Verklighet

Erinrar mig en episod som ägde rum i Greifswald i forna Östtyskland januari 1990. Berlinmuren hade fallit och gränserna öppnats, DDR som stängt in 16 miljoner människor bakom en 1378 kilometer lång ridå av järn och betong hade förvandlats till en skamfläck i historian.

Erich Honecker avsattes den 19 oktober 1989 och den 18 mars 1990 hölls de första och enda fria valen i DDRs historia och en snabb återförening med Västtyskland stod för dörren när CDU vann överlägset.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade vi i Sverige en allvarlig fastighetskris med skyhöga räntor och stor arbetslöshet. Byggbranschen gick i stå, den praktiskt taget ödelades på ett fåtal år

Som ingenjör och byggprojektledare tog jag mitt pick och pack till Östtyskland och min första erfarenhet av det östtyska samhället fick jag i Greifswald.

Under en lång dags mycket sega samtal med ett antal korrupta lokala pampar om Östtysklands framtid och dess behov av återuppbyggnad. Något som initierats av Västtysklands politiker och som också i stor utsträckning skulle stå för finansieringen. Jag lärde mig ganska snart att de östtyska pamparna öppnade bara dörren om de mutades. Något jag sa bestämt nej till och fick ta västtyska myndigheter till hjälp.

Under tiden jag vistades i Greifswald hyrde jag ett rum i en nyuppförd lång byggnad i två våningar. Den kontrastera oerhört mot bebyggelsen i övrigt som var fruktansvärt nedgången, sönderskjuten och fallfärdig. Inte bara byggnader, hela infrastrukturen var i miserabelt skick och fattigdomen hos alla enskilda medborgare var som en chock för en ingenjör som kom från ett trots fastighetskris välbärgat Sverige.

I byggnadens nedre våning huserade ett vaktbolag, som också ägde huset och den övre våningen bestod av ett antal rum som delvis hyrdes ut medan flertalet disponerades av vaktbolagets anställda. 

En kväll när jag varit och ätit mycket enkelt på en liten nersliten restaurang. Det fanns absolut inga alternativa restauranger i början av 1990. Återvände jag till vaktbyggnaden för att läsa en tidning och kanske få se TV i vakternas dagrum.

Dessa vakter var beväpnade med ryska Kalashnikov och hade stora schäferhundar till sin hjälp. Utanför byggnaden träffade jag en man som jag började prata med när han steg ur sin exklusiva mercedes. Han var mycket pratsam och gav ett trevligt intryck och bjöd in mig på en pratstund på sitt kontor. Det visade sig att han var ägaren till byggnaden och vaktbolaget. Vi satt och pratade en dryg timme, medan han bjöd på Jägermeister.

Min nyfikenhet fick mig att fråga hur det kunde gått såväl för honom, medan resten av folket levde i total fattigdom. Orden han sa kommer jag aldrig att glömma. ”Inga problem jag är före detta officer i Stasi och där kunde man tjäna pengar.”

Jag tackade för pratstunden och Jägermeister, drog mig tillbaka till mitt rum och funderade över vad han sagt. Att pengarna han tjänat var stölder från östtyska folket och fångar från det beryktade Hohenschönhausenfängelset var lätt att räkna ut.

Detta var forna Östtyskland i ett nötskal under hela början av nittiotalet med de gamla skurkarna och makthavarna i ledande positioner i samhället. Detta tillsammans med ryska maffian var vad vi byggare och ingenjörer fick tampas med under en del år, då de fungera som effektiva bromsklotsar för projekt man ville driva framåt. En ettrig maffia ville sälja ”beskydd” och där var de som övertalades med våld. Jag gick min egen väg och nonchalerade herrarna, men man fick alltid ha ögon i nacken. Sedermera hamnade jag i Leipzig, men det är ett annat äventyr. Jag fick också se och uppleva på tio meters avstånd hur polisen sköt tre maffiamedlemmar till döds i en gatukorsning.

Upplevelserna jag hade under tidigt nittiotal har gett mig värdefulla erfarenheter och också bidragit till mina böcker där de östtyska skurkarna fått ge gestalt åt en del av mina karaktärer.

Nog lever jag ett lugnt liv idag, skriver, målar och har mina uppdrag för kommunen.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Foto: Kuriren

Avkoppling i Kivik

Läsa är en fantastisk avkoppling och jag har sedan farsan satte de första klassikerna i mina händer för så där sextiofem år sedan varit en ohjälpligt inbiten bokslukare.

De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo, Robinson Crusoe, Sherlock Holmes, Jorden runt på åttio dagar och många andra var mina första kontakter med romanernas värld. Oförglömliga upplevelser för en pojke i tidiga tonår, som förmodligen grundade ett livslångt intresse.

