Bloggportalen statistik

lördag 23 januari 2016

Järlåsatrollets tillbyggnadsplaner


”Vi måste bygga till gäststugan i Kivik” sa en upprörd Carl Gustav. ”Varför då, den är väl drygt tio gånger så stor som krypinet du har nu under vårt hus. Därtill ingår det en liten veranda, där du kan sitta och dricka kaffe och din grankottsoppa”. Undrade jag av naturliga skäl. ”Jo den måste breddas med minst en meter”! ”Nu får du allt förklara dig, det kostar pengar och man måste ha byggnadslov”. ”Strunta i det där med byggnadslov, det fixar jag. Tar bara ett snack med vem det nu är som har hand om sådant trams”. Invände ett energiskt Järlåsatroll. ”Du har ännu inte motiverat varför stugan måste breddas, så gör det” uppmanade jag trollet. Järlåsatrollet stod och skruvade på sig en lång stund innan han mumlade något, som jag inte hörde. ”Prata högre så att jag hör dig”. ”Okej då skylten får inte plats”. ”Vilken skylt”? Åter en lång besvärande tystnad innan trollet knappt hörbart sa ”Min namnskylt”. ”Den vill jag allt se och ge mitt godkännande till innan den sätts upp”! ”Den står under altanen, du kan följa med och se på den”. Jag följde efter trollet bakom huset och in under altanen och mycket riktigt där stod något långt dolt under en presenning. Järlåsatrollet drog sakta bort presenningen och jag fick dra mig flera steg bakåt för att överhuvudtaget kunna läsa vad som var skrivit med halvmeterhöga röda bokstäver.

JÄRLÅSATROLLET DON CARLOS GUSTAVO VON KIVIK

”Du har fått totalt fnatt, du tror väl inte du får sätta upp det där åbäket. Var får du Don ifrån och Carlos Gusavo, det kan man kalla för trams”! ”Nä det är inget trams, Felipe heter ju Don Felipe och Carlos Gustavo är mycket praktiskt när vi är nere i Spanien”. Agiterade trollet med stor energi. ”Gå och titta på vår namnskylt”! Uppmanade jag Järlåsatrollet. ”Ja men där står ju bara Graciela och Nils Mohlin”. ”Just det och på din skylt skall det stå Carl Gustav och inget annat, max höjd två centimeter och max bredd tio cm”! ”Jaha” sa trollet och lommade iväg. Efter en stund kom han tillbaka ”kan det stå Casa trollet Carl Gustav von Kivik då. Det står ju Casa Mohlin på huset i Spanien ju”? ”Ja i Spanien, men nu gäller det Kivik i Sverige och på din dörrskylt skall det stå Carl Gustav och den fäster vi på dörren”. Trollet funderade en stund, ”men min kundkrets då och alla mina supportrar, hur skall de kunna hitta mig”? ”Supportrar har du tack vare att jag skrivit om dig, men det där med kundkrets, vad är det för något”? ”Tja en och annan som vill ha lite trolleri utfört”. Jag suckade, ryckte på axlarna och gick in och slog upp en kopp kaffe. Trollbekymmer är inte alltid det lättaste.

Nils Mohlin

©2016

fredag 22 januari 2016

Fåfänga i Järlåsaskogen


Jag har tidigare berättat lite om Järlåsatrollets fåfänga och efter det att jag talade om flytten till Kivik, så har han spökat till sig riktigt ordentligt. När jag tittade ut genom fönstret en frostig vintermorgon, så vem är det som spatserar förbi på vägen, jo Järlåsatrollet. Inget besynnerligt i det, om det inte varit för hans klädsel som verkligen stack ut och kanske inte direkt passade ett troll. Iklädd jackett, cylinderhatt och med spatserkäpp gick han värdigt längs vägen med Bror Klumpeduns fem meter bakom sig. Klumpeduns var som vanligt klädd i sina slitna hängselbyxor, en allt för liten tröja så den stora magen var bar. Båda trollen var som brukligt barfota, vilket var helt okej i Klumpeduns fall, men till en jackett borde rimligen ett par lackskor varit mer på sin plats.

Jag gick ut till trollen för att närmare skåda Järlåsatrollets klädsel. I byxbaken hade han klippt hål för svansen och tofsen var nydoppad i burken med falu rödfärg, men det var inte bara den som var röd. Cylinderhatten som rimligen borde vara grå eller svart, var exakt lika röd som svanstofsen. Dessutom balanserade den bedrägligt på den enorma toviga kalufsen, hjälpligt uppstöttad av två öron med stora tofsar på, även dessa rödmålade. I handen höll han en käpp, som han tydligen tagit från min samling, en elegant spansk käpp helt sonika avkapad en dryg halvmeter för att passa trollet. På bröstet hade han satt en skylt, där det med spretiga röda bokstäver stod ”Järlåsatrollet Carl Gustav von Kivik”. På en skylt som han hängt runt halsen på Klumpeduns stod det ”Butler Klumpeduns”.

