Så kan det gå när man träffar Järlåsatrollet

Efter stora smällen i Järlåsaskogen blev nästan allt lugnt igen. Inte riktigt eftersom sju flyende hemvärnsgubbar förlorat sina vapen och påstod sig ha sett troll och en hund som förmodligen var en förminskad varg, dessutom en man som stod och pratade med trollen. Bossen för den lokala hemvärnsgruppen, en förtidspensionerad lärare hade bekymmer, sju försvunna vapen, sju versioner förvirrade berättelser och sju vettskrämda hemvärnsgubbar. Således beslöt den nervöse hemvärnsbossen att en ny övning skulle förläggas till området där spaningspatrullen enligt egen utsago blivit överfallna och förlorat sina vapen. Övningen skulle ske nästkommande helg, eftersom sju vapen var förlorade åtminstone för tillfället, så var gruppens eldkraft avsevärt reducerad. Hemvärnschefen vågade inte be om fler vapen, då var han ju tvungen att förklara var de andra blivit av och detta skulle följas av en polisutredning.

En tidig lördagsmorgon stod en grupp hemvärnsgubbar uppställda på Tackmossvägen i Järlåsa. Samtliga ungefär lika panikslagna, två bar försvarets automat karbiner, någon hade en hagelbössa, jag tror tillochmed att jag såg skymten av en slangbåge. När den tappra gruppen passerade vårt hus, så skällde Don Felipe, i rena förskräckelsen tappade chefen sitt vapen, ett annat vapen gick av rakt upp i luften. Chefen samlade mod och kommenderade ”Med språng framåt mannar”. Nu var det ju så att ingen i den tappra gruppen vare sig hade kondition eller figur för språngmarsch i oländig terräng. Några ramlade och någon ställde sig lutad mot träd kippande efter andan och andra bara kved. Så den djärva insatsen fortsatte i maklig takt ungefär som en behaglig söndagspromenad, med den stora skillnaden att det var en mycket nervös skara som promenerade.

Naturligtvis så hade Järlåsatrollet full kontroll på situationen och instruerade Bror Klumpeduns noga. Hemvärnsgruppen nådde fram till grottan sen eftermiddag beroende på att de hade gått i cirklar och kommit vilse, så hade en tio minuter lång promenad blivit närmare åtta timmar lång. Stridsmoralen var inte på topp, mannarna gnällde, de var hungriga, de ville hem, de ville se på fotboll och dricka öl.

I gläntan framför stora grottan tvärstannade gruppen, där låg ju vapnen, sju stycken, men vad hade hänt. Det var slagit en knut på alla vapenpiporna precis som på Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver. Då träder Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns fram, Carl Gustav knäpper med fingrarna och alla de tappra soldaterna står stilla som i hypnos. Bror Klumpeduns slår knut på gruppens sista vapen, Carl Gustav knäpper med fingrarna igen. Bror Klumpeduns vrålar ”BUUU” och gruppen flyr hals över huvud. Sen söndagseftermiddag dyker medlemmarna upp från alla riktningar, så reträtten skedde inte i samlad trupp utan snarare som när räven kommer in i hönsgården, åt alla håll.

Nåväl truppen samlades på parkeringsplatsen i Järlåsa och där låg alla vapen med en knut på piporna. Den lokala hemvärnsgruppen upplöstes och hemvärnschefen satt och arbetade med en rapport om vad som hänt med vapnen under närmare två månader. Till sist kallade försvarsmakten in honom för en muntlig redogörelse, men den var så förvirrad så det hela avskrevs med tiden och vapnen gick till destruktion.

Nils Mohlin

©2016

Krig i Järlåsaskogen

Ett fruktansvärt dån hördes tidig morgon, eller snarare en explosion, som fick av snö vinter skrudad barrskog helt plötsligt lysa grön, när snön rasade till marken. Tak och bergknallar blev hastigt lika nakna som på sommaren. Träden stod och skakade i flera minuter, ungefär som när våta hundar skakar på sig. Den lokale hemvärnschefen kallade in sina trupper, ett gäng småfeta, yrvakna fritidscowboys, med illasittande uniformer och vapen spretande i alla riktningar. ”Ryssen kommer, framåt soldater” skrek hemvärnsbefälet. Hälften av de tappra försvann hem till mamma, resten stod och stampade i tjugo gradig kyla och undrade. ”När får vi mat”?