Fascinationen för litteraturen har med åren bräddats och jag kan mycket väl ha stor behållning av biografier skrivna av personer, som är värda respekt för stora livsgärningar, likväl som alla ryska klassiker och mycken annan litteratur.

En del av ungdomens favoriter har jag läst om under senare år och jag måste medge att de fortfarande fascinerar och ger en behaglig trivselkänsla.

Tusen och en natt i två tjocka volymer läste jag för en del år sedan, fantastiska och fängslande sagor om österländsk prakt, undersköna slavar och slavinnor, som Sjeherazade berättar för kung Sjahriar för att inte bli avrättad.

Jag köper oftast mina böcker på internet, bekvämt och enkelt och har nu beställt Mörkrets makter som lär vara den oavkortade originalversionen av Bram Stokers Dracula, en tegelstensroman dubbelt så lång som klassikern Dracula från 1897. Originalet läste jag för en herrans massa år sedan och jag kan på det varmaste rekommendera den.

Mörkrets makter får bli mitt sällskap efter operationen, så vitt jag inte mår så förträffligt att jag kan fortsätta skriva på mina egna rysligheter.

Om nu inte Mörkrets makter räcker så beställde jag för säkerhetskull även Frankenstein, Mary Shelleys legendariska roman.

När jag är inne på kusliga romaner så bör man inte glömma Stephen King och Dean Koontz, ett par sentida mästare. 

Med det önskar jag er en härlig söndagsafton och lutar mig tillbaka tonar ner belysningen och läser Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Kryckjäklar

Don Felipe liksom jag njuter av söndagen. Har städat undan lite kontorsarbete åtföljt av assistentens utdragna långtråkighetssuckar. Väl klar är det okej med kaffepaus tycker vi båda och idag bjöd matte på nybakad citronkaka, med citron från egna odlingen.

Det är onekligen komplicerat att göra vissa saker med två kryckor. Skruvade upp reflexer på planket, där vi backar in bilen och en dekoration som Graciela köpt till trädgårdsporten. Med grejorna i fickorna plus skruvmaskin, hammare och lite annat linkade jag iväg. Ställer en krycka mot planket och balanserar med den andra, medan jag med smått akrobatiska övningar får fram skruv, reflexer och borrmaskin. Tappar skruvhelsiket och ställer från mig den andra kryckan som så klart ramlar. Okej två händer lediga balanserar jag på det friska vänsterbenet, känner grannars blickar där jag står på ett ben och fumlar med skruvarna. Assistenten tycks mer undra ”Vad sjutton håller du på med”. Lyckas till sist och med några väl valda, mindre vackra ord få både reflexer och prydnad på plats. Jag linkar tillbaka in, följd av Felipe, som jag nästan tycker virra på huvudet.

Nåja i februari senast mars blir det operation, sedan är jag på banan igen. Vilket säkert assistenten också kommer att uppskatta.

Ó  Nils Mohlin 20-01-19 

SEVEN

Jag har precis sett filmen Seven med Morgan Freeman och Brad Pitt. Jag såg den när den var ny och den imponera lika mycket idag som den gjorde för tjugofem år sedan. Skickligt spelat och fantastiska scener gör den till en klassiker i mina ögon.

Det förkommer många ruskiga scener med offren för en seriemördares fixering vid de sju dödssynderna.

Naturligtvis kommer jag att tänka på ett arbete jag hade under en del år när jag var i sextioårsåldern. Jag hade som ingenjör slutat att ta på mig de stora projektledningarna och fortsatte med mina uppdrag som tekniskt sakkunnig i tvistemål vid våra domstolar. 

Parallellt med dessa uppdrag var jag delaktig i politihämtningarna i Skåne. För den oinsatte så är det de som på polisens uppdrag hämtar och tar hand om offren efter mord, självmord och svåra dödsolyckor.

Under de åren med tusentals döda fick jag se och uppleva mer än vad många människor tillsammans gör under en hel livstid.

Vi var ett gäng på sex man alla i övremedelåldern, stabila, lugna och vältränade. Inga machofasoner snarare en stor ödmjukhet var det som gällde inför uppgifterna. 

Det handlade om personer som skjutits, huggits ihjäl med kniv, yxa eller andra tillhyggen, hängningar, slängt sig framför och lemlästats av tåg och mycket, mycket mer. När det gäller sådana saker sträcker det sig långt förbi människans fantasi.

Om man tar skada av sådana upplevelser? Jag vet ingen som gjorde det, den skada jag tog begränsar sig till dåliga knän och nu en höft. I övrigt sover jag lugnt och utan mardrömmar och betraktas av omgivningen som en lugn och stabil person.

Det finns de som frågar varför man åtar sig ett sådant uppdrag och det finns kanske inget riktigt bra svar på det. Det är inget arbete folk står i kö för och jag började med det efter en förfrågan och stannade tills lederna inte ville längre.