Med viss svårighet höll jag mig för skratt, för att inte såra mina kompisar, men undrade. ”Varför har du spökat ut dig så där”? ”När vi flyttar till Kivik måste jag vara representativ”! Sa Järlåsatrollet lite högfärdigt. ”Nej nej nej, det där duger inte, för er del gäller det att synas och höras så lite som möjligt när ni kommer till Kivik, precis som här i Järlåsa”! ”Jaså varför då”? ”Men snälla Carl Gustav, folk tror inte att troll finns och får dom då syn på er, så har vi snart hela världspressen på plats plus mängder av nyfikna.” ”Verka i det tysta med andra ord menar du”? ”Exakt”!

Senare på eftermiddagen såg jag att trollen satt på varsin sida om en stubbe och spelade poker i den tjugogradiga kylan och som vanligt förlorade Klumpeduns. Men viktigare var att nu hade de sina vanliga trollkläder på sig, visserligen Carl Gustav med lysande röda svans- och örontofsar.

Nils Mohlin

©2016

torsdag 21 januari 2016

Trollet Carl Gustav von Kivik


Så kom den dag jag var tvungen att berätta för trollen om vår förestående flytt till Kivik på Österlen. Lite surmulet lyssnade trollen när jag talade om det vackra Österlen och Kivik som vi skall flytta till. ”Finns det någon grotta eller något sådant som vi kan bo i”? Undrade Carl Gustav ”vi flyttar med begriper du väl”. ”Nja vi har en liten gäststuga på tomten där du kan bo Carl Gustav, men Klumpeduns lär knappast få plats i den”. Även om Carl Gustav då och då förminskat sin storebror till närmare sjättedelen av hans normala storlek, så var det inget bestående, efter ett antal timmar var han tre meter hög igen och näst intill lika bred. ”Vi studsar ner och kollar” sa Järlåsatrollet bestämt.

Efter ett par timmar var trollen tillbaka. ”Nå” undrade jag ”Vad tyckte ni”? ”Det är okej, jag flyttar in i gäststugan om jag får in en TV där”. ”Ja det kan vi väl ordna, men var gör vi av Klumpeduns”? Järlåsatrollet kliade sig i huvudet och en vilsen groda hoppade ut ur den toviga kalufsen på honom. ”Han får bo på Stenshuvud, vi hitta en lagom grotta där”. Jag tänkte stilla och såg ett skräckscenario framför mig. ”Bror Klumpeduns i en nationalpark med många turister, det kan aldrig gå väl”. Jag skakade på huvudet och satte ord på mina tankar och la för säkerhetskull till ”Inga sprängningar, inga omkullvälta träd, inga nysningar och i övrigt ett mycket gott uppförande, så får det kanske bli en tillfällig lösning”. Bror Klumpeduns nickade ivrigt och gladlynt på sitt stora huvud och den enorma näsan vibrerade, som om han skulle nysa. Visst nös han, jag hamnade i en snödriva 25 meter bort och strax intill Järlåsatrollet och Don Felipe.

Järlåsatrollet stegade pionröd av ilska bort till sin bror, hoppade upp och vred om den hiskliga näsan. ”Visa trollhyfs, jag har sagt åt dig att hålla för munnen”. Slokörad lommade Klumpeduns bort till grottan efter att fått utegångsförbud i två veckor av sin lillebror. ”Nu skall jag gå och packa” sa Carl Gustav. ”Det är ingen brådska vi flyttar först om ett par månader”. ”En annan sak jag undrar över, där nere kan jag väl inte kalla mig för Järlåsatrollet, det blir ju liksom fel, eller hur”? ”Du kan ju kalla dig för Kivikstrollet Carl Gustav” föreslog jag. Carl Gustav försvann under vårt hus där han också hade en liten bostad, samtidigt som han mumlade ”Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, kanske inte så tokigt”. Han kom ut efter en stund igen och sa. ”Det är fler bokstäver i Järlåsatrollet än i Kivikstrollet”! ”Ja det skiljer på en, har det någon betydelse”? ”Ja det har det, kan jag kalla mig för Trollet Carl Gustav von Kivik”? ”Gå och lägg dig, sov på saken”!

