så de numera sjappade fruarna Jönsson och Pålsson la in sina veton och barnen fick någorlunda normala namn, som Elvis Jönsson och Elvis Pålsson och barnbarnen har i jämlikhetens tjugohundratal fått helt vanliga namn.

Ja detta är inledningen till min berättelse om gubbarna Jöns och Pål, vi får väl se vart det bär hän, men troligen blir det väl en hel del tokigheter under resans gång.

© Nils Mohlin 2016

 

Mer skruvat

Nu har jag kommit dit hän, att ganska mycket är klart med allt som skall skruvas upp och flyttas hit eller dit. Vad återstår, jo en lång förarglig lista som sitter på väggen mitt framför nosen på mig i ateljén. Den sitter där och hångrinar ungefär som ett dåligt samvete, lång som ett ösregn, förarglig som närgångna flugor. Jag har mina aningar om hur listan hamnat på en så iögonfallande plats. Om jag flyttar på den lite mer i skym undan, så känns det kanske bättre. Don Felipe tittar på ungefär som, ”vad tar du dig till”. Jag försöker med ”skall bara ta mig en kopp kaffe”. Don Felipe är plikttrogen och nonchalerar min klena undanflykt, skuttar ner till botten våningen och sätter sig utanför dörren till verkstaden.

Jag tar listan i handen och följer efter Don Felipe. Skruva, skruva, skruva…….

En angenäm tisdag önskas ni vänner

© Nils Mohlin 2016

Skruva hit och skruva dit

Alla som flyttat vet att det är väldigt mycket som skall skruvas upp. Gardinstänger, krokar och beslag, vägghängda prydnadssaker, speglar, hyllor, lampor, lampetter, övervakningskameror till larmet, för att inte tala om alla tavlor som skall spikas upp. Handlar det då om sammantaget 240 m2, så är det mer än väldigt mycket som skall skruvas upp. Det finns ju även en del utvändigt som kräver borrmaskin, skruv och plugg.

När jag arbetat mig genom byggnaden kvadratmeter för kvadratmeter med ivrig hjälp av Don Felipe, hör jag min älskade fru. ”Min lilla gubbe, tror du inte de här skulle passa bättre i bottenvåningen och om vi byter plats på de här och sänker gardinstängerna i vardagsrummet och kanske skulle det bli bättre om….”. Don Felipe och jag tittar på varandra och smyger försiktigt ut.

Don Felipes och mina tankar en lördagskväll i april

En angenäm afton vänner

© Nils Mohlin 2016

Det livslånga lärandet

I späd ålder tar vi våra första steg på lärandets väg, ofta genom att lyssna och se. Vi går i skolor från sex, sju års ålder fram till en examen vid nitton års ålder, sedan tar högre studier och specialistutbildningar vid. Studieår med syftet att vi skall kunna få ett bra arbete och bli dugliga samhällsmedborgare. Detta har vi alla en erfarenhet av.

Men lärandet är så mycket mer än så, de erfarenheter vi förvärvar under livet, konsten att lyssna på våra medmänniskor. Ta del av andras erfarenheter, följa vad som händer i världen, ta del av den klassiska litteraturen. Insupa kulturen, lära oss av andra kulturer. Att vandra genom livet med öppna sinnen och prata med våra systrar och bröder oavsett etnicitet. Vi har något att lära oss av alla.

Lärandet skapar mål och värderingar, ger oss en stabil grund att bygga våra liv på.

Lite tankar tidig morgon den 9:e april, strax innan jag skall åka på en heldagskurs.

Önskar er en angenäm helg

© Nils Mohlin 2016

Snart sjuttiotvå

Tjusningen med att vara en sjuttioplusare är egentligen otrolig. För mig har den där speciella tjusningen varat sedan jag träffade Graciela när jag var sextiofem, snart sju år sedan. Vi pratar mycket, har samma värderingar och tänker samma tankar. Domedagsprofeterna var många, en ung vacker kvinna gifter sig med den gamle gubben. Men allt kom på skam, vi är ett otroligt sammansvetsat och lyckligt par, som lever ett fantastiskt liv tillsammans.

Så har vi det här med gubbe att reda ut, ett uttryck som emellanåt kan irritera mig. Jag arbetar disciplinerat mina åtta timmar om dagen, jag målar, skriver, fixar med våra hus och har en del uppdrag inom kommunen. Jag har skrivit en hel del om gubbar och för mig kan unga pojkar och män som slösar bort sina liv och lever på soffan eller i sängen var väl kvalificerade att kallas gubbar.

Så länge vi lever så är det vår absoluta plikt att förkovra oss, göra vårt bästa, ställa upp för familjen och vara ett stöd.

Lite tankar torsdagen den 7:e april strax efter 23.00

En angenäm afton mina vänner

© Nils Mohlin 2016