Vis av erfarenheten drog jag på mig alla vinterkläderna och i sällskap med Don Felipe gick jag in i skogen mot trollens hemvist. Tio minuter senare vid trollens grotta stod Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns, lika svarta som Don Felipe, men av sot, endast Carl Gustavs svanstofs lyste faluröd denna morgontimme. ”Vad har ni nu hittat på”? Undrade jag smått skräckslaget.

”Vi bara bygger till lite, precis som du och Graciela gjort”. ”Bygger till, hur då bygger till, med en explosion som hörts vida omkring. Försvaret mobiliserar och snart har vi väl både Nato och Putin här med sina jaktplan”. I samma ögonblick kom sju hemvärnsgubbar på gåsrad, tvärstannade när dom får syn på två svarta troll, den halvmeter höge Carl Gustav och tre meter Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns säger ”Buuuu” och det låter väldigt mycket när det stora trollet säger ”Bu”. De tappra slängde sina bössor och flydde hals över huvud i mindre ordnad formation än gåsrad, snarare som en väldigt skrämd gåsflock. Don Felipe instämde glatt skällande av glädje och vill gärna följa efter och sätta mer skräck i de flyende.

Runt i kring låg klippblock från den stora raserade grottan, så sprängningen var väl inte helt lyckad. ”Vad sprängde ni med”? Undrade jag strängt, Trollen skruvade lite på sig och Järlåsatrollet förklarade att han rört samman lite av varje och spetsat det hela med sprängdeg och pentylstubin och till det hade han kopplat några tändhattar. ”Jaha och var fick ni sprängdegen och pentylstubinen från”? ”Vi hittade ett gammalt förråd, som tillhört ingenjörtrupperna”. Jag bara virrade på huvudet och sa åt dem ”Se till att städa upp och snygga till er, för annars vimlar det snart av myndighetsfolk och journalister här”.

Måste säga att trollen kan vara väldigt effektiva ibland och på få minuter hade de återställt grottan, sett till så att snön var tillbaka på träd, bergknallar och tak. Timmen senare knackade två skamsna troll på min dörr och undrade ”Bjuder du på kaffe”

Nils Mohlin

©2016

Lukten av min egen rädsla

”Lukten av min egen rädsla” är en av de starkaste skildringar jag läst om militärdiktaturen i Argentina. Trettiotusen människor försvann – torterades till döds, eller slängdes levande ut från flygplan. Blanca Firpo överlevde och flydde med sin familj till Sverige.

Blanca Firpo berättar och Marie Sälmark skriver ”Vi ville överleva, inte för att rädda våra liv utan för att kunna berätta för världen vad som skedde. Torterarna slog ihjäl oss i Guds namn. Det luktade bränt om oss efter eltortyren. Mensblodet rann och min kropp var blåslagen. Om jag inte duschade fick jag stryk och om jag duschade blev jag våldtagen. Mellan våldtäkterna slog de med batongen eller testade vattentortyr. Jag skall aldrig glömma och jag ser mina döda kamraters ansikten framför mig om och om igen.”

En skakande berättelse om vänner som dödas och hur Blanca själv greps den 11 mars 1979 av Alfredo Astiz. Blanca hade varit på flykt undan militären en längre tid, hennes man var redan tillfångatagen och placerad i dödslägret Esma. Läsaren ges en inblick i en av historiens värsta skamfläckar militärdiktaturen i Argentina.

Jag har genom min fru Graciela, som kommer från Uruguay träffat många starka personligheter, med levnadsöden som starkt påminner om Blanca Firpos. Det är angeläget att dessa fruktansvärda övergrepp berättas och skrivs ner, det var inte bara Argentina som hade militärdiktatur. Militärjuntorna har i modern tid varit vanligt förekommande i Latinamerika.  

Blanca Firpo berättar att lidandet aldrig tar slut. Söndersparkade njurar, sönderslaget skelett som trycker på hjärta och lungor, skadade tänder, nedsatt hörsel och en posttraumatisk stress som alltid gör sig påmind. Blanca ger inte upp och arbetar nu med sina överlevande kamrater i Buenos Aires för att få de ansvariga militärerna dömda för brott mot mänskligheten. Ännu en otroligt stark personlighet jag fått stifta bekantskap med

 

Blanca Firpos bok läser man inte bara en gång, den är ett skakande nutidsdokument, som man återkommer till.

 

Nils Mohlin

©2016

http://bibliotek.nykoping.se/web/arena/forfattarkvall-blanca-firpo
http://www.adlibris.com/se/sok?q=blanca+firpo

När skall Annelie Nordström ta sitt ansvar?