Fördelarna är den fina sammanhållningen, det otroligt goda kamratskapet och att man får ett annan och ödmjukare förhållning till livet. Jag fick också en god insyn i hur polisens tekniker arbetar på en brottsplats.

En parantes i mitt skrivande och naturligtvis så har dessa erfarenheter en viss påverkan på de romaner jag skriver. 

Hoppas ingen berörs illa av det jag tar upp, men det är en av samhällets baksidor som de flesta guskelov förskonas från.

Ó  Nils Mohlin 20-01-15

Konstiga ord

Popcornhjärna, smygflyga och flygskam, menskonst, cybersoldat, aspludd, antivaxare, animoji och en massa andra nya ord att lära sig. Innan man ens har memorerat föregående års nytillkomna, som beslutsblindhet, förpappring, mandatpingis, whataboutism för att nämna några.

I samtal med yngre generationer önskar man ibland att man hade bättre insikt i våra nyord. Inga ord jag själv använder i större utsträckning, då de i många fall känns obekväma på tungan.

Tacka vet jag gamla hederliga ord som ecklesiastikminister, som det under tidiga skolår tog lång tid att lära sig säga och än värre att stava till. Skåningen Ivar Persson var ecklesiastikminister 1951–57. Då var det för en skånsk skolpojke, som började i skolan 1951 en absolut nödvändighet att kunna säga och stava ordet korrekt.

Sug på den ungdomar, jag kan både säga ordet och stava till det utan att få popcornhjärna.

Önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Inte ecklesiastikminister dock finansminister Gunnar Sträng. Det var härliga tider med hans vokabulär.

Omtänksam fru

Det är snart dags för operation och Graciela är den som engagerar sig, jag avvaktar mest.

Hon kontaktade arbetsterapeuten, som har fixat allehanda hjälpmedel, medan jag tänker det reder sig nog det är ingen brådska.

I informationsbroschyren inför höftledsplastik stod att man skall ha lämpliga skor gärna med dämpning. Okej Graciela dömde ut alla mina skor och slängde ett par, så vi åkte till C4 i Kristianstad för att handla skor. 

I tredje skoaffären hittade Graciela lämpliga skor och ”så behöver du ordentliga inneskor till gå träningen” konstaterar Graciela bestämt. Med gåriktiga två par skor i en stor kasse drar Graciela mig med in på Intersport. Tröjor, byxor, necessär och en del annat som jag anses behöva.

Äntligen en paus i shoppandet när vi tar en sallad med räkor och caffelatte på ett trevligt café.

Väl hemma sitter jag och assistenten omgärdade av allehanda hjälpmedel, tröjor, byxor, skor och en del annat. Nästan så att Felipe tveksamt undrar ”ska du använda allt det där”.

Nu fattas bara operationen tänker jag och ger Graciela en stor kram för hennes varma goda hjärta.

En stor mugg kaffe och assistenten bredvid mig och en underbar kärleksfull fru i stolen intill. Bättre än så kan livet inte vara.

Önskar er en underbar lördag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Samtal pågår

Man lär känna många människor i sitt liv, vilket är en oerhörd stimulans. Olika bakgrund, skilda utbildningar, olika kulturer allt bidrar till vederkvickande samtal.

Förmågan att kunna samtala med varandra är ovärderlig. Lyssna på andras erfarenheter och kunskaper ger ett mervärde och en insikt som borde uppskattas mer.

I unga år och där var jag säkert inget undantag, så lyssnade man bara med ett halvt öra på vad de äldre hade att berätta. Med åren så sjönk många visdomsord in och man kunde konstatera, jo det där var ju helt rätt.

Det ideala samtalet är för mig när en grupp representeras av flera generationer och man kan bolla tankar och åsikter.

Vi hade igår besök av ett par vänner, som också har ett hus i Los Alcázares. Nyligen pensionerade och hemkomna innan helgerna berättade de om sin senaste vistelse i paradiset. Vi har tillsammans många olika erfarenheter om det spanska boendet och enbart positiva sådana. Graciela pratar flytande spanska, medan vi andra fått lära oss från grunden. Det är roligt att höra om varandras framsteg och hur pass hög tröskeln är innan man kan föra ett någorlunda flytande samtal med en infödd spanjor.

Första eller andra året efter att vi köpt vårt Spanienboende, så fick jag ”privatlektioner” av ett gäng spanska gubbar. Samtliga talar bara spanska, inget annat språk. De tragglade glosor med mig under några timmar och pekade på sina näsor, ögon, öron och en mängd andra saker. De sa glosan och jag upprepade efter dem, om jag lärde mig så mycket under de timmarna vet jag inte. Men en ny erfarenhet gjorde jag, att trots språkbarriären så var samtalen ytterst givande. Med deras underbara kroppsspråk, snabba spanska och glädjen där vi satt på vars en stol i pation gör det till ett mycket minnesvärt samtal.

Ó  Nils Mohlin 20-01-09