©2016

Så kan det gå när man träffar Järlåsatrollet


Efter stora smällen i Järlåsaskogen blev nästan allt lugnt igen. Inte riktigt eftersom sju flyende hemvärnsgubbar förlorat sina vapen och påstod sig ha sett troll och en hund som förmodligen var en förminskad varg, dessutom en man som stod och pratade med trollen. Bossen för den lokala hemvärnsgruppen, en förtidspensionerad lärare hade bekymmer, sju försvunna vapen, sju versioner förvirrade berättelser och sju vettskrämda hemvärnsgubbar. Således beslöt den nervöse hemvärnsbossen att en ny övning skulle förläggas till området där spaningspatrullen enligt egen utsago blivit överfallna och förlorat sina vapen. Övningen skulle ske nästkommande helg, eftersom sju vapen var förlorade åtminstone för tillfället, så var gruppens eldkraft avsevärt reducerad. Hemvärnschefen vågade inte be om fler vapen, då var han ju tvungen att förklara var de andra blivit av och detta skulle följas av en polisutredning.

En tidig lördagsmorgon stod en grupp hemvärnsgubbar uppställda på Tackmossvägen i Järlåsa. Samtliga ungefär lika panikslagna, två bar försvarets automat karbiner, någon hade en hagelbössa, jag tror tillochmed att jag såg skymten av en slangbåge. När den tappra gruppen passerade vårt hus, så skällde Don Felipe, i rena förskräckelsen tappade chefen sitt vapen, ett annat vapen gick av rakt upp i luften. Chefen samlade mod och kommenderade ”Med språng framåt mannar”. Nu var det ju så att ingen i den tappra gruppen vare sig hade kondition eller figur för språngmarsch i oländig terräng. Några ramlade och någon ställde sig lutad mot träd kippande efter andan och andra bara kved. Så den djärva insatsen fortsatte i maklig takt ungefär som en behaglig söndagspromenad, med den stora skillnaden att det var en mycket nervös skara som promenerade.

Naturligtvis så hade Järlåsatrollet full kontroll på situationen och instruerade Bror Klumpeduns noga. Hemvärnsgruppen nådde fram till grottan sen eftermiddag beroende på att de hade gått i cirklar och kommit vilse, så hade en tio minuter lång promenad blivit närmare åtta timmar lång. Stridsmoralen var inte på topp, mannarna gnällde, de var hungriga, de ville hem, de ville se på fotboll och dricka öl.

I gläntan framför stora grottan tvärstannade gruppen, där låg ju vapnen, sju stycken, men vad hade hänt. Det var slagit en knut på alla vapenpiporna precis som på Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver. Då träder Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns fram, Carl Gustav knäpper med fingrarna och alla de tappra soldaterna står stilla som i hypnos. Bror Klumpeduns slår knut på gruppens sista vapen, Carl Gustav knäpper med fingrarna igen. Bror Klumpeduns vrålar ”BUUU” och gruppen flyr hals över huvud. Sen söndagseftermiddag dyker medlemmarna upp från alla riktningar, så reträtten skedde inte i samlad trupp utan snarare som när räven kommer in i hönsgården, åt alla håll.

Nåväl truppen samlades på parkeringsplatsen i Järlåsa och där låg alla vapen med en knut på piporna. Den lokala hemvärnsgruppen upplöstes och hemvärnschefen satt och arbetade med en rapport om vad som hänt med vapnen under närmare två månader. Till sist kallade försvarsmakten in honom för en muntlig redogörelse, men den var så förvirrad så det hela avskrevs med tiden och vapnen gick till destruktion.

Nils Mohlin

©2016

onsdag 20 januari 2016

Krig i Järlåsaskogen


Ett fruktansvärt dån hördes tidig morgon, eller snarare en explosion, som fick av snö vinter skrudad barrskog helt plötsligt lysa grön, när snön rasade till marken. Tak och bergknallar blev hastigt lika nakna som på sommaren. Träden stod och skakade i flera minuter, ungefär som när våta hundar skakar på sig. Den lokale hemvärnschefen kallade in sina trupper, ett gäng småfeta, yrvakna fritidscowboys, med illasittande uniformer och vapen spretande i alla riktningar. ”Ryssen kommer, framåt soldater” skrek hemvärnsbefälet. Hälften av de tappra försvann hem till mamma, resten stod och stampade i tjugo gradig kyla och undrade. ”När får vi mat”?

Vis av erfarenheten drog jag på mig alla vinterkläderna och i sällskap med Don Felipe gick jag in i skogen mot trollens hemvist. Tio minuter senare vid trollens grotta stod Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns, lika svarta som Don Felipe, men av sot, endast Carl Gustavs svanstofs lyste faluröd denna morgontimme. ”Vad har ni nu hittat på”? Undrade jag smått skräckslaget.