Anders Bergström Kommunals tredje vice ordförande och kassör offrades på syndens altare och tvingades avgå. Helt berättigat, men nu väntar vi bara på att Kommunals ordförande tar sitt fulla ansvar och avgår. Jag tror ingen är så enfaldig att man inbillar sig att Annelie Nordström varit ovetande om vad som pågått, i synnerhet som hon åtnjutit en hel del av ”fackpamparnas förmåner”.

Så i rättvisans namn ersätt hela kommunals ledning och städa ut alla lik ur garderoben. Skall fackförbunden ha sina medlemmars stöd, så är det hög tid att se över pamparnas liv och leverne, som här och där finansierats med inbetalda avgifter.

Själv har jag gudskelov alltid varit facklig vilde.

Nils Mohlin

©2016

Fackpampars lyxliv på medlemmars bekostnad

Fackföreningsrörelsen har historiskt sett haft stor betydelse för arbetarrörelsen och under 30, 40, 50 och 60-talet hade de onekligen sitt berättigande. Idealister bar fanan högt och slogs för arbetarnas villkor.

 

Under sextiotalets sista år började nytt ledarskap komma in i förbunden, 1968 blev Hasse ”Hoffa” Ericson ordförande för transport. Skandalerna var många och slutligen sparkades ”Hoffa” den 29 januari 1980 av en enig förbundsstyrelse.

 I Januari 1991 mördades Byggnadsarbetarförbundets ordförande Bertil Whinberg och Träindustriarbetareförbundets ordförande Ove Fredriksson i Tallinn när de umgicks med prostituerade. En besvärande omständighet i det hela var att makan till Bertil Whinberg, Margareta Whinberg var en av drivkrafterna bakom Sexköpslagen.

Nu är det kommunals tur som på medlemmarnas bekostnad startar lyxrestaurang med nakenshower. Inhyrd porrskådespelerska springer runt naken tillsammans med ”Lets dance” domaren Tony Irving. Gratis lyxsemestrar för ledningen på Marholmen, såväl Marholmen som lyxkrogen Metropol ägs av Kommunals handelsbolag Lyran.

 

 

Tror ta mig tusan att de är på lyran hela gänget.

Skäms!

Nils Mohlin

©2016

 

Flytta till Kivik

Flytta är inte så tokigt, även om det är en hel del praktiska saker som skall lösas. Försäljning av den gamla bostaden, packa, städa och så vidare. Men jag måste säga att det känns ganska lätt när vi skall flytta till ett i mitt tycke, en av de vackraste platserna i Sverige. Kivik på Österlen, till ett hus med havsutsikt och gångavstånd till den gamla fiskehamnen. Jag citerar några rader från Kivik Tourism hemsida:

”Fiskebåtar, äppelodlingar, marknader, konst och annan kultur – så mycket och ändå så behändigt! Kivik är en av Österlens riktiga pärlor, en gammal by som slumrade sig fram genom århundradena och som nu lockar till besök med ett allt rikare utbud av affärer, restauranger och sevärdheter.
Det gamla fiskeläget Kivik har en ovanligt väl bevarad och underhållen äldre bebyggelse.
En promenad i de gamla kvarteren nära hamnen är en ren njutning. Det var här som den burleske författaren Fritiof Nilsson Piraten gärna tillbringade somrarna, ibland i sällskap med sin excentriske vän Sten Broman, mannen som hatade dragspel och älskade färggranna kostymer.

Det mestadels behagliga klimatet har gjort Kivik till ett centrum för den svenska äppelodlingen. Både i byn och i dess närhet surrar det av flitiga bin i pollineringstider och när äppelodlingarna blommar i maj är det ännu vackrare än vanligt i våra trakter.

På Österlen verkar hundratals konstnärer och konsthantverkare, och det var just här som den första Konstrundan arrangerades påsken 1969. Inpå knutarna, söderut, finns Kivik Art och Stenshuvud, Sveriges sydligaste nationalpark, med en sällsynt rik fauna och flora. Strax norr om Kivik börjar landets längsta och kanske finaste sandstrand, den som löper ända bort till Åhus och där Hanöbuktens vågor kluckar och brusar mot land.”

http://kiviktourism.se/

Nils Mohlin

 

 

Kivik

Till påsk flyttar vi till Fritiof Nilsson Piratens gamla hemtrakter Kivik på Österlen.

Så ofta vi hinner kommer vi åka till vårt älskade Los Alcázares