”Vi bara bygger till lite, precis som du och Graciela gjort”. ”Bygger till, hur då bygger till, med en explosion som hörts vida omkring. Försvaret mobiliserar och snart har vi väl både Nato och Putin här med sina jaktplan”. I samma ögonblick kom sju hemvärnsgubbar på gåsrad, tvärstannade när dom får syn på två svarta troll, den halvmeter höge Carl Gustav och tre meter Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns säger ”Buuuu” och det låter väldigt mycket när det stora trollet säger ”Bu”. De tappra slängde sina bössor och flydde hals över huvud i mindre ordnad formation än gåsrad, snarare som en väldigt skrämd gåsflock. Don Felipe instämde glatt skällande av glädje och vill gärna följa efter och sätta mer skräck i de flyende.

Runt i kring låg klippblock från den stora raserade grottan, så sprängningen var väl inte helt lyckad. ”Vad sprängde ni med”? Undrade jag strängt, Trollen skruvade lite på sig och Järlåsatrollet förklarade att han rört samman lite av varje och spetsat det hela med sprängdeg och pentylstubin och till det hade han kopplat några tändhattar. ”Jaha och var fick ni sprängdegen och pentylstubinen från”? ”Vi hittade ett gammalt förråd, som tillhört ingenjörtrupperna”. Jag bara virrade på huvudet och sa åt dem ”Se till att städa upp och snygga till er, för annars vimlar det snart av myndighetsfolk och journalister här”.

Måste säga att trollen kan vara väldigt effektiva ibland och på få minuter hade de återställt grottan, sett till så att snön var tillbaka på träd, bergknallar och tak. Timmen senare knackade två skamsna troll på min dörr och undrade ”Bjuder du på kaffe”

Nils Mohlin

©2016

måndag 18 januari 2016

Lukten av min egen rädsla



”Lukten av min egen rädsla” är en av de starkaste skildringar jag läst om militärdiktaturen i Argentina. Trettiotusen människor försvann – torterades till döds, eller slängdes levande ut från flygplan. Blanca Firpo överlevde och flydde med sin familj till Sverige.

Blanca Firpo berättar och Marie Sälmark skriver ”Vi ville överleva, inte för att rädda våra liv utan för att kunna berätta för världen vad som skedde. Torterarna slog ihjäl oss i Guds namn. Det luktade bränt om oss efter eltortyren. Mensblodet rann och min kropp var blåslagen. Om jag inte duschade fick jag stryk och om jag duschade blev jag våldtagen. Mellan våldtäkterna slog de med batongen eller testade vattentortyr. Jag skall aldrig glömma och jag ser mina döda kamraters ansikten framför mig om och om igen.”

En skakande berättelse om vänner som dödas och hur Blanca själv greps den 11 mars 1979 av Alfredo Astiz. Blanca hade varit på flykt undan militären en längre tid, hennes man var redan tillfångatagen och placerad i dödslägret Esma. Läsaren ges en inblick i en av historiens värsta skamfläckar militärdiktaturen i Argentina.

Jag har genom min fru Graciela, som kommer från Uruguay träffat många starka personligheter, med levnadsöden som starkt påminner om Blanca Firpos. Det är angeläget att dessa fruktansvärda övergrepp berättas och skrivs ner, det var inte bara Argentina som hade militärdiktatur. Militärjuntorna har i modern tid varit vanligt förekommande i Latinamerika.  

Blanca Firpo berättar att lidandet aldrig tar slut. Söndersparkade njurar, sönderslaget skelett som trycker på hjärta och lungor, skadade tänder, nedsatt hörsel och en posttraumatisk stress som alltid gör sig påmind. Blanca ger inte upp och arbetar nu med sina överlevande kamrater i Buenos Aires för att få de ansvariga militärerna dömda för brott mot mänskligheten. Ännu en otroligt stark personlighet jag fått stifta bekantskap med

 

Blanca Firpos bok läser man inte bara en gång, den är ett skakande nutidsdokument, som man återkommer till.

 

Nils Mohlin

fredag 15 januari 2016

När skall Annelie Nordström ta sitt ansvar?


Anders Bergström Kommunals tredje vice ordförande och kassör offrades på syndens altare och tvingades avgå. Helt berättigat, men nu väntar vi bara på att Kommunals ordförande tar sitt fulla ansvar och avgår. Jag tror ingen är så enfaldig att man inbillar sig att Annelie Nordström varit ovetande om vad som pågått, i synnerhet som hon åtnjutit en hel del av ”fackpamparnas förmåner”.

Så i rättvisans namn ersätt hela kommunals ledning och städa ut alla lik ur garderoben. Skall fackförbunden ha sina medlemmars stöd, så är det hög tid att se över pamparnas liv och leverne, som här och där finansierats med inbetalda avgifter.

Själv har jag gudskelov alltid varit facklig vilde.

Nils Mohlin

